Något slags hat







De har ett rykte om sig som landets kanske bästa liveband. Enligt uppgift är Viagra Boys också Sveriges mest dekadenta rockers och de blev med sina febrigt monotona låtar om drogexperiment, sex och minnesluckor snabbt namnet på allas läppar. Gittan Öhman och fotograf Lina Haskel tyckte det var dags att ta reda på vad allt handlar om. (Ur Sonic #89, november 2016.)

Den mullrande, distade basen gräver sig in i ryggraden. Sylvassa, aviga gitarriff skär genom det suggestiva beatet och en saxofon gör plötsligt allt vad den kan för att skapa kaos.

I dimmorna från rökmaskinen uppenbarar sig en figur på scen, maniskt dansande i narkotikajeans – adidasbyxor – och tatuerad överkropp. Han nästan spottar ur sig orden och när bandet släpper alla hästar lösa på scen uppstår ett ljuvligt, intensivt mangel.

 

Några timmar tidigare: två medelålders herrar vid bordet i entrén till Debaser Medis shoppar loss bland tygkassar, t-shirts, prints och collegetröjor tryckta med parollen »endless anxiety«.

Det är lönefredag och basisten Henrik »Benke« Höckert gör sitt pass vid bordet där Viagra Boys säljer merchandise inför kvällens konsert.

– Var var vi nånstans? Jo, man kan så klart inte vara hur dysfunktionell som helst, supa och knarka hela tiden. Vill man något får man styra upp det själv, ingen kommer göra det åt en, säger han när kunderna rafsat ihop sina påsar och begett sig mot baren.

Efter åratal som musiker i olika konstellationer är den trettiosexårige stockholmaren inte speciellt lättimponerad. Att bländad av uppmärksamhet hoppa på första bästa skivkontrakt kan vara lätt hänt för många, menar Benke, men det gäller att ha is i magen.

I sju år spelade han i Nitad tillsammans med kompisen Benjamin »Benis« Vallé (x-Nine).

– I Nitad gjorde vi amerikansk hardcorepunk typ Minor Threat och Black Flag fast med texter på svenska. Det blev två fullängdare och en åtta, kanske tio singlar.

Bandet är välrenommerat i punksvängen och turnerade både i Europa, Sydamerika och USA men nådde inte riktigt utanför de initierade kretsarna. Synd, för Nitad låter fruktansvärt bra fortfarande.

Benke och gitarristen Benis gick vidare till Pig Eyes, där influenserna från det tidiga nittiotalets postpunkscen utvidgades med allt öppnare sinnen för bandmedlemmarnas i övrigt stora musiksmak.

Benke spelar samtidigt med andra, som till exempel Mattias Alkberg i Södra Sverige.

– Jag är van att göra allt själv, boka turnéer och sådant här till exempel, säger han och sveper med handen över försäljningsbordet i foajén.

Fötterna står med andra ord stadigt rotade i punk, hardcore och DIY men utan det ibland tröttsamma tunnelseende som kan känneteckna exempelvis kängkulturen.

– Jag har inget intresse längre av att åka runt med ett punkband i Sverige, jag har redan gjort det. Jag spelar lika gärna frijazz.

Benke hade känt tatueraren Sebastian Murphy en tid och de hade redan snackat om att göra något ihop när Benke för två år sedan knockades av sångarens karisma då Sebastian på en privatfest sjöng karaokecovers av – Mariah Carey.

– Då tänkte jag att det här kanske kan bli något. Det är ganska A och O det där med sången i ett band och Sebbe är så jävla bra. Vi tänker dessutom likadant och har båda kvar det där lite rowdy i oss, något slags hat. Viagra Boys ligger ganska nära en vision jag haft om musik. Lemmy-influerat, rakt på, med knark och allt sådant, och inte så jävla tillrättalagt som resten av musikscenen i dag. Mer »fuck you!«. Mer Lemmy-style. Det behövs.

– De som är riktigt bra är ju oftast de som liksom är helt jävla wacko i huvudet, tillägger han.

