159 klassiska LA-album






En liten lista. (Ur Sonic #90, våren 2017.)

149. ETTA JAMES: ETTA JAMES

Chess, 1973

»Meetin’ the stars

in funky bars

Shiny new cars

and back door lies

Trying to hike

or any other type of ride

all the way down

Let it ride«

 

1968 års soulmästerverk »Tell Mama« är ett ännu bättre album men spelades in i Muscle Shoals och låter därefter.

Livedokumentet »Rocks the House« från 1964 fångar med störst ackuratess hennes tidiga, stökiga, kaxiga r’n’b-era men det blev till i Nashville och är konstigt att ha med här.

Det finns annat av värde som av olika anledningar faller bort.

Mest och bäst Los Angeles i Etta James diskografi är nog ändå det här albumet, som verkligen inte går av för hackor. Både genuint streetsmart och sofistikerat rör det sig mellan tidstypisk blaxploitation-tuffhet (det gatukaraktärtäta öppningspåret »All the Way Down« är en rysligt snygg »Papa Was a Rolling Stone«-plankning) och singer-songwritersensibilitet (inte mindre än tre Randy Newman-tolkningar), ibland med extraordinära stråkarrangemang från den store Jimmie Haskell.

Sammantaget ett i raden av försök från Chess sida att hitta en ny marknad åt sin Janis Joplin-favorit till röstbegåvning, man tittade nog inte så lite på hur Atlantic lyckats göra crossover av Aretha Franklin. Men Etta James var ännu svårare att hantera. Hon levde vid tidpunkten alltjämt i väl hög grad som en kringstrykande vildkatt på LA:s mest ljusskygga gator, tampades med ett mångårigt heroinmissbruk, ägnade sig åt bedrägerier, bland mycket annat.

Att ta sig an Tracy Nelsons påträngande »Down So Low« kan inte ha varit lätt för henne men sisådär tjugo år efter att hon upptäckts av bandledaren Johnny Otis investerar Etta James all sin kraft, alla sina missöden och kval i vad som blir en av karriärens mest drabbande inspelningar – och i det här fallet säger inte det lite.

Pierre Hellqvist 

 

148. REDD KROSS: PHASESHIFTER

This Way Up, 1993

Steven och Jeff McDonald var bara små Hawthorne-glin, elva respective fjorton, när deras Red Kross (senare Redd Kross) började spela på hardcore- och punktillställningar ihop med band som Black Flag. Den slamdansande åhörarskocken kunde vara duktigt fientlig men bröderna kom ofta helskinnade undan tack vare sin ringa ålder.

Sedan dess har Redd Kross gått igenom olika faser, och ännu fler skivbolag, men i sina bästa stunder har bandet lyckats kombinera skräpkultur-LA vi känner från, säg, Kim Fowley med The Runaways insinuanta glamriff samt The Go-Go’s och The Bangles melodiskt jangliga pop.

På krämigt powerpoppiga »Phaseshifter« (och detsamma gäller »Show World« fyra år senare) fanns god potential att få till en smash i efterskalven av jordbävningen Nirvana. Tidpunkten tycktes rätt: Redd Kross hade punkkredd, Thurston Moore-uppbackning, vidare hade de kastat lite övertydliga retrovibbar överbord och i stället lagt till tyngd samt knåpat ihop fullkomligt oemotståndliga popmirakel som »Jimmy’s Fantasy« och »Lady in the Front Row«.

Det hjälpte nu föga, alltjämt aktiva Redd Kross har förblivit en favorit för finsmakarna.

Pierre Hellqvist 

 

147. RAGE AGAINST THE MACHINE: RAGE AGAINST THE MACHINE

Epic, 1992

Los Angeles, i slutet av åttiotalet epicentrum för hårmetal och samlingsplats för sleazerockers i klubbarna längs Sunset. Även om grungevågen från Seattle redan hade rullat över rockvärlden när Rage Against The Machines debut kom ut blev plattan ändå starten på något helt annat, och inte bara hemma i Los Angeles. Skivan är en skarpladdad handgranat som drygt tjugo år senare fortfarande inte har osäkrats. Den knutna näven rakt upp i ansiktet på lyssnaren är en sak, Tom Morellos innovativa gitarrspel en annan, Zach de La Rochas aggressiva plakatpolitik i textraderna en tredje. Det är till syvende och sist den inneboende energin i låtar som »Bombtrack« och »Know Your Enemy« som gör »Rage Against The Machine« till en tidlös klassiker. Och »Killing in the Name« må i dag vara närmast sönderspelad, men alla som någon gång upplevt RATM spela låten live vet att det faktiskt inte finns ett mer effektivt sätt att elda i gång en publik.

