Beach House: 7

Borde gilla det ännu mer. Efter några skivor som på gott och ont har känts som att vi huvudsakligen fått precis vad vi väntat oss är »7« en uppryckning. Eller kalla det maximering. Det låter Beach House deluxe. Beach House med extra sylt på. Det är voluminöst och toksnyggt och fluffigt och vinden ligger helt rätt i alla inblandades hår. Det låter egentligen bättre och ännu mer sommarbris om dem än vad det någonsin har gjort, kanske kan somligt av detta tillskrivas nye producenten/bollplanket Sonic Boom. Intrycket är bestämt att de mest inbitna Beach House-fansen kommer bli ännu mer inbitna Beach House-fans efter att ha hört »7«.

Vad är det då som inte stämmer?

Lyssnar, antecknar, lyssnar, antecknar, lyssnar lite till – på hög volym, på låg volym, inomhus, utomhus, avklädd, påklädd, nykter, påstruken.

Slutsatsen blir till sist att det antingen handlar om mig eller låtarna. Om det nu inte är både och. Att vi helt enkelt inte synkar annat än i teorin. Och det räcker inte.

Visst har Beach House och deras soldåsiga drömpop alltid byggt på en allomfattande känsla, estetik och upplevelse snarare än att du ska bli känslomässigt berörd, även om det absolut har hänt, men i allt det stora och bländande blir den hos Baltimore-duon ofta närvarande distansen ännu tydligare. Kommer på mig själv med att inte veta vad jag ska fästa mitt intresse vid. I stället börjar mina tankar vandra. Och de vandrar titt som tätt bort ifrån »7«. Detta trots att jag trivs i sällskap med skivans toner och stämning. Detta trots att jag tjusas av dess hantverk. Detta trots att exempelvis »Drunk in L.A.« är en utmärkt låt och en fantastisk text. Men – även om jag oss emellan uppskattar band som ger en betyget i skivtiteln – jag slås aldrig av en insikt om att jag måste höra skivan igen.