Farväl till sig själv






Nicole Atkins är supertalangen från New Jersey som kastats runt mellan bolag men som slutligen tycks ha hittat hem, på flera vis, genom att flytta till Nashville. Senaste albumet är en gripande uppgörelse med hennes forna jag. (Ur Sonic #93, december 2017.)

 Jag skulle säga åt henne att »du borde försöka nyktra till genast« och »du vet vad du håller på med, låt ingen få dig att tro något annat«.

Nicole Atkins har just besvarat frågan vad Nicole Atkins av i dag skulle säga till den Nicole Atkins som för ett decennium gav sig in i skivbranschen.

I svaret finns förklaringen till varför trettionioåringens senaste skiva låter som den gör och berättar det den berättar.

»Goodnight Rhonda Lee« är en brutalt uppriktig vidräkning med hennes forna jag. Den Nicole som drack för mycket, slarvade bort chanser, alltför ofta lät andra bestämma hur hennes skivor skulle låta när hon i själva verket visste själv. Nicole har nu gjort det album hon nog alltid haft inom sig men aldrig riktigt hittat fram till. Då har New Jersey-dottern ändå spelat in åtskilligt av värde, någonstans i gränslandet mellan indierock och uppdaterad Brill Building-pop, på sina tre tidigare fullängdare. Den här gången tar hon det hela vägen ner till Södern där hon numera bor och allt utmynnar i en sorts smäckert arrangerad countrysoul. Tänk ett samarbete mellan Jackie DeShannon och Roy Orbison.

»A Night of Serious Drinking«, skivans centralverk, låter som det kunde ha gjort ifall Peggy Lee runt »Is That All There is« hade spelat in en Charlie Rich-ballad. Låten, vars titel lånats från en klassisk René Daumal-roman, har allt: rösten, dramatiken, romantiken, sorgen, skammen, den sordinerade nattstämningen.

Försöka sluta supa-serenaden »Colors«, en annan höjdpunkt, hade varit perfekt för Frank Sinatra.

»Listen Up« skulle å sin sida kunna vara en bortglömd Rick Hall-produktion från Fame-studion i Muscle Shoals.

Och så vidare. Hänförande hela vägen. Till skivans främsta egenskaper hör att den gör mesta möjliga av Nicole Atkins uttrycksfulla röst. Den har alltid haft svärtan, alltid haft en expressiv och teatralisk ådra, men den här gången får den ännu fler dimensioner. Den får liksom vara allt, framför allt mänsklig.

– Jag ville att det skulle låta som skivorna jag växte upp med, säger Nicole och knaprar på en bit kaka. Som Traffic-plattan »John Barleycorn Must Die« där du kan höra misstagen och hur folk tappar saker men det som framför allt hörs är människor som har kul när de spelar musik.

 

Vi befinner oss i Cleveland Park-delen av East Nashville cirka tio minuters bilresa från centrum. Nikki Lane bor lite längre ner på samma gata. På tomten till Nicole Atkins hus stökar en ekorre och där inne strömmar människor ut och in från alla rum i kåken som visar sig dubblera som något av vandrarhem för band med Nashville på turnéanhalt. För tillfället är The Wild Deeds, icke alls pjåkig countrykvintett från LA, gäster. Själv håller Nicole på att ladda upp för kvällens halloweenfirande. Hon ska klä ut sig till Twin Peaks-Bob.

Nicole Atkins har levt sina låtar. Gör inget för att dölja det. Hon och hennes skotske make flyttade hit från New York för att undkomma det gamla och börja om på ny kula. I början gick det sisådär. Nicole hade återfall efter återfall. Men hon insåg att hon måste lägga av, annars skulle det sluta illa. Vilket det gjorde ibland också. Efter ett gig i Knoxville ramlade hon ner i ett slukhål på en parkeringsplats och skadade nacken (en incident hon skojar med i videon till »Listen Up«).

– När man ska spola kröken sägs det att man ska undvika att ändra i sina rutiner alltför mycket. Själv gifte jag mig och flyttade till en ort där jag inte känner många alls. Och för någon som alltid har bott nära havet var det svårt att vänja sig vid att vara helt omgiven av land. Så, det var en prövning i början.

