32 för 2018






Skivorna som har gjort året, så här långt.

1. Slowgold: Mörkare

För att den fångar tiden och släpper ut tvivlen. För insatsen och utlevelsen. För mystiken och mänskligheten. För allt du aldrig kommer begripa och allt du förstod på en gång. Och: för att svensk soul aldrig tidigare har låtit som »Vad är kärlek«.

2. Hjelle: Fan ta NPM

För de kärnfulla iscensättningarna av en väldigt verklig verklighet ingen annan bryr sig om att skildra.

3. Joshua Hedley: Mr. Jukebox

För Nashville, barerna och neonljusens bultande hjärta. För påvisandet av att det går korsa old school-honkytonk med smäktande countrypolitan och ändå få rubbet att kännas angeläget 2018.

4. Janelle Monáe: Dirty Computer

För att hatet aldrig kommer att ha så här jävla kul.

5. Pusha T: Daytona

För frånvaron av döda punkter. För närvaron och oron. För de orimligt fantastiska produktionerna.

6. John Prine: The Tree of Forgiveness

För att det både är så smart och så busenkelt. För att det är så poetiskt känsligt men aldrig märkvärdigt i överkant. För tåren i ögat och leendet i mungipan. För tacksamheten över att få finnas.

7. Råå: Skånes järnvägar

För fantasin och pulsen. För röken och kringelkrokarna. För att målet är ingenting och resan allt.

8. Cardi B: Invasion of Privacy

För att Gustav Gelin skrev »Attityden, flowet, hårdheten, uppriktigheten, extravagansen, humorn. Cardi har allt och väldigt mycket till. Texterna är bitvis djupt personliga, bitvis så snuskiga att jag rodnar. Leveransen är så hård att jag ramlar baklänges.« – och för att Gustav Gelin har rätt.


Next



Relaterat

1994, som det lät