Första gången jag hörde Viagra Boys fladdrade namn som Motörhead, Suicide, The Gun Club, Killing Joke, The Cramps och Wipers osorterat omkring med bilden av en huligan från Madchester i huvudet. Men det är ju mina referenser.

– Alla i bandet älskar musik och lyssnar på så jävla mycket olika musik, det är grejen, säger Benke. Hela helgerna sitter man ju uppe och lyssnar. Vi har visserligen bred musiksmak men samtidigt lite elitistisk. Vi gillar allt som är… bra. [skratt] Och både Alan Vega och Lemmy växte ju upp med femtiotalsrocken, så.

 

I Viagra Boys kommer några av de musikaliska grundbultarna från Sleaford Mods, The Fall, Motörhead, Suicide, The Stooges, Butthole Surfers och Joy Division, uppblandat med diverse techno och elektronisk musik.

Krautrock är något som ofta nämns i samband med det monotona soundet.

– Folk använder ordet »kraut« nu ungefär som man pratade om »indie« förr, säger Martin »Konie« Ehrencrona som spelar synth.

Bandet har soundcheckat under eftermiddagen och käkar nu middag i Debasers restaurang. Ställets platschef Patrizia undrar hur det blir med DJ:n som bandet lovat ordna.

Någon måste spela skivor från klockan 18 när lokalen öppnar men DJ Gander (på affischerna felstavat till »DJ Gender«) som viagraboysen engagerat kan inte komma förrän efter åtta. »Det är ju bra om någon spelar just eran peppmusik så slipper vi nån tråkig spotifylista«, menar Patrizia. Det rings runt lite efter tänkbara DJ:er men slutar med att den nye trummisen, skivsamlande Jonas, kutar hem efter en låda med singlar så fort han ätit klart.

– Det monotona, rytmiska, med rytmerna och basen i botten och knäppa ljud ovanpå det, blir så suggestivt. Vi lyssnar ju på techno också, fortsätter Benke.

Krautrock, från början engelsmännens nedsättande ord för all tysk rock under slutet av sextio- och början av sjuttiotalet, blev definitionen av en hel genre när västtyska musiker experimenterade med rock medvetet bortom traditionell och anglosaxisk påverkan och samtidigt banade väg för den elektroniska musikens genombrott.

Viagra Boys sound med två trummisar, saxofon och Konie som en häxmästare bakom syntharna – en Roland SH-2 och en MPC-sampler – låter visserligen freeform men är mer kontrollerat än så, enligt förstetrummisen Tor Sjödén. Spelar man för mycket, eller inte fattar grejen med att vara tyst, kanske man inte har i bandet att göra. Några har redan bytts ut eller slutat frivilligt.

– Det är både löst och kontrollerat, seriöst och oseriöst på samma gång, säger Tor vars musikaliska bakgrund finns mer inom jazzen och proggen än punken.

Men i Viagra Boys känns det som att bandets vitt skilda medlemmar hör ihop på något sätt, tycker han.

– Det är musiken framför allt. Man sätter inga spärrar, är inte fast i ett fack. Det är inspirerande.

Att spela med två trummisar är en utmaning, »poängen är ju inte att låta högre, utan mer«.

– Går man inte ihop spelar man emot varandra, säger Tor. Men det är väldigt roligt när det funkar.

Med andretrummisen Jonas Jonsson stämmer personkemin. Efter att Benjamin »Benis« Vallé slutat har bandet också en sprillans ny gitarrist, Audionom-bekante Mårten Holmberg. Liksom Jonas och saxofonisten Oskar Carls ska han scendebutera med Viagra Boys denna kväll.

– När jag lyssnade på gitarrgrejerna tänkte jag först att »det här fixar jag ju«, säger Mårten Holmberg. Men det är mer små viktiga detaljer att tänka på och mer strukturerat än man först tror.

Bandet ska också presentera tre nya låtar live, låtar som inte har repats in så mycket som det var tänkt, enligt Konie. Han driver sedan tolv år studio Cobra i Stockholm där Viagra Boys spelar in. Konie är även medlem i Les Big Byrd och gör filmmusik. Tillsammans med Mattias Bärjed, tidigare i The Soundtrack of Our Lives, har han bland annat skapat soundtracken till flera av Mikael Marcimains produktioner, som »Call Girl« och »Gentlemen«.

