En rastamans vibrationer






Trettiotvåtusen personer trängdes i träd, bland karuseller och framför scenen för att få en skymt av Bob Marley på Gröna Lund 1980. Johan Apel Röstlund tar reda på mer om spelningen som alla säger sig ha sett. (Ur Sonic #91, sommaren 2017.)

Det saknas egentligen ett bra ord för det så kallade Woodstock-fenomenet. I flera oregelbundna amerikanska undersökningar svarar nämligen tre miljoner fyrtiotalister att de faktiskt besökte den mytomspunna jättefestivalen ute på vischan norr om New York sensommaren 1969. Att publiksiffran »bara« var en sjättedel så stor tycks inte spela någon roll. Det kollektiva minnet av något så symboliskt skapar en slags masspsykos bland alla som långt senare insett vad de missat.

 

En svensk version är Bob Marleys legendariska fjärde och sista spelning på Gröna Lund i Stockholm den 17 juni 1980. Alla kommer ihåg trängseln, minns köerna ute på Djurgården och tycks fortfarande känna den söta doften av marijuana i publikhavet. Men få kan berätta om en enda låt som faktiskt spelades på scen.

I Sverige var reggae fortfarande något nytt. Trots att Marley hade varit här flera gånger tidigare, han till och med bodde i stockholmsförorten Nockeby under någon månad 1971 i samband med ett filmprojekt där Johnny Nash behövde hjälp med att skriva låtar, sågs musiken fortfarande som lite märklig av den breda massan. Listorna toppades av irländaren Johnny Logans smöriga schlagerballad »What’s Another Year« och centerpartisten Thorbjörn Fälldin styrde landet med sin andra borgerliga regering. Punken hade visserligen hittat hit och etablerat sig som en hyggligt stor ungdomskultur men reggaen seglade än så länge under radarn. För de flesta. Åtminstone fram till den 17 juni. Gröna Lunds publikrekord på trettiotvåtusen står sig fortfarande och lär knappast slås. Nöjesparken har blivit trängre och säkerhetskraven betydligt hårdare. Detta förklarar Andreas Theve som är tivolihistoriker på Gröna Lund och som faktiskt själv var på konserten, då nitton år gammal.

Vi sitter vid hans skrivbord en trappa upp i de gamla trähusen inne på parken. I ett hörn ligger ihoprullade originalaffischer från tidigare spelningar; Bob Marley, Jimi Hendrix och andra prominenta figurer som har stått på den berömda scenen.

– Det är lite roligt, för jag får fortfarande frågor från folk som tror att de var där, säger Andreas och ser nästan irriterad ut när han tänker tillbaka.

– Jag kan sitta med en gammal polare och ta en öl och så börjar vi snacka om den där konserten med Marley och han »ja fan jag var ju där«, men jag vet ju att han inte var det. För jag gick dit ensam, de andra var väl ute på landet eller något just den dagen.

Själv var han vid tidpunkten punkare och hade just tagit studenten. 1977 såg han Ramones och reggaemusik halkade han in på genom Sex Pistols och The Clash.

– Bob Marley var väl den enda reggae folk kände till i Sverige då. Jag gillade det men var mer inne på dub. Jag kommer ihåg den där dagen, hur varmt det var och att jag var där tidigt. Det kostade trettio spänn att gå in, man köpte biljett på plats och det var så sjukt mycket folk. Människor satt där borta och lyssnade, säger han och pekar över vattnet där Djurgårdsfärjan precis glider förbi vid Kastellholmen. Ljudet var helt sanslöst högt. Man hade aldrig hört något liknande.

 

Historierna om spelningen 1980 är många men väldigt lite finns arkiverat. Åtminstone i form av rörliga bilder. Men Andreas har genom sitt jobb på Gröna Lund intervjuat folk som var med bakom scenen: bokare och annan personal som jobbade med artisterna som kom dit.

