Att bemästras av smärtan

Verserna går monotont runt och runt och runt, tills du varken vet ut eller in. Strimmorna av hopp som då och då skymtar förbi slocknar innan de ens hinner formuleras klart.

Tillvaron i en nedåtgående spiral har sällan skildrats med samma ödesmättade och poetiska precision.

Det är så lätt att utifrån döma den som kört fast, gått ner sig, ber om vår hjälp. Borde hen inte ha sparat lite pengar? Spolat kröken? Gjort si eller så? Borde hen inte bytt spår medan det alltjämt gick att alls skönja några spår?

I själva verket vet du ingenting. Du har inte varit där. Du har inte försökt stå emot nattens kyla eller byråkratins nedbrytande kvarnar. Du har inte fått ägna all din vakna tid åt att släcka bränder. Du har bara inte.

I stood in line and left my name

Took about six hours or so

Well, the man just grinned

Like it was all a game

Said they’d let me know

I put in my time till the Pocono line

Shut down two years ago

I was staying at the mission till I met Marie

Now I can’t stay there no more

Trots att han i grunden var en trubadur som fostrats av den samhällsengagerade folksångarscenen sågs aldrig Townes Van Zandt som någon politisk låtskrivare. Han var en dramatiker, storyteller, gambler och lebeman, någonstans mellan Hank Williams, Bob Dylan och Lightnin’ Hopkins. Ingen ond människa, rentav oftast godhjärtad, bara genuint hopplös och emellanåt ganska krass och på lyset bufflig, syrlig, ibland elak. Men det fanns orsaker till det. Som det ofta gör. Även om det ibland, i vår iver att skuldbelägga, glöms bort. Han var beredd att ge och göra allt för att skriva den där låten, kanske för att han ändå inte hade något att förlora. Det gäller, damnit, att ta det så långt att du inte har någonting kvar att förlora. Insatsen ska vara jämförbar med den i rysk roulette, som han stundom ägnade sig åt, eller ingen alls. »Where I lead me, I will follow«, som han sjöng i en annan låt än den i den här krönikan avhandlade.

När han fick frågan om avsaknaden på politik i sina låtar svarade han att den visst finns där, på sina ställen, men då inte i form av att han skriver någon på näsan om det utan i valet av ämnen. I hans berättelser och karaktärer märks inte sällan en utsatthet och desperation som knappast kunde ha härstammat från livets lyckligt lottade sida. Och då blir det politik, direkt eller indirekt, vare sig du vill eller inte.

Det är dessutom så att du inte behöver vara uttalat politisk för att vara politisk. Det inte alltid den som gapar högst och raljerar längst om politik som bäst känner till dess effekter, definitivt inte den som får känna av dess effekter.

Fella across town said he’s looking for a man

to move some old cars around

Maybe me and Marie could find a burned-out

van and do a little settling down

But I’m just dreaming, I ain’t got no ride

and the junk-yard’s a pretty good ways

That job’s about a half week old besides

It’d be gone now anyway

I ett av sina sista mästerverk skildrar Townes Van Zandt ett hemlöst par på randen till undergång. Ja, vi får rentav följa dem över den och du vet från första tröstlösa mollton att det kommer gå exakt så. Här finns inget förskönande, inte en gnutta av förlorarromantik. Det räcker egentligen med att höra Townes berättarröst: småslirig, rosslig, långt mindre vacker än tjugo–tjugofem år tidigare, den gamla glimten i ögat försvunnen, men tillräckligt stabil för att bära melodin och egentligen perfekt väderbiten för att kunna gestalta den erforderliga tyngden i denna becksvart avgrundsdjupa blues. Han behöver knappast spela över för att få fram låtens svärta, kan helt bespara oss det insmickrande, behöver bara vädra en andedräkt draperad i lika delar fulvodka och fotogen.

»Marie«, som låten heter, är hämtad från 1994 års album »No Deeper Blue« (för övrigt Townes sista) och Willie Nelson, som senare spelade in såväl en soloversion som en duettversion av låten ihop med låtskrivaren, sa följande om den:

– Redan första gången jag hörde »Marie« tyckte jag det var en av de starkaste låtar som någonsin skrivits. Bara av att höra hans låtar fick du en bild av vem Townes var. Jag kände honom innan jag hade träffat honom.

Till texten lär Townes ha hämtat inspiration från Meryl Streep och Jack Nicholsons härjade existenser i filmen »Järngräs«, fyllde sedan i med egna vittnesmål, upplevelser, demoner. Ända sedan barndomen hade han känt för och identifierat sig med människor på verklighetens skuggsida. Hans närstående har vittnat om hur sångaren efter spelningar kunde ge bort hela sitt gage till uteliggare på gatan. Pengar betydde ingenting för honom. Han hade vuxit upp bland pengar, men svikits och skadats av pengar, decimerats av pengar. Det var ärligare att kasta sig handlöst ut i ingenting, att bli en av dem som inte har något kvar att förlora.