I Viagra Boys spelar Konie synth och marimba och bidrar även till låtskrivandet, som medkompositör till höstens singel »Call of the Wild« och nya »Baby Teeth«. Som studioman och producent försöker han förverkliga bandets idéer.

– Att spela in ett band som Viagra Boys är askul, säger han. Det är annorlunda. Man kan gå lite utanför normerna.

 

Kvällens förband är Mascara Snakes, fyra kvinnor samt en kille på trummor, som just nu spelar in sin kommande skiva och är oerhört tajta. Soundet känns som rakt av snott från Gyllene Tider men texterna rör sig lite vid sidan av Gessles breda allfartsväg. I röda flamencodräkter med disktrasor på huvudet sprider de glädje och energi och får alla i lokalen på gott humör.

En trappa upp bjuder Viagra Boys på White Russian (vodka och Kahlúa) i logen. Samma drink som sångaren Sebastian Murphy sippar med sugrör i videon till »Research Chemicals«, inspelad på haket Blecktornskällaren på Södermalm.

– Vi borde kanske ha en dunk av det här på scen, funderar han.

Research chemicals är forskningsdroger som kan köpas på nätet, ofta från Kina, med varningstexten att de inte är avsedda för människor. En medlem i Viagra Boys lär för några år sedan ha blivit helt lilafärgad i samband med intaget av ett kinesiskt preparat.

De ska ha levt rätt hårt över huvud taget, speciellt Sebastian, Benke och tidigare gitarristen Benis.

Och tjugosexårige Sebastian Murphy ser onekligen ganska hård ut, i sin adidasoverall (»jag gillar funktion«) och totaltatuerade kropp.

Redan som tonåring blev han upplockad av amerikanska myndigheter efter att en gång för mycket figurerat i olämpliga drogsammanhang.

Uppväxten i San Rafael norr om San Francisco, ett vänsterröstande medelklassområde där folk som Grateful Dead och Carlos Santana – »rika hippies« – också valt att slå ner bopålarna, började dock ganska bra. Sebastians svenska mamma jobbade på resebyrå, hon lärde Sebastian och hans två syskon svenska och på somrarna åkte de till släkten i Sverige. Hans amerikanske pappa är banktjänsteman och Sebastian som attraherades av musik och konst – han gillar att teckna – satt ofta och grävde i sin fars skivsamling.

– Han hade massa bra punk och new wave, Joy Division, Talking Heads, bra country, allt möjligt. Det är väl från honom jag fått min musiksmak. Mina två farbröder visade mig en massa också, en av dem var inne på riot grrrl-grejen och tog med mig på konserter. Vi såg Le Tigre ihop, minns jag.

Sebastian spelade gitarr med en kompis och med kompisens pappa som trummis deltog de i ett Battle of the bands i skolan. De körde två Flipper-covers, »Ha Ha Ha« och »Sex Bomb«, och någon Buddy Holly-låt, Sebastian minns inte vilken. En annan kompis föräldrar fick honom att lyssna på Pere Ubu.

Men någon gång i början av tonåren skar det sig där hemma.

– Jag var rätt urspårad som tonåring, säger han. En ung rebellisk själ som ville revoltera mot hela den amerikanska drömmen, att gå i skolan och få bra betyg, gå på college och bla, bla, bla. Så förutsägbart. Jag visste tidigt att jag absolut inte skulle följa den vägen. Min farsa blev väl inte så glad, det var inte populärt hemma.

En del av upproret blev att välja hiphop i stället för punk.

– När jag var yngre fanns det bara två genrer att välja på, inte som nu när moderna hipsters alltid »gillar allt«. I USA var kanske också subkulturerna mer stängda.

Men snart tog intresset för droger och tatueringskonst över helt, musiken hamnade i bakgrunden.