– Jag hittade faktiskt Bob Marleys gamla rider med krav på vad som skulle finnas i logen, säger Andreas. Och han var nog en ganska krävande artist. Destillerat vatten från märket Malvern, fyra liter ren fruktjuice, några bra schweiziska ostar, färskt bröd och lite öl. Sedan var det ju det där med två burkar flytande jamaicansk honung. Hur lätt tror du det var att hitta i Stockholm 1980? [skratt]

Andreas Theve vet också att Marley, som då stod på den absoluta toppen av sin kommersiella karriär, gjorde sig en rejäl hacka på det mer än utsålda Grönan-giget.

– Han hade ett gage på över tvåhundratusen kronor och pengarna skulle levereras kontant i en väska. Så där fick ju någon kliva in, sedan satte de sig och räknade.

Förutom bandet – The Wailers var en stor orkester – hade Bob med sig ett tjugotal ytterligare personer i sitt följe: barn, roddare, hangarounds, fixare. På den tiden körde alla artister med sitt eget PA så att rigga scenen var ett jättejobb.

Under tiden passade den långväga gästen på att se sig omkring. Han hade med en enhjuling och cyklade runt inne på tivoliområdet.

– Det finns en rolig historia om när han cyklade bort mot vattnet, till pizzerian som nu heter Kaskad där han beställde en Vesuvio, satte sig ner bland folk och käkade – och tände en jättespliff. [skratt]

 

En i dag nästintill omöjlig scen. Ungefär som att Beyoncé skulle kliva in på Burger King och tända en cigg. Men tiderna var annorlunda. Säkerheten en helt annan och direktiven från turnéarrangörer och skivbolag betydligt färre.

Aftonbladets dåvarande reporter Arne Norlin minns hur det var.

– Jag hade börjat på tidningen hösten 1970 och på den tiden sköttes popbevakningen av gamla jazzstötar. Vi var några stycken som var lite yngre och tänkte att det här kan väl vi sköta så vi började skriva konsertrecensioner på fritiden. Och då, 1980, landade Bob på mig. Jag skulle göra en intervju och träffade honom dagen före inne på ett riktigt loppishotell som låg uppe på Grev Turegatan. Jag fattar fortfarande inte riktigt varför han bodde där, i dag bor ju stjärnorna på Grand och sådana ställen. Men han var väldigt trevlig, ypperligt artig och svarade på allt. Jag hade också läst på, och gillade ju reggae.

Arne Norlin kommer ihåg att han och fotograf Lasse Allard mötte intervjuobjektet nere i restaurangen. I intervjun som publicerades i Aftonbladet samma dag som konserten säger Marley att tidningens utsända inte får följa med upp till det slitna hotellrummet »på grund av örterna« som finns där. »Vill ni sätta polisen på oss?«, frågar han vid det som tidningen beskriver som ett exklusivt möte.

– Så i stället satt vi där i ett skrymsle och det var knappast som nu när man kanske får tio minuter med en artist, säger Arne Norlin. Vi fick den tid vi ville och i dag kan jag faktiskt tänka tillbaka på det där, att jag nog är ganska ensam som svensk om att ha suttit och pratat med Bob Marley i en och en halv timme.

Arne Norlin bläddrar i bokhyllan hemma på Söder i Stockholm. Tar fram ett rocklexikon från tidigt åttiotal och slår upp Bob Marley & The Wailers diskografi.

– »Rastaman Vibration« måste ha varit den första skiva jag hörde med dem. Trots att Bob Marley var en världsstjärna när han var här 1980 kändes det inte riktigt så. Jag vet inte om folk förstod. Han var ju inte som Paul McCartney eller Bowie.

Arne tar en klunk kaffe och reser sig. Vi byter rum från köket till det där datorn står och han börjar googla. Den information som i dag finns sparad digitalt om detta omsusade stockholmsbesök 1980 är knapphändig. Men trots att det gått så lång tid är Arne Norlins minne från mötet klart.