Townes betonade förresten själv att han skrev »Marie« åt Blaze Foley, en annan trasig texastrubadur (och just nu aktuell som objekt för Ethan Hawke-filmen »Blaze«) vars levnadsförhållanden stundom kunde få Townes diton att framstå ordningssamma. I perioder levde Foley rentav i hemlöshet. Men innan Townes Van Zandt hann spela låten för Blaze Foley sköts vännen, trettionio år gammal, till döds.

Unemployment said I got no more checks

And they showed me to the hall

My brother died in Georgia some time ago

I got no one left to call

Summer wasn’t bad below the bridge

A little short on food that’s all

Now I gotta get Marie some kind of coat

We’re headed down into fall

Det är svårt att tala om mänskligt ansvar utan att låta mästrande och framstå självgod. Vi har alla våra brister, kors att bära. Det finns inga givna förhållningssätt eller riktlinjer. Men den dag vi slutar att försöka känna med mindre bemedlade eller försöka förstå vad individer som befinner sig bortom trygghet dagligen får utstå kan vi lika gärna hälsa hem. Vilket vissa krafter i rörelse runtom i världen i dag givetvis skiter i och försöker slå mynt av men deras straff blir att sanningen förr eller senare kommer att jaga ikapp dem. Det är nog så att vi då och då måste söka oss in i smärtan. Lära känna den, konfrontera den, kanske inte prompt besegra den ty det är omöjligt men åtminstone lära oss bemästra den – eller, förmodligen mer korrekt, lära oss att vi de facto har saker att lära av att ständigt bemästras av den. Inte bara för att en kort stund bedöva vårt samvete för att sedan kunna rulla vidare i västvärldlig bekymmerslöshet utan kanske framför allt för att testa våra känslospröt, aktivera vår anständighet, vår förmåga att dela skulden med de som annars alltid tycks få bära den.

I used to play the mouth harp pretty good

Hustled up a little dough

But I got drunk and I woke up rolled

a couple of months ago

They got my harp and they got my dollar

Them low life so and so’s

Harps cost money and I ain’t got it

It’s my own fault, I suppose

Den mest effektiva versionen av »Marie« finns på ljudspåret till Townes-dokumentären »Be Here to Love Me«. Det är en livetagning som är lika skoningslös och karg som döden. Den rör sig med knapp styrfart. Vissa textrader orkar sångaren knappt frasera fullt ut, andra går han in i med vrede eller rent självförakt.

The Pocono’s down but the Chesapeake’s running

Two freights everyday

If it was just me, I’d be headed south

But Marie can’t catch no train

She’s got some pain and she thinks it’s a baby

Says we gotta wait and see

In my heart I know it’s a little boy

Hope he don’t end up like me

Steve Earle, som var något av Townes självutnämnde adept, förklarade en gång att »Marie« i själva verket mer än någonting annat handlar om Townes själv. Mer än så, att allt och alla som Townes skrev om i grunden ändå handlade om Townes, att det helt enkelt är så de flesta låtskrivare jobbar och fungerar men få lika tydligt och mycket som just Townes. Då Earle fick höra om »Marie« var när han var som mest nere i drogerna. Hans dåvarande fru, som stod i färd att slutligen lämna honom, hade hämtat hem sin karl från något heroin- eller cracktillhåll i södra Nashville. Där de rullade in mot sitt alltjämt gemensamma hus fick de syn på Townes bil parkerad på uppfarten. Hustrun suckade, väl medveten om att kärrans ägare varit en allt annat än lyckosam förebild för maken hennes. Men Townes var inte där för att rumla, i alla fall inte först och främst. Han ville kolla hur det var med Earle, frågade ifall han använde rena sprutor, och så ville han så där i förbifarten också testa en ny låt på honom. Han hade annars inte skrivit så många på senare år. Där och då hörde Steve Earle »Marie« för första gången. Han må själv ha befunnit sig på botten, men det han fick höra var mer skrämmande än så. Mentorn hade återigen övertrumfat honom.

Well, the man’s still grinning says he lost my file

I gotta stand in line again

I want to kill him but I just say no

I had enough of that line my friend

I head back to the bridge, its getting kinda cold

I’m feeling too low down to lie

I guess I’ll just tell Marie the truth

Hope she don’t break down and cry

Att jag kom att tänka på »Marie« just nu bottnar i att jag påbörjade en spellista med musik från 1994, ni vet det lyckosamma fotbollsåret. Och även om en massa låtar därifrån fortfarande förmår underhålla eller beröra är närapå lika många i sound, attityd eller teman extremt tidstypiska, barn av sin tid. Nu är det i grunden inget problem, åtminstone popmusik ska fånga nuet, likafullt var det bara en låt från spellistan ifråga som fortfarande klarade av att verkligen skaka om mig – och något säger mig att det kommer vara likadant om, säg, tjugo år. Låten? Den slutar så här:

Marie she didn’t wake up this morning

She didn’t even try

She just rolled over and went to Heaven

My little boy safe inside

I laid them in the sun where somebody’d find them

Caught a Chesapeake on the fly

Marie will know I’m headed south

So’s to meet me by and by