När Sebastian var sjutton hade saker och ting eskalerat till den grad att han kände att han inte kunde vara kvar i Kalifornien. Han flyttade till Sverige där hans mormor bor, för att lugna ner sig.

Nu, påpekar han, är relationen till föräldrarna mycket bättre, riktigt bra faktiskt. Faktum är att hans mamma är på Debaser i kväll, och det stressar honom lite. Hon har aldrig sett Viagra Boys tidigare men Sebastian vill inte prata om det, »jag blir nervös«.

I stället pratar vi om de tre nya låtar som tillsammans med »Call of the Wild« ska utgöra nästa släpp. Den ödesmättade, dystopiska och atmosfäriska »Call of the Wild« lät de en yngre hiphopstjärna, Gud (även känd som Yung Gud och en del av Yung Lean/Sad Boys-klicken), lägga sista handen på vid mixningen.

– Vi har samma manager, Oskar Ekman på Year0001, säger Sebastian. Vi kände att Gud har en ung hjärna och tillhör en generation som vi inte förstår. Han gör saker som inte låter som något annat.

De har också spelat in »Baby Teeth« (»om att jag slår ut tänderna på ett barn till någon som har gjort mig väldigt illa och byter ut tänderna till keramiktänder och när barnet växer upp kommer hen alltid ha för små tänder«), »Upside Backwards« (»jag drar hem till en brud, röker något och förvandlas till en möbel«) och »Frog Strap« som… vänta nu. Arab strap vet alla vad det är – men frog strap?

– Jag låg hemma i sängen och kom plötsligt på remmen som världen saknar, förklarar Sebastian. Grodor syns inte på radarskärmar eftersom de är kallblodiga eller, vad heter det, »endothermic«, och kan därför användas för att infiltrera på kultmöten.

Okej. Vem informerar fbi?

Då plockar Konie ur jackfickan fram en liten läderremskonstruktion med spännen. Han har tillverkat den själv. En prototyp till grodkopplet.

– Vi testade den på Tors penis men den var för liten, säger Sebastian.

Om grodremmen gör succé som merchpryl får framtiden utvisa, hittills finns den bara i ett exemplar.

Jonas Jonsson kommer tillbaka från DJ-båset med den låda vinylsinglar han underhållit publiken med på bottenvåningen. Av tjugofemtalet sjuor är det bara The Fall och några till som jag känner igen. »Bra«, konstaterar Jonas nöjt.

 

Inställsamhet är inte Viagra Boys grej. Bandets namn, som syftar på ett välkänt potenshöjande medel, ger inte bara problem med mejl som hamnar i spamkorgar – det ger också upphov till en hel del missförstånd. Har man dessutom ett hårt rykte som gränslösa 24 hour party people finns det de som uppfattat Viagra Boys som något slags machoband. Att namnet representerar »den misslyckade mannen i dagens samhälle« må vara en efterkonstruktion och själva namnet bara en tillfällighet, men påståendet faller direkt efter att du har träffat dem.
– Macho? Som i Manowar? undrar Benke
som i en radiointervju sagt att män är sämst, »det räcker ju att läsa kommentarsfält på nätet för att inse det«.

– Musiken är hård men vi är inga machon. Macho is out, slår Sebastian fast.

Hatet i musiken är heller inte direkt politiskt eller riktat mot något speciellt, mer än dem själva. »Förvirring, sorg, misslyckande, ångest, kärlek och förlust, festen tar aldrig slut«, som det står (på engelska) på omslaget till andra utgåvan av EP:n.

– Det handlar mer om självförakt, säger Sebastian. Inte så att man tycker synd om sig själv utan »jag är sämst«, liksom. Vi talar för dem som är sämst. Jag är oftast svinpackad när jag går upp på scen, jag gör ju narr av mig själv.

– Man har väl accepterat sin roll som egentligen ganska värdelös, konstaterar Martin Konie stillsamt.

Han och de andra i bandet tycker att Seb borde få någon form av pris för sina texter.