– Intervjun gick bra, även om det var lite svårt i början. På den tiden var inte min engelska hundraprocentig och han pratade ganska speciellt. Lite rörigt kan man väl säga att det var. Men, som sagt, han tog sig verkligen tid och svarade på allt. Vi diskuterade det politiska läget på Jamaica, det här var efter det att han blivit skjuten, och han berättade mycket om uppror, protester och hela den biten, och det var man ju intresserad av. Sedan var det mycket om det här med att röka, han förklarade att de var hårt kollade vart de än kom.

På uppslaget i Aftonbladet, där Bob Marley bland annat håller en kortare föreläsning om de positiva hälsoeffekterna av ganja med orden »Den som röker varje dag blir inte sjuk«, kommer han också in på sin djupa religiösa övertygelse. »Folket väljer rastafari, yeah mon. Ingen ska vara rik, ingen ska vara fattig. Alla ska ha mat att äta, yea mon. Men på Jamaica är det inte lätt att vara rastafari. Politikerna föraktar oss. Polisen hatar oss. Ibland räcker det med att två rastas går tillsammans på gatan för att de ska kastas i fängelse. Vi som är de fridsammaste av alla«, säger sångaren till Arne Norlin, som genast ställer följdfrågan: »Kanske är de rädda för er styrka?« Marley svarar kort: »Yea mon, de är rädda.«

Lite längre ner i samma text berättar han om uppväxten och familjens flytt till den beryktade kåkstaden Trenchtown i Kingston.

»Musiken hindrade mig från att bli skurk«, säger Bob Marley och ler framåtlutad in i fotograf Janne Allards kamera.

 

»Uprising«-turnén 1980 var en av de mest framgångsrika i Bobs karriär. Han och bandet hade storsäljande album som »Exodus« och »Kaya« bakom sig. Men vad få visste vid stockholmsbesöket var att Bob var sjuk. Ett knappt år senare skulle tredje världens första superstjärna gå bort i cancer, bara trettiosex år gammal.

Reggae samt föregångarna ska och rocksteady hade sedan länge varit stort i Västindien och Storbritannien. Bob Marley lyckades, med hjälp av Island-bossen Chris Blackwell, nå ut till en betydligt större publik. Här i Sverige hade bollen just satts i rullning. Visserligen hade Peps Persson och ett fåtal andra varit i gång sedan några år, men till den riktigt breda massan nådde den skånska proggreggaen inte riktigt.

Janne Karlsson, trummis i Skärblackabandet Kalle Baah, minns hur det var. Han var femton år och bilade upp till Stockholm den 17 juni i sällskap med Pelle Johansson, som senare kom att bli sångare i Kalle Baah, och fyra andra äldre kompisar.

– Jag brukade alltid ligga uppe och lyssna på Radio Luxembourg på nätterna, säger Janne Karlsson. Ifall jag blev trött stoppade jag i ett kassettband och tryckte på »rec« så jag kunde lyssna på allt jag hade missat nästa dag. Och så var det en låt som lät så bra, jag kunde inte riktigt höra vad presentatören sa men det var något med »gone« fast jag uppfattade aldrig med vem. Det här var långt innan internet så det gick något år och sedan såg jag en skiva med spåret »She’s Gone« och då gick det upp för mig.

»She’s Gone« är först ut på B-sidan av »Kaya«-LP:n från 1978. För Janne Karlsson öppnades en helt ny värld.

– I början lät musiken ganska knepig, man hade ju aldrig hört något liknande, så jag lånade ut plattan till Pelle. Han tyckte att det lät svinbra. Det här var ju i samma veva som Dag Vag hade dragit i gång med sin lite mer poppiga reggae, så det började väl växa ett intresse hos oss att starta något eget. Sedan fick vi veta att Bob Marley skulle komma till Grönan.

Konserten den 17 juni har på många sätt kommit att bli en milstolpe i Gröna Lunds långa historia. Ingen artist har varit i närheten av publikrekordet sedan dess och trycket vid entrén var enormt.