–Nu har vi bott här i två år och undan för undan har jag lärt mig att älska stan. Jag gillar att skriva ihop med andra låtskrivare och då finns få bättre platser än Nashville. Samma sak om du kör fast med något, det finns hur många musiker som helst du kan ringa och få hjälp av. I New Jersey eller New York, där jag har bott tidigare, är det proportionerligt få människor som sysslar med samma sak som du själv. I Nashville känns det som att nästan alla gör det. Och folk är rent generellt väldigt hjälpsamma mot varandra.

– Många låtar på nya skivan handlar om någon som vet att hon ställt till det för sig men försöker ställa saker och ting tillrätta.

– Att dra ner på drickandet frigjorde delar av hjärnan som tidigare varit fullt upptagna med att oroa sig över vad som hände föregående kväll eller vart allt ska bära i väg i framtiden. Nu är textförfattande något jag gör i stället för något jag tänker på att göra. Och idéer kring produktioner och arrangemang formligen flödar ut ur mig.

Efter att ha hört hur fantastisk »Goodnight Rhonda Lee« låter hörde forne The Replacements-basisten Tommy Stinson av sig med en förfrågan om inte Nicole Atkins kunde tänka sig att producera Bash & Pop-singeln »Too Late«, som hon också kom att sjunga på.

– Han gav mig fria händer. Det var hur kul som helst. Och jag älskar den låten. Jag försöker nu övertyga honom om att skriva sina memoarer – men då i form av ett album. Tolv låtar med tolv viktiga berättelser ur hans liv. Jag vill så klart producera. Och eftersom The Replacements döpte en platta till »Let It Be« efter The Beatles tycker jag att han ska ge skivan titeln »Tommy« efter The Who…

Till sin egen senaste platta skrev Nicole ihop med bland andra Chris Isaak.

– Jag har känt Chris sedan 2007 då han tog med mig som uppvärmare på turné. När jag för några år sedan var värd på radiostationen Sirius xm intervjuade jag honom och han föreslog då att vi borde testa att skriva ihop. Så, det gjorde vi. Det var väldigt roligt. Han har ett underbart melodisinne och kom också med klok coachning ifråga om min sång.

En annan samarbetspartner är Jim Sclavunos, känd inte minst från Nick Cave & The Bad Seeds.

– Bland textförfattare beundrar jag Nick Cave, Patti Smith, Leonard Cohen och Mark Lanegan men Jim Sclavunos är nog min favorit. Han är otrolig. Bland det första han sa till mig var »du har en fantastisk sångröst men du sjunger stort hela tiden, ska du inte försöka att ibland ta ner det till samtalston?«. Först tänkte jag »vilken skitstövel« men insåg sedan att han har ju rätt. Det var han som lärde mig att sjunga på ett mer intimt sätt.

– Jim och jag har förresten gjort en hel skiva ihop. Det låter som Lee Hazlewood ifall Lee Hazlewood förutom att vara man också hade varit kvinna. [skratt] Det är lite åt gothhållet. Och lite åt krautrockhållet.

 

Nicole Atkins växte upp i Neptune City, en liten badort i Bruce Springsteen-land.

– Det är en riktig arbetarstad. Alla dricker mycket. Ingen kommer från pengar men många kom upp sig och började tjäna pengar på åttiotalet. Eftersom det är populärt att semestra där och mycket folk kommer dit sommartid är livemusik stort. Jag pluggade på konstlinje men det var inom musik jag fick jobb. Under skolloven uppträdde jag på en restaurang en kväll i veckan – fem timmar varje gång. Efter college målade jag hus och fortsatte att spela på en irländsk pub. Jag varvade egna låtar med covers på Ryan Adams, Pavement, Sebadoh…

Det låter fantastiskt.

– Jaa! Och ända sedan dess har jag varit min egen chef.

I början var hennes egna material influerat av Big Star, garagerock á la »Nuggets« och inte minst Wilco.

