Lily Allen: No Shame




8
av 10
  • Artist
  • Lily Allen
  • Album
  • No Shame
  • Bolag
  • Regal/Parlophone/Warner


Inspirerat om kärlekens baksidor.

Det vore fel att kalla Lily Allens återkomst för det lite urvattnade uttrycket skilsmässoalbum. För även om mycket av lanseringen av hennes fjärde studioalbum kretsat kring frågor om separationen från Sam Cooper är »No Shame« snarare en comeback till där »It’s Not Me, It’s You« slutade 2009 än en fortsättning på det sömnigt överproducerade bottennappet »Sheezus« från 2014.

Processen med skivan har pågått i dryga två år. En snurrig period i Lily Allens ofta turbulenta liv som de senaste åren varit lika fyllt av blöjbyten och sömniga barnvagnspromenader som av missbruk och djup depression. Och kanske är det just därför som allt låter så bra igen. Låter på ett sätt som vi känner igen henne från förr. Dåsigt påverkad hemma i sängen med laptopen i knäet och en halvrökt spliff på nattduksbordet bredvid. Betraktelser från en övre medelklasstillvaro kompad av ungefär samma melodier och beats som gjorde henne till den kanske främsta företrädaren för en yngre generation oberoende artister som hittade sin publik via Myspace och bloggar snarare än genom påkostade reklamkampanjer från proppmätta skivbolag i början av tjugohundratalet.

Någonstans såg vi det komma redan i vintras då hon tillsammans med Giggs i utsökta singeln »Trigger Bang« hintade om vad som var på gång. Och »No Shame« är inte bara en trevlig comeback, det är ett stundtals riktigt starkt popalbum med influenser från reggae och ett urvattnat kärleksliv på tomgång. Bäst är det i samarbetena med den nigerianske rapparen Burna Boy i klubbhiten »Your Choice« och med den brittiska dancehalldrottningen Lady Chann i alldeles lysande »Waste«. På minussidan ligger längden. Fjorton spår är några för mycket och visst material fungerar mest som utfyllnad. Men topparna, och det är några tydliga sådana, lyser upp och gör att Lily Allen nu visar att hon är tillbaka på allvar.




Relaterat

2009 års bästa album