Sonic-tips på Way Out West 3: Phoebe Bridgers




Foto: Frank Ockenfels



Phoebe Bridgers skriver låtar för att hon känner sig värdelös. Det har nu inte hindrat otaliga tungviktare, från Ryan Adams till Mark Kozelek, från att smälta.

– Det fanns aldrig någon reservplan. Jag kommer inte från någon förmögen familj, hade inget jobb. Det var det här eller inget alls. Nu kan jag tycka att jag borde ha varit mer nojig över det än jag var.

– Jag menar, jag tog en dag i taget. Hade ofta ingen aning om hur jag skulle få ihop till hyran. Under ett helt år spelade jag två kvällar i veckan på samma ställe här i stan utan att få något betalt. Det vet jag inte om jag skulle göra igen. Men jag hade ingen koll på hur musikbranschen funkar. Jag tänkte att om jag spelar hela tiden kommer olika människor droppa förbi och någon kanske gillar det jag gör. Men så blev det förstås inte, i stället spelade jag för de närmast sörjande om och om igen.

 – Samtidigt kan jag i dag uppskatta att reservplan saknades. Hade det funnits en skulle jag i dag säkert ha gjort något annat än det här.

En tisdagförmiddag i juli sitter Phoebe Bridgers i bilen och kör längs Melrose Avenue i Los Angeles. Hon mår bra, även om det är i varmaste laget och när hettan blir för intensiv söker hon skydd i sin lägenhet.

Till slut löste det sig ju för henne, trots allt. En tolkning av Pixies »Gigantic« till en reklamfilm gav såväl uppmärksamhet som medel nog att kunna spela in sina låtar. Ryktet om hennes talang och låtar började spridas. Via en gemensam vän kom hon i kontakt med Ryan Adams, som blev så pass uppspelt att han både producerade och gav ut Phoebe Bridgers singel »Killer« 2015. Samarbetet utmynnade i mer än så, närmare bestämt att gemensamt tycke uppstod, men romansen lämnade för den unga protegen en besk eftersmak och den som vill veta mer om det kan ta del av den bitvis syrliga – »I faked it every time but that’s alright« – texten till Phoebe Bridgers singel »Motion Sickness« från förra årets fina debutalbum »Stranger in the Alps« (bäst att påpeka: de båda har sedan dess slutit fred).

Fler tungviktare slöt upp. Conor Oberst var en annan tidig beskyddare. Julien Baker tog med henne på en turné. Även Mark Kozelek, som hon enligt en uppmärksammad tweet nyligen lärde vad en meme är, tillhör numera den växande skaran av beundrare. Och: albumet gästas av LA-ikonen John Doe från legendariska LA-punkbandet X.

– John är så jävla grym. En badass med stort hjärta. Han gör alla mina vänner stissiga eftersom han är så lång och därutöver ser bra ut och kör alla sina galna historier. Han har varit med om så mycket, känner så många. När jag för ett tag sedan värmde upp åt honom och Exene Cervenka vid en konsert kom han ut och såg hela spelningen: »Det här är ju som gå i kyrkan, de här kidsen avgudar dig«, sa han. Han behöver inte längre engagera sig i ny musik, men gör det ändå. Det är så häftigt.

Phoebe Bridgers jobbade länge och hårt med »Stranger in the Alps«, en skiva som i ett lätt Elliott Smith-influerat gränsland mellan indie och folk fylls av ofta sorgliga, stundom drömska eller roliga sånger om längtan, självtvivel och spöken från det förflutna.

– Låtarna härstammar från en så lång tidsperiod, från det att jag var tonåring fram till det att jag satt där i studion och spelade in. Av förklarliga skäl kan jag mest relatera till det senare materialet, men jag känner fortfarande igen mig i de tidiga låtarna. Jag tror att jag på den tiden slogs för att fylla ett tomrum i mitt liv. Ta »Georgia«, jag skriver inte alls så längre, skulle aldrig uttrycka mig på så vis nu, men texten ger en bild hur min hjärna fungerade då och hur mitt liv såg ut.

I »Funeral« sjunger du »Jesus Christ, I’m so blue all the time/and that’s just how I feel/always have and I always will«. Min första reaktion på det var »Så är det möjligen, men du gör ändå något konstruktivt av det«.

– Jo, jag tror det. Man kan inte göra mycket mer än sjunga och se om någon kan relatera till det. Jag har aldrig begripit mig på artister som blir sura över fans som kommer fram och ställer frågor om personliga texter. Har du släppt ut dem i världen utan att någon bett om det är det liksom något du får räkna med… Det är väl bara bra om folk berörs och blir nyfikna. Även om nog få låtskrivare har det som främsta motivation, det är nog snarare så att du skriver för att du känner dig värdelös. Åtminstone har det varit så för mig. Jag vet inte vad jag skulle göra om jag inte hade mina låtar.

I sällskap med både Conor Oberst och Julien Baker har den Pasadena-fostrade tjugotreåringen i livesammanhang tolkat »Everything is Free« av Gillian Welch. Det är en skapelse som bitterljuvt och med precision ringar in konstnärskapets kall och frihet men också dess utsatthet och förändrade villkor.

– Jag älskar känslan i den låten och vad den uttrycker, säger Phoebe Bridgers. Återigen, du gör det här att du gör det för att du måste. Att det sedan inte finns samma pengar som på nittiotalet, att alla pengar i dag går till storföretag inom teknik och telefoni och att i princip hela mellannivån för artister spolats bort är sorgligt. Det gör att de flesta i dag lämnas med två alternativ där du antingen turnerar oupphörligen och med lite tur tjänar en liten hacka på det eller behåller ditt vanliga jobb och då främst får spela i eller kring hemstaden. Visst ges det ut mycket men det är också många som ger upp sin dröm och lägger av. Jag undrar hur mycket fantastisk musik vi aldrig får höra. 

 

Phoebe Bridgers uppträder på Stay Out West-delen av Way Out West torsdagen den 9 augusti.

 

PHOEBE BRIDGERS OM FESTIVALER

 

Favoritfestival?

– Ååh. Jo. Jag älskar Hardly Strictly Bluegrass i San Francisco. Var där fem år i sträck. Såg många favoriter, upptäckte en massa nya. Den är väldigt vackert belägen i Golden Gate Park. Där finns gott om roliga karaktärer. Många festivaler är så dyra och kommersialiserade, Hardly Strictly Bluegrass är precis tvärtom.

Bästa festivaluppträdande du sett?

– Oj. Det allra bästa alltså? Förmodligen Neil Young med Crazy Horse på Outside Lands, en annan San Francisco-festival. Han spelade väldigt länge. Och högt.

Vem skulle du först boka ifall du hade din egen festival?

– En artist jag just upptäckt som kallar sig Lala Lala. Hon är aktuell med en låt som heter »Destroyer«, men jag tror att en hel skiva kommer inom kort. Hon är fantastisk.




Relaterat