– Vi kom upp till Stockholm tidigt, redan vid elva på förmiddagen, och då såg vi de där fullständigt enorma högtalarna de hade tagit fram. Då var känslan liksom: »Wow nu är vi här.«

Janne och hans polare satte sig framför scenen. Bandet gick runt men Bob syntes inte till.

– Så började de soundchecka. Allihop i bandet utan Bob, och med The I-Threes på sång. Vilket jävla ljud, med den där megabasen. Det var bara helt magiskt och man fattade att det var något stort på gång.

Folk började strömma till. Ljudet drog in besökarna genom den smala entrén trots att det var flera timmar kvar tills konserten skulle starta.

– Någon sa att insläppet brakat men jag vet inte, säger Janne. Det var bara som en våg och vi flyttades tjugofem–trettio meter åt sidan utan att kunna göra någonting. Från perfekta platser till att knappt se, man var ju inte så stor på den tiden. [skratt]

 

På bilderna från den varma eftermiddagen syns trängseln. Folk precis överallt. I Pariserhjulet, på planken, på tak och i träd. I dag skulle ingen arrangör tillåta en sådan massa framför scenen.

Ove Hahn, legendarisk artistchef på Grönan och kanske mest känd för att ha dragit ur sladden till Jimi Hendrix förstärkare när då tyckte att konserten på nöjesparken 1967 gått över tiden, förstod snabbt att något kunde gå fel så han klev upp på scenen intill körsångerskorna i The I-Threes. I mikrofonen bad han vänligt men bestämt publiken att backa några steg så att människor inte skulle klämmas fast framme vid staketen. Alla lydde men utanför stod tusentals personer som inte hade lyckats ta sig in.

Plötsligt började det mullra. Den dova bastrumman och det långsamma gitarrkompet till »Natural Mystic« rullade sakta i gång. Introt var långt och det tog tid innan Bob kom in på scenen. Allt medan publikjublet tilltog.

– Det var så jävla häftigt, säger Janne Karlsson. Jag hade inte varit på så många konserter innan men man fattade att det här var speciellt. Kontakten han hade med oss som stod där nere och hur han fångade varenda känsla vi hade.

Konserten höll på i nästan två timmar. Bara det ovanligt vid en tid då spelningar sällan varade längre än fyrtiofem minuter.

– Jag hade aldrig upplevt så mycket folk på ett och samma ställe, minns Andreas Theve. Hela publiken rörde sig som en enda kropp och det var nästan lite läskigt faktiskt. Men samtidigt häftigt.

Publikkaoset hindrade inte spelningen från att beskrivas som lugn av polisen dagen efter. Endast två personer fick omhändertas på grund av fylleri. Några svimmade visserligen, en flicka fick sina tår söndertrampade, men ingen skadades allvarligt. I Aftonbladets recension dagen efter stod det: »Trots det enorma publiktrycket var det en fin kväll med en lycklig publik som dansade med i Bob Marleys musik.«

– Efteråt satt vi bara och pratade, säger Janne Karlsson. En av oss hade ramlat och en annan fått plats uppe i ett träd, men vi var helt frälsta och i bilen hem bestämde vi att det bara var reggae vi skulle lira framöver. Så man kan väl säga att den där konserten har betytt en del. Inte bara för oss utan för hela Skärblacka faktiskt.

Janne och Pelle startar Kalle Bah i den lilla östgötska bruksorten strax utanför Norrköping. I en replokal precis bredvid pappersbruket bildas snart fler band och Blacka, som orten kallas, blir en knutpunkt för åttiotalets svenska reggaescen.

Fortfarande hålls varje år en festival till Bob Marleys minne.

– Vi hade hört att han var dålig, det fick vi reda på strax efter att vi sett honom på Grönan, säger Janne Karlsson. Men man trodde ju att han skulle repa sig. Så plötsligt var han bara borta. Det var då vi bestämde oss. Vi måste göra en minnesspelning och det har flutit på sedan dess.

Andreas Theve kommer också ihåg Bobs bortgång, bara nio månader efter besöket på Gröna Lund.