– Jag var besatt av Jeff Tweedy. I höjd med »Summer Teeth« och »Yankee Hotel Foxtrot« brukade jag ta mig in på Wilco-spelningar genom att säga att jag var journalist. När dörrvakterna vid entrén sa »Men du står inte på någon lista« svarade jag alltid »Skit, hur ska jag lösa min artikel då?«, och så blev jag insläppt. Jämt hade jag med brända CD-skivor med mina egna inspelningar. På omslagen gjorde jag olika teckningar och skrev »Till Jeff«. Efter spelningarna tog jag mig backstage och räckte över min musik. Varje gång sa Jeff: »Åh, jag blir så glad av att alltid få de här, tack så mycket!« Han var såå trevlig. Jag vet inte om han någonsin lyssnade på dem.

– I samma veva började Idol sändas i USA och min pappa tyckte att jag skulle anmäla mig dit. »Nicole, du måste vara med. Du får tretusen dollar av mig om du gör det.« »Jag kan inte«, sa jag. »Varför?« »Om jag är med där kommer jag aldrig få värma upp åt Wilco.« [skratt] Det har jag i och för sig inte fått göra ändå. Men jag kan alltid drömma om det…

Efter att ha byggt upp något av ett eget följe under sin residens på klubben The Saint i Asbury Park drog Nicole till New York där hon efter en tid hittade till East Village-belägna Sidewalk Cafe som vid tidpunkten var något av tillhåll för den så kallade antifolkscenen. Där träffade hon Regina Spektor, Langhorne Slim och andra begåvningar, och kände att musikdrömmen alltmer började likna verklighet. 2006 kontrakterades hon av bjässen Columbia och spelade in sitt debutalbum »Neptune City« hos Tore Johansson i Malmö och Klågerup.

– Varje gång »Tänk om musiksatsningen inte håller«-liknande tvivel gjorde sig påminda viftade jag undan dem eftersom jag annars blev för deprimerad. Och det var nog också så att jag aldrig trodde att det inte skulle hålla, jag hade alldeles för kul för det.

– Innan vi flyttade hit och innan jag gjorde nya skivan hade jag en period då det kändes som att ingen ville jobba med mig, som att ingen längre brydde sig. Jag minns att jag intervjuade Margo Price för Sirius XM precis innan hon skulle gästa Saturday Night Live. Jag var så glad för henne och tänkte själv ta mig till TV-studion för att titta. Men just då hoppade en tänkt producent till mig av och en massa andra bakslag kom så jag missade Margo. I stället köpte jag en flaska rom, satt och grät och ringde Jim Sclavunos: »Jag lägger av, det gör för ont att hålla på.« Han sa: »Jag har känt likadant hur många gånger som helst. Och det är inte sista gången du kommer känna så här. Men det är det här du gör så du måste bara lära dig att hantera det, det finns inga alternativ.«

Så, hur hanterade du det?

– Det tog… tid. Det enda sättet att bemästra sådana situationer är att fortsätta jobba, jobba, jobba. I stället för att tänka på vad du ska göra gör det.

– Musikbranschen är så extremt ytlig, det är så mycket låtsaskärlek. Alla personer på skivbolagen som säger snälla saker om dig är inte dina riktiga vänner, det är business och ingenting annat. Det gäller att komma ihåg det. Det betyder inte att du själv måste bete dig illa, men det gäller att inse att din egen roll är att skapa – inte att vara allas kompis. Jag har själv förväxlat den här låtsaskärleken med riktig kärlek. Har fått mitt hjärta krossat och blivit sviken om och om igen. Längs vägen har jag lärt mig att vara tacksam när bra saker händer för innan du vet ordet av kan de sakerna tas ifrån dig. 

 

Nicole Atkins spelar ihop med Dylan LeBlanc i Bergen 21 augusti, Oslo 22 augusti, Stockholm 23 augusti, Kristianstad 24 augusti, Löderup 25 augusti, Göteborg 26 augusti och Köpenhamn 27 augusti.

 

Nicole Atkins: A Little Crazy

 

Nicole Atkins: Darkness Falls So Quiet

Nicole Atkins: A Night of Serious Drinking

Bash & Pop ft. Nicole Atkins: Too Late




Relaterat