På egen hand






Pierre Hellqvist blir påmind om en för tidigt fallen hjälte, som lämnade oss den här dagen för nio år sedan.

I morse hamnade jag i fjärde avsnittet från den andra säsongen av finanshaj-TV-serien Billions. I en sekvens där utspelar sig, högst out of the blue, en konversation som tydligen varit ganska omskriven men undgått att engagera mig fram till dess att den utspelade sig framför mina ögon.

Rymdresenär-Elena: Det här kan låta märkligt, men gillar ni Wilco?

Psykiatriker-Wendy: Ja, jag älskar låten där de sjunger »Jesus, don’t cry«.

Rymdresenär-Elena: Jag också. Tweedys och Bennetts hjärnor hade smält samman där. De kommunicerade på en nivå som få nånsin når upp till. Men Wilco blev aldrig så bra igen. Bennett lämnade gruppen. Trots att de måste ha vetat om att de fulländade varandra kunde de inte fortsätta tillsammans.

Psykiatriker-Wendy: Splittrades bandet?

Rymdresenär-Elena: Nej, Wilco tuffade på utan Bennett.

Psykiatriker-Wendy: Och Bennett?

Rymdresenär-Elena: Han dog, bara ett par år därpå. Han tog en överdos, han klarade sig inte på egen hand. Det får en att undra hur man lyckas hitta och behålla en sann partner.

 

Det där fick mig att skippa tittandet och i stället börja tänka på Jay Bennett. Efter att jag hade tänkt klart började jag söka runt lite, som en gör. Det visade sig då att det i dag faktiskt är nio år sedan han gick bort. Det var sorgligt då, det är sorgligt nu. Han tvingades lämna Wilco 2001, föll därefter på det stora hela i glömska även om han fick viss och kort upprättelse den 24 maj 2009, men det var lite sent påtänkt eftersom han själv inte längre fanns kvar för att uppleva det.

Vid tiden för sin bortgång på nämnda datum var Jay Bennett fyrtiofem år. Han dog i sömnen efter en överdos av fentanyl – japp, samma smärtmedicin som sänkte Prince, Tom Petty och Lil Peep. Han hade en period haft det härjigt: skilsmässa, lite för mycket alkohol och annan skit, höftproblem, pengabråk med Wilco.

Det slutade bistert och ovärdigt och det faktumet har nog, ihop med Sam Jones närgångna dokumentärfilm om Wilco som inte precis porträtterar Bennett fördelaktigt, bidragit till att ge en negativt laddad bild av honom. Vilket inte känns alldeles överensstämmande. För även om han säkert, som de flesta av oss, hade sina jobbiga sidor var han en fröjd att titta på, att lyssna på, att träffa.

Jag hade förmånen att råka på Jay Bennett två gånger.

Första gången bakom scen på Electric Garden i Stockholm strax innan Wilcos gig där på »Being There«-turnén våren 1997. Han var skön, okonstlad, oreserverad, surrade mest om Titanic Love Affair, hans gamla rock’n’rollband i Replacements-skolan, men öste också beröm över Jeff Tweedy som inte satt med vid intervjun men ihop med övriga i bandet drev in och ut ur lokalen.

Andra gången var på ett inrökt hotellrum i centrala Stockholm i samband med att han och Tweedy gjorde ett akustiskt uppträdande på Stureplan-belägna Obaren (lokalen så pass stimmig att Tweedy inte kunde låta bli att fyra av verbala giftpilar i stil med: »Eftersom alla som är här förmodligen jobbar i musikindustrin förstår och respekterar jag att ni måste prata även mitt i låtarna; ni har säkert en massa affärer ni måste slutföra just i kväll…«) som ett led i lanseringen av »Summerteeth« våren 1999. Nu var båda med och pratade, det var avslappnat och uppsluppet, tror aldrig jag har sett den annars inte sällan trulige Tweedy så fryntlig. Tillsammans öste de ur sig sarkasmer över altcountrystämpeln bandet dragits med sedan det uppstod ur spillrorna av Uncle Tupelo, även om de såväl trodde som hoppades att det en gång för alla skulle avta med den då aktuella skivan.

– De lär få leta jäkligt länge för att finna en Gram Parsons-platta som låter som »Summerteeth«…, flinade Bennett med en cigg i mungipan, skjortärmarna uppkavlade och de långa dreadslockarna hängande ner över ögonen och betydande delar av ansiktet.

Där och då framstod Jay Bennett som inget annat än en sann partner Jeff Tweedy, någon som sparrade och sporrade och väldigt tydligt behövdes. Wilco-skivorna med Bennett ombord gör inget annat än bekräftar den bilden. Jag minns att jag frågade Jeff Tweedy om när han fick upp ögonen för Jay Bennett.

– Det var inte med Titanic Love Affair, nej, han spelade med Steve Pride, en singer-songwriter från Champaign [Jays hemstad]. Det var lite countrystil. Sedan tidigare visste jag att han var en fantastisk rockgitarrist, men här fick jag se att han bemästrade att spela country också. Det är inte så många som klarar, eller är intresserade av, att lira bådadera.

