Stephen Malkmus And The Jicks: Sparkle Hard




5
av 10
  • Artist
  • Stephen Malkmus And The Jicks
  • Album
  • Sparkle Hard
  • Bolag
  • Domino/Playground


Musik utan riktning från en artist i behov av ett sammanhang.

Pavement begränsade Stephen Malkmus, och det var det bästa som kunde hända honom (som artist). De lät som den lyckosamma olycka de i hög grad var. Som med de flesta betydande band utgjorde de marginellt perfekta delarna en trivsamt defekt helhet. Lägg till det faktum att sångaren nog passar att ingå i ett sammanhang där han kan glänsa i rollen som upphöjd, svårfångad, supersmart indiedandy. En sådan är han givetvis än i dag, lite mer grånad bara, men sammanhanget är om inte borta så kraftigt decimerat i betydelse och därutöver uppdelat i tusentals fraktioner. 

Som soloartist understödd av The Jicks har han kunnat göra vad han vill, jamma som han vill, slänga sig mellan lianerna utan att tänka nämnvärt på hur det ska gå. Visst resulterar det ibland i något som är kul i några minuter, otaliga så kallat progressiva gitarreskaper eller ännu fler temposkiftningar, men det har väldigt sällan utmynnat i odödliga inspelningar. Alltför ofta tar killen som innan maj månad är slut har fyllt femtiotvå väl långa omvägar till melodierna, vågar inte vidröra vemodet vi vet finns där hos den där hyperpresterande hjärnan, här och där gränsar det till överhettning.

»Sparkle Hard« gör väldigt lite för att förändra den bilden. Det är obegränsat lekfullt. Nonsens och djupsinnigheter omvartannat, hejsvejs. Det finns ingen riktning, allt pågår samtidigt. Vän av ordning inflikar då möjligen att så var det ju även på en Pavement-platta som »Wowee Zowee« men det bandet hade alltid sitt hemmasnickrade men inarbetade groove att falla tillbaka på. Här är det svårare att veta vad en ska klamra sig fast vid. Som lyssnare måste du vara helskärpt från första till sista stund, annars tappar du skivan helt – den funkar uselt som bakgrundsmusik. Det är en, och tämligen överkomlig, sak; värre är möjligen att skivan knappast gör jobbet som som förgrundsmusik heller. Visst finns här somligt som skulle förtjäna plats på en »best of Malkmus«-spellista, särskilt skönt tillbakalutade singeln »Middle America«, men merparten av låtarna driver planlöst förbi och du kommer inte känna igen dem även om du så mot all förmodan skulle råka på dem igen.