 

»You said that I peed on the carpet

And that I broke your mother’s vase

Well my memory always fails me

Because I have never seen your face

I don’t remember that

You’re getting nothing back

I don’t remember no sad faces

No I recall a quiet night

I really felt like I nailed it

Like usual I did just fine«

– »I Don’t Remember That«

 

Eller om när viljan är större än förmågan på grund av kemikalieintag (»Can’t Get It Up«]: »I didn’t mean to ruin your night girl, I truly do apologize/But if we’re laying here doing nothing, I might as well take another line«. Och »she’s got me shaking down to my gizzard, she’s dressed in robes like some weird wizard, she speaks in tongues like a lizard« ur låten »Liquids« låter som klassisk rockpoesi i mina öron. Lemmy-style.

När Mimmi Skog, trummis i Pascal, nyligen gästade som musikredaktör i P3 påannonserade hon just »Liquids« med »en basgång som går rakt in i fittan och en text om kvinnlig dominans«.

– Viagra Boys gör bra oljud. Jag gillar det där monotona, med enkla basgångar men ändå väldigt svängigt. Det finns också en intensitet och ett äkta vansinne i det hela som gör det intressant, säger hon när jag ber henne utveckla varför hon är ett fan.

Efter en stund fnittrar hon till och säger:

– Nu kanske jag är jävig här.

Det visar sig att hon och Benke är ihop.

– Det är ganska nytt. Men jag gillade Viagra Boys innan också, försäkrar hon.

Vad tänker du om texterna?

– De speglar väl antagligen Sebastians liv… [skratt] Men drogmisär och ångest kan bidra till intressant konst. Ofta hänger det ju ihop. Och det kan vara intressant på avstånd. Jag tänker på artister som typ Nick Cave och så, som gjort bäst saker under tider av tungt missbruk. Men när man kommer nära blir det betydligt mer hjärtskärande. Nästintill outhärdligt.

 

Det är snart dags att gå på.

Sebastian Murphy drar upp dragkedjan i adidasjackan (som snart kommer att åka av igen), dricker upp det sista av ölen och sätter på sig sina solglasögon. Han loggar ut.

Festen kan börja.

 

»20 MINUTER FULLÄNDAD DEKADENS«

– Jag har aldrig packat så mycket skivor i hela mitt liv. De flesta var dessutom enskivebeställningar så det blev väl en trehundra paket som jag slog in själv och skickade i väg.

Thomas »Savage« Hildebrand som driver butiken Push My Buttons bokade Viagra Boys första spelning och hjälpte bandet att få ut EP:n »Consistency of Energy« när den släpptes i februari 2016.

– Benke ville att jag skulle styra upp en första spelning, annars trodde han att alltihop skulle rinna ut i sanden. Jag ville ge ut en singel med dem redan efter första giget, då jag bara hört tio sekunder av inspelningen de lagt ut på nätet i hörlurar – jag tänkte att fy fan vad det låter bra! Men då hade de redan lovat bort sig till någon annan.

Till slut blev det i alla fall Thomas och Push My Buttons som i samarbete med Kosmos Tattoo i Göteborg, en kompis till viagraboysen, släppte tolvtummaren.

Femhundra ex pressades på vinyl och när Fredrik Strage hyllade bandet i TV4:s Nyhetsmorgon och gav  skivan betyget fem av
fem (»20 minuter fulländad dekadens«) i Dagens Nyheter rasslade det till.

– Då vaknade alla skivgubbar, ler Thomas.

Men bandet hade en publik redan från början, tillägger han, eftersom flera av medlemmarna spelat länge i andra band.

– Det har alltid kommit folk till spelningarna både i Sverige och när de spelat i Berlin till exempel. De har ju kompisar överallt.

Nu har »Consistency of Energy« släppts i nyutgåva på både svart och grön vinyl, och med nytt omslag av Sebastian Murphy. Singeln »Call of the Wild« har bandet själva släppt men hittills endast digitalt. Tanken är att den ska ges ut tillsammans med de tre nya låtarna på en EP men i skrivande stund finns inget datum spikat.

 

Viagra Boys: Sports

 

Viagra Boys: Research Chemicals




Relaterat