Bara några år senare, vid inspelningen av nästa album »Yankee Hotel Foxtrot«, hade relationen dem emellan hunnit bli en helt annan, osminkat skildrat i dokumentären »I am Trying to Break Your Heart«.

Teorier om varför det gick som det gick finns det i oräkneligt antal, men läser du på når du hyfsat snabbt en slutsats som ungefärligen landar vid att Jay Bennett, som hade varit något av musikalisk motor på »Summerteeth« från och med »Yankee Hotel Foxtrot« ville axla ett större ansvar än vad övriga bandmedlemmar, inte minst då Tweedy, var beredda att ge honom. I studion tog han på sig mer jobb än han mäktade med på ett närmast maniskt vis, slukade allt syre och lämnade övriga inblandade i viss andnöd och panik. Jeff Tweedys vid tidpunkten tilltagande problem med ångestattacker och smärtstillande medel gjorde antagligen ingenting enklare, knappast heller sångarens bristande kommunikationsförmåga. 

Jay Bennett som i hög grad hade bidragit till att lyfta Wilco från ett utsökt men tämligen konventionellt rock’n’rollband med betydande countrystråk till något mer komplext, oförutsägbart och framåtblickande hade därmed gjort sitt. Han hade definitivt hjälpt till att visa vägen för Jeff Tweedy men skulle inte få stanna kvar för att slå följe. Att han inte längre var önskvärd var tufft nog att leva med, att han dessutom fick se hur Wilco snabbt växte i popularitet efter hans exkluderande gjorde ingenting enklare. Ännu svårare att tampas med var sannolikt det faktum att han visste att han hade bränt sitt livs chans – och sitt livs kompanjon. Sannolikheten att du ska hitta en liknande kraft att växa med och mäta dig emot är knappt mätbar. Hur går du vidare då, förbi bitterhet och minnen, stolthet och falnade skratt? Går det ens? Alltså ta sig förbi det här att du är värd någonting så länge du ingår i ett specifikt sammanhang. Utanför det sammanhanget ses du med lite tur som en fotnot. Hur försörjer sig en fotnot?

Efter Wilco gick det upp och ner för Jay Bennett men han tycks aldrig ha återhämtat sig helt från beskedet – »a circle can only have one center« – som han fick av Jeff Tweedy den där varma augustikvällen 2001. Jeff Tweedy, som bättrade på sin hälsa, fann nya bollplank och fortsatte att befinna sig i alltings mitt, har aldrig slutat att spela in för det mesta grym musik men det är tveksamt om han någonsin har kommit i närheten av vad han åstadkom ihop med Jay Bennett. »Being There«, »Summerteeth« och »Yankee Hotel Foxtrot« är trots allt inga dussinskivor. Dessutom inspelade inom loppet av fem–sex år, en bedrift som blir än mer imponerande med tanke på att de båda »Mermaid Avenue«-volymerna, där Bennett också drog ett tungt lass, tillkom under samma tidsrymd. Skulle nog påstå att dessa tre hör till den amerikanska rocktraditionens mest fullkomliga verk, med en häpnadsväckande utveckling från skiva till skiva. Med Jay Bennett i sättningen var Wilco aldrig i närheten av tråkiga, vilket ändå har hänt därefter.

På »Being There« var Bennett, som kom in i bandet strax efter inspelningen av debuten »A.M.«, inte direkt inblandad i låtskrivandet men hans allomfattande musikalitet och instrumentella kapacitet var avgörande för den skivans bredd och spänst. (Och på scen har Wilco aldrig låtit lika livsbrusigt varma som de gjorde med Bennetts yviga hår insnärjt någonstans mellan klaviaturtangenter och gitarrpedaler.) På poppiga »Summerteeth« blommade den latente, Brian Wilson-liknande studioprofessorn i Bennett ut till fullo, de speciella ljudlandskapen och vackert utsmyckade arrangemangen är främst hans förtjänst, och han var därutöver medkompositör på merparten av materialet. Skivan kan i mångt och mycket beskrivas som en Tweedy/Bennett-platta snarare än en Wilco-dito. På »Yankee Hotel Foxtrot« tog sig Bennett vatten över huvudet, blev i princip ett med mixerbordet, jobbade dag som natt, var både låtskrivare och studiotekniker, både producent och multimusiker, hade svårt att släppa taget, släppa in de andra. Det resulterade i ett mästerverk men slutade, som fallet tydligen även var så fort Bennett satt bälteslös bakom ratten på en bil, med en krasch. 

Så, ägna gärna Jay Bennett en tanke i dag samt kanske ibland även annars. Han må inte ha klarat sig så bra på egen hand, men sant är också att han fick somliga av oss som såg och lyssnade på honom att må mindre dåligt. Större än så blir inte musik.

 

»And the first thing that you want

will be the last thing you’ll ever need

That’s how you fight it«

Wilco »How to Fight Loneliness«




Relaterat

Wilco: Schmilco
2009 års bästa album