Sonic-tips på Way Out West 1: Courtney Marie Andrews






Först ut i en serie intervjuer inför årets Slottsskogen-begivenhet är en artist som värnar om vänligheten.

Rösten må vara det första som slår dig.

Efter en tid med Courtney Marie Andrews skivor som sällskap dröjer sig emellertid något annat kvar.

Något som nog betyder minst lika mycket för din bild av henne som någonsin den där soluppvärmt souliga sången, i slutändan kanske också för din egen självbild.

Vad?

Anständigheten.

Glädjen över den, hoppet till den, oron för den.

I olika ordalag återkommer hon till den i åtskilliga texter, den är aldrig särskilt långt bort när hon ger intervjuer, i skepnad av ärlighet och vänlighet figurerar den även i hennes albumtitlar (»Honest Life« respektive »May Your Kindness Remain«). Det har säkert en del med uppfostran och livsåskådning att göra. Det är ännu mer säkert en reaktion på världen av i dag och en viss president med tveksamt förhållande till sanningen – och anständigheten.

– Med världen i dag, inte minst mitt eget hemland, är kanske inte »vänlighet« det första ord man kommer att tänka på, säger hon. Många tycks se ner på sårbarhet och godhet. Men jag tror det är viktigt att komma ihåg att vänlighet är ett uttryck för medkänsla. Givetvis är ingen perfekt, vi har alla våra brister och ingen behandlar alltid alla på bästa tänkbara vis, men det känns viktigt att anstränga sig. Du kommer närmare den du en gång var ifall du åtminstone försöker.

Det där påminner om något du sa om låten »May Your Kindness Remain«, att den handlar om vikten av att bevara sin godhet i en värld som hela tiden försöker ta den ifrån dig. Vad tänkte du på då, mer specifikt?

– Åh. Så mycket. Storkapitalets girighet. All meningslös materialism, vi behöver inte fler handväskor – vi behöver däremot lära oss uppskatta det det enkla och våra nära. Missbruk. Ensamhet. Jag är lyckligt lottad som har vänner och fans, men det är så många som inte har någon. Som jag upplever det blir ensamhet ett allt större problem.

– Det är nog så att vi varje dag måste slåss för det goda. Varje dag blir som en scen ur »Stjärnornas krig«. [skratt]

Courtney Marie Andrews befinner sig i Seattle på turné. Hon har just kommit ut från ett tandläkarbesök, »det var helt enkelt dags«. Hon har sina rötter i Phoenix, Arizona, men saknar numera fast bas – hänvisad som hon är till livet på vägarna eller, som hon säger, första bästa Airbnb.

Musikaliskt är tjugosjuåringen en traditionalist, någonstans mellan folk och americana, men det som får henne att höja sig över mängden, förutom rösten och det där förmedlandet av anständighet, är när hon lägger in all sin humanism och passion i rödglödgade countryspirituals som påminner oss om att Aretha Franklin var en av hennes tidiga förebilder. Som när hon besjunger just ensamhet med lika delar insikt och sorg, lika delar omhändertagande kyrka och ödelagd öken, i den förkrossande »Lift the Lonely from My Heart«:

 

»When morning comes, whistling comes a bluebird

While I try to find a will to wake

My loneliness, it blurs the days together

My loneliness, it pushes you away«

 

Där och då hittar hon någonting helt unikt, någonting ointagligt och oförstörbart, en järnvilja som får det mest kompakta mörker att spricka upp i små ljusspringor av människovärde (att hon är ett fan av Bobby Charles, en av de mest mänskliga låtskrivare som funnits, känns på alla vis logiskt).

– Även om tekniken på ett sätt gjort det lättare för oss att hålla kontakt med varandra är det inte alls samma sak som att vara där hos någon. Den mänskliga kontakten, den mänskliga gemenskapen, är som starkast när vi är tillsammans. Det är därför livekonserter fortfarande har en oförminskad attraktionskraft.

Courtney Marie Andrews fick ett slags musikaliskt uppvaknande med riot grrrl-vågen.

– Det var därifrån jag lärde mig om samhörighet, det var därifrån jag hämtade självförtroende. När jag som fjortonåring började med musik var alla som spelade omkring mig killar. Ingen av mina tjejkompisar höll på med det. Det var män, bara män. Att då höra och se Bikini Kill men även ett band som The Distillers, vars frontfigur Brody Dalle var så självklar i den rollen, var en rejäl ögonöppnare. Det var då jag fattade att det kunde vara lika självklart för mig.

De turbulenta tiderna och den där Trump har definitivt påverkat hur hon betraktar sin roll som låtskrivare och artist.

– Utan tvekan. Som låtskrivare ägnar du dig till stor del åt att berätta om det du ser och hör. Och just nu går Amerika igenom en svår tid där vissa krafter försöker ödelägga allt det som har varit bra med det här landet. Jag tycker det märks att många kollegor just nu använder sitt artistskap som plattform för att prata om det som händer. Folk känner säkert att de helt enkelt måste ta bladet från munnen och säga att det som pågår inte är okej. Det är inga småsaker vi talar om, det handlar om våra konstitutionella rättigheter. ■

 

Courtney Marie Andrews uppträder på Way Out West fredagen den 10 augusti.

 

COURTNEY MARIE ANDREWS OM FESTIVALER

 

Favoritfestival?

– Det finns så många bra. Men en jag verkligen älskar är Pickathon i Oregon. Det finns inget skräp där, bara en sådan sak. Jag tycker också mycket om End of the Road i England.

Bästa festivaluppträdande du sett?

– Robert Plant, för några år sedan, minns inte festivalens namn men det var i Belgien tror jag. Fantastiska musiker i bandet.

Vilka artister skulle du först boka ifall du hade en egen festival?

– [snabbt] Bob Dylan. Aretha Franklin. Och så John Prine. De tre skulle vara headliners.




Relaterat

32 för 2018