Anders Dahlbom

 

146. THE ELECTRIC PRUNES: MASS IN F MINOR

Reprise, 1968

Autenticitet har aldrig varit ett begrepp som Los Angeles kreativa samfund lagt stor vikt vid. Stadens drömfabrik har till exempel byggt sin framgång på att existera i bjärt kontrast till vardagens gråa realism. Men det är också ett förhållningssätt som går i stäv mot rock’n’rollmusikens ideal.

Flera decennier efter att albumet släppts var »Mass in F Minor« ett skällsord bland världens samlade musiksnobbar. Uppföljaren till The Electric Prunes två första garagerockknockouter sågs som ett perfekt exempel på ett girigt skivbolags häpnadsväckande kidnappningsförsök. »Mass in F Minor« lät som inget The Electric Prunes gjort tidigare, det lät faktiskt som inget annat alls.

Utan medverkan från bandets medlemmar skapade producenten David Axelrod en barock rockopera, helt och hållet framförd på latin. I dag har albumet omvärderats till ett av musikhistoriens mest besynnerliga mästerverk. Den Los Angeles-infödde David Axelrod visste hela tiden att äkta är överskattat.

Henrik Svensson

 

145. HORACE TAPSCOTT CONDUCTING THE PAN-AFRIKAN PEOPLES ARKESTRA: THE CALL

Nimbus West, 1978

Horace Tapscott (1934–1999) är knappast något hushållsnamn. Vilket förstås är synd och skam.

Men förhoppningsvis kan detta snart komma att ändras. I takt med saxofonisten Kamasi Washingtons exempellösa framgångar växer ju även intresset för den andliga/politiska frijazzscenen som levde och frodades i Los Angeles under sextio- och sjuttiotalet.

Och Horace Tapscott var en av fixstjärnorna på den scenen.

Storbandet The Pan-Afrikan Peoples Arkestra sattes samman av Tapscott år 1961 och det bestod av »all the outcasts, all the renegades« (för att citera poeten/aktivisten Kamau Daáood). »The Call«, deras fullängdsdebut, släpptes 1978 på Nimbus West Records – en etikett startad enkom för att ge ut Horace Tapscott-material.

Gör dig själv en tjänst och lyssna på »The Call« i dag. Låt oss sedan, tillsammans, fortsätta sprida ordet om Tapscotts förträfflighet.

Johan Jacobsson

 

144. RAPHAEL SAADIQ: INSTANT VINTAGE

Universal, 2002

»Gospeldelic«, kallade han det – även om skivans orkestrering, temperament, detaljhantverk, sensualism och känsla av lyx får det att kännas som en uppdatering av vuxensoulgenren quiet storm.

Pierre Hellqvist 

 

143. BEACHWOOD SPARKS: BEACHWOOD SPARKS

Sub Pop, 2000

Den felande länken mellan paisley underground-banden i LA på åttiotalet och den uppsjö av psykcountryband som cirkulerar någonstans mellan stranden, öknen och stjärnorna runtom i världen i dag. Även om alla från J Mascis till Kevin Shields uttryckte beundran när det begav sig går det inte komma ifrån känslan att Beachwood Sparks aldrig riktigt fick det erkännande de nog skulle ha haft.

Pierre Hellqvist 

 

142. THE DOORS: L.A. WOMAN

Elektra, 1971

Mr. Mojo risin’. Sexsymbolen kommer ut som degig sleazebag. En del av oss föredrar honom i den skepnaden.

Pierre Hellqvist 

 

141. THE BANGLES: DIFFERENT LIGHT

Columbia, 1986

Popdröm som lämnar paisley underground-scenen långt bakom sig.

Pierre Hellqvist

 

140. DESCENDENTS: MILO GOES TO COLLEGE

New Alliance, 1982

Ledde vidare till massa outhärdlig poppunk men hade allt i den genren haft Descendents bett och humor skulle den förmodligen gå att leva med.
Pierre Hellqvist 


Back Next