– Sjukdomsförloppet gick att följa i brittiska musiktidningar, jag läste NME och Melody Maker varje vecka. Efter hans död kommer jag ihåg hur skivorna började exponeras. I vartenda skylfönster låg det album, för det var ju det Bob var – en albumartist, vilket inte är så vanligt inom reggae och här i Sverige var han nog en av väldigt få jamaicanska artister som någon kände till på den tiden. Men jag hittade snabbt vidare. Man hörde vad Johnny Lydon och Paul Simonon från The Clash sa att de lyssnade på och tog efter dem, då blev det ju mycket dub och den grejen. Så även om det var en helt grym konsert och det var roligt att ha varit där har nog Bob Marley aldrig varit den största favoriten för mig, det blev nog lite för mainstream till slut.

 

Precis som många andra tror Andreas Theve att spelningen i Stockholm 1980 har haft stor påverkan i Sverige. Inte bara musikaliskt.

– Hela sättet att tänka kring det här med konserter förändrades nog efter det. Det hade i och för sig varit festivaler ute på Gärdet och så tidigare men här såg man att det gick att samla jävligt mycket folk och få dem att må bra. Sedan dess har Marley fått lite av en Jesus-status i Sverige och ingen kan så klart ta ifrån honom att han var en fantastisk låtskrivare och att han spred mycket glädje. Men den där kultgrejen eller när man ser Marley-tröjor på h&m kan få en att må lite illa.

Det är lätt att förstå vad han menar. Få rootsreggaeartister som i dag kommer till Sverige kan hålla fingrarna borta från Marley-covers. Trots ett ofta minst lika starkt eget låtmaterial blir det ibland närapå karaokestämning i slutet av spelningarna. Till och med Bunny Wailer, som med ett tjugotal soloalbum i ryggen sedan han hoppade av The Wailers 1973, avslutar sina sverigespelningar med ett medley av sin gamle kamrats populäraste låtar.

Sommaren 2014 träffade jag Bunny i logen bakom scenen på Grönan. I samma rum där Bob Marley suttit och där en stor tavla med hans ikoniska porträtt hänger på väggen.

– Bob, yea. Det är kul att vara här och stå på samma scen som min bror. Att sitta här är så klart speciellt.

Bunny sneglade på tavlan strax innan han klev ut på scenen och mötte en publik som, får man känslan av, kommit just för att höra »Is This Love», »Three Little Birds« eller någon av de andra låtarna på Marley-samlingen »Legend«, ett samlingsalbum som gavs ut tre år efter Bobs död och som fokuserar på den senare delen i hans framgångsrika karriär. Skivan sålde tio gånger platina i USA och är fortfarande det bäst säljande reggaealbumet i världen. Låtarna kan höras överallt, från hängmattor bland pårökta backpackers i Thailand till demonstrationståg i Kairo och på kaféer i Borås. Alla tycks ha någon relation till Bob Marley medan relativt få grävt sig vidare i den djungel av artister och skivbolag som den jamaicanska musikindustrin är.

Kanske är det också därför så många säger sig ha varit på Grönan den där junieftermiddagen 1980.

– Konserten har blivit så mytomspunnen att en del nog tror att de faktiskt var här fast de gjorde något helt annat, säger Andreas Theve. Det var sommarlov och många var bortresta de där veckorna. Men det är kul att folk fortfarande kommer och vill prata om det. Det händer faktiskt flera gånger om året.

 

LÅTLISTA

 

Följande låtar spelade Bob Marley & The Wailers på Gröna Lund i Stockholm den 17 juni 1980:

Natural Mystic

Positive Vibration

Revolution

I Shot the Sheriff

No More Trouble

Zimbabwe

Jamming

No Woman, No Cry

Zion Train

Redemption Song

Could You Be Loved

Work

Natty Dread

Is This Love

Get Up, Stand Up

Coming in from the Cold

Lively Up Yourself




Relaterat