Kanye West: Ye + Pusha T: Daytona

Bakom rubrikerna.

Bakom twitterstormarna.

Bakom dokusåpa-utspelen.

Bakom allt politiskt inkorrekt flirtande.

Bakom allt det där finns musikern Kanye West.

Det kan vara lätt att glömma en fredag när alarmet ringer klockan sex på morgonen och väntan på Kanyes åttonde studioplatta börjar. Varför letar jag länkar till »Ye« via konstiga hemsidor? Varför försöker jag (förgäves) ladda ner en app för att följa en uppspelning av plattan på en ranch i Wyoming? Jo, just det, för trots allt nonsens och tekniska svårigheter handlar det här om musikern Kanye West.

Och det finns ingen levande artist i dag som är mer intressant än musikern Kanye.

Inte bara för att hans senaste tre soloalbum är moderna klassiker (de flesta skulle nog säga fyra och inkludera »808s & Heartbreak«). Vilken annan artist i dag kan säga samma sak? Allvarligt?

Mest handlar mitt intresse för en ny platta från West om oförutsägbarhet. Musikern Kanye är ett blött finger upp i den popkulturella vinden. Zeitgeist uppklädd i samplingar och vredesutbrott. Du kan tycka vad du vill om musiken han får ur sig, men säg inte att han låter precis som du förväntar dig.

»Ye« är inget undantag.

»I hate being Bi-Polar, its awesome« står det på skivomslaget till »Ye« (som även föreställer bergen i Wyoming där studion ligger där plattan spelades in). Meningen går förstås att tolka humoristiskt, men tonen i inledande »I Thought About Killing You« är mörk. Väldigt mörk. Över en sparsam produktion lägger West, som ofta talar om sig själv i både andra och tredjeperson, ut texten om överlagt mord på någon som mest verkar vara han själv. En mer intressant rad som säger mycket om »Ye« kommer senare: »The most beautiful thoughts are always inside the darkest«. Natten är dagens mor, kaos bor granne med Gud.

Det bipolära läget gick Kanye West till botten med på mästerliga »My Beautiful Dark Twisted Fantasy« 2010. »Ye« kan ses som ett sent appendix.

Över sju låtar och dryga tjugotre minuter går Kanye igenom ljus och mörker. Våldsamma rader blandas exempelvis med inbjudande soul och en fin hyllning till döttrarna North och Chicago (i avslutande »Violent Crimes«).

Det är i zonen mellan de två som West når längst.

På »Yikes« (som påminner om »Wolves« från förra skivan »The Life of Pablo«) mixas svårsmälta rader om #metoo-anklagade Russell Simmons och Wests egna bipolära superkrafter med ett effektivt beat. »Wouldn’t Leave« är ett under av mjuk gospel med Young Thug, Ty Dolla $ign och Chicago-favoriten Jeremih vid mikrofonen – och West som omformar några av sina senaste omskrivna mediautspel (slaveri är ett val, ni vet) till en naken hyllning till frun Kim: »My wife callin’, screamin’, say, ’we ’bout to lose it all!’/ Had to calm her down ’cause she couldn’t breathe/ Told her she could leave me now/ But she wouldn’t leave«. »No Mistakes« är två minuters soulperfektion med ett samplat Slick Rick-intro. Bäst? Just nu, så här sex lyssningar in, utan tvekan »Ghost Town«. Med rösthjälp av John Legend, Kid Cudi och New Jersey-rapparen 070 Shake möts alla personligheter av Kanye; övermänniskan, tvivlaren och ryggsäckkillen från Chicago som känner att han fortfarande måste hävda sig. Avslutningen är euforisk: »I put my hand on a stove, to see if I still bleed/ Yeah, and nothing hurts anymore, I feel kinda free«.

I grund och botten handlar »Ye« om frihet. Och ingen artist i världen är friare just nu än Kanye West.

070 Shake dök även upp förra fredagen (har det bara gått en vecka?) på Kanye West-producerade »Daytona«, tredje soloplattan med Pusha T. Efterspelet har nästan helt handlat om Drake och Pusha T:s beef (som bland annat mynnat ut i en Drake-freestyle betydligt starkare än hans aktuella singel samt ett svar från Pusha T långt under bältet med »The Story of Adinon«).

Nu när »Ye« kommer ta över mediautrymmet ett tag framöver är det läge att påminna om vilken finfin hiphopplatta »Daytona« är.

Sju låtar och drygt tjugo minuter (precis som »Ye«) med en knivskarp rapartist och inspirerade gästspel från just 070 Shake och Rick Ross (i höjdpunkten »Hard Piano«). Och framför allt, helt fläckfri produktion från West där minimalism möter avvägda samplingar. »Daytona« kommer garanterat vara med på många bästalistor när 2018 närmar sig sitt slut.

Om bara en vecka kommer nästa Kanye West-platta, samarbetet Kids See Ghost med Kid Cudi. Och lite längre fram den West-producerade återkomsten från Nas.

Det ser ut att bli en grym sommar.