Sjuttiosex för Seymour Stein






Vi firar den bokaktuelle Sire Records-bossen med en liten videolista.

»Because I wasn’t a musician with any formal notion of technique or virtuosity, I was often able to spot the genius black sheep – the rejects and mavericks who couldn’t sing or play by conventional standards but who possessed something unique the world was waiting for. If my life and legacy means anything, I hope it’s something about so-called losers playing to their strengths and winning big.«

Sire Records-bossen Seymour Stein har aldrig varit någon skivbolagsmogul i Sam Phillips- eller Ahmet Ertegun-skolan, ni vet den som förutom att jaga talanger och driva skivbolag även agerar i studion och stundom även, som i Erteguns fall, skriver låtar.

Däremot har han haft öra, nyfikenhet och den där känslan att se något i misfits få andra vill veta av så det räcker till och blir över. Han såg något i Ramones. I Talking Heads. I Madonna. I Depeche Mode. I Ice-T.

Listan kan göras lång.

När de stora amerikanska bolagen under tidigt åttiotal bara ville ha mer av trött middle of the road-rock vädrade Seymour Stein ny luft i England. Tidigt stod han i kontakt med likasinnade själar á la Daniel Miller (Mute), Geoff Travis (Rough Trade) och Alan McGee (Creation) och lanserade deras akter via Sire i USA. Han betydde massor för Depeche Mode, för The Cure, för Echo & The Bunnymen, för The Smiths, för The Cult, även om han nog allra främst förknippas med CBGB’s-eran i New York (Ramones, Talking Heads, Dead Boys med flera fanns i stallet) då Sire efter att ha dittills främst ha varit ett blues- och proggrockbolag verkligen fann sin identitet, eller att han var den som till slut, liggandes i sjuksängen på Lenox Hill Hospital, vågade sajna en frispråkig, offensiv och av Danceteria-DJ:n Mark Kamins rekommenderad ung dam vid namn Madonna.

Seymour Stein må ha dragit ner på sitt länge furiösa tempo men är alltjämt aktiv och just nu aktuell med självbiografin »Siren Song«. Boken ägnar kanske lite för mycket utrymme åt olika branschfigurer och affärsuppgörelser för att falla alla på läppen men den har absolut sina stunder, inte minst skriver han insiktsfullt om spänningarna och dynamiken i Talking Heads.

Hur som helst, vid läsning av boken påminns en om att Seymour Stein – som ju förresten en gång fick en låt av Belle & Sebastian, som han försökte men misslyckades med att kontraktera, uppkallad efter sig – antagligen mer än någon annan enskild skivbolagsindivid präglat i princip hela ens uppväxt och liv. Han har alltid varit där längst fram, på de konstigaste klubbarna långt in på småtimmarna, ständigt redo att göra sitt för att få subkultur att närma sig eller bli masskultur. Vi tyckte det var läge att manifestera detta med en laddning videoklipp, närmare bestämt sjuttiosex till antalet eftersom det är den ålder Seymour Stein nu har uppnått. Även om han förstås, först och främst, alltid kommer vara evigt ung.

The Flamin’ Groovies: Shake Some Action

Ramones: Blitzkrieg Bop

The Saints: (I’m) Stranded

Dead Boys: Sonic Reducer

Richard Hell & The Voidoids: Blank Generation

Dinosaur: Kiss Me Again

Radio Birdman: New Race

The Rezillos: Top of the Pops

The Undertones: Teenage Kicks

Plastic Bertrand: Ça Plane Pour Moi


Next