En galnings återkomst






Lennart Persson om Jerry Lee Lewis pånyttfödelse som countrysångare. (Ur Sonic #10, februari 2003.)

Det var i mitten av sjuttiotalet som Jerry Lee Lewis såg tillbaka på sitt liv.

 

»Well I took enough pills
for the whole damn town,
Jerry Lee Lewis drank enough whiskey to lift any ship off of the ground.
My life would make
a damn good country song«
– »A Damn Good Country Song«

 

Och visst har han gått igenom ett och annat. Tillräckligt mycket för att man skulle kunna skriva både en och två och många countrylåtar om det.

Sonen Steve Allen drunknar påsken 1962, tre år gammal, i familjens swimmingpool. 1973 kör äldste sonen Jerry Lee Jr ihjäl sig, nyss fyllda nitton och redan ett narkotikavrak. Några år tidigare har tredje frun, Myra, begärt skilsmässa. När den går igenom dröjer det mindre än ett halvår innan hon gifter om sig med den privatdetektiv som under lång tid skuggat Jerry Lee åt henne. I ren ilska gifter Jerry Lee sig med nästa fru mindre än en vecka senare. Han talar öppet om sitt förakt för henne och de bor tillsammans bara ett par veckor. Efter ett halvår föder paret en dotter. Ett och ett halvt år senare separerar de för gott, men skilsmässostriden drar ut ända in i åttiotalet. När kvinnan drunknar i en swimmingpool 1982 är den fortfarande inte avgjord.

1976 sätter Jerry Lee två kulor i bröstet på sin basist. Några månader senare griper polis honom utanför Graceland i Memphis. Han är höggradigt berusad, har en Derringer-pistol i handen och har kommit för att tala förstånd med Elvis. Sommaren 1981 tas han in på sjukhus med blödande magsår och ingen tror att han ska överleva. Sommaren 1983 gifter han sig med Shawn Stevens, en tjugofemårig servitris. Drygt två månader senare hittas hon stendöd i parets dubbelsäng. Dödsorsak: en metadonöverdos. Våren efter tar han sin sjätte brud, tjugotvååriga Kerrie McCarver. Hon lever fortfarande. Samma år dör han själv två gånger i en ambulans på väg mot Memphis, men räddas tillbaka till livet båda gångerna.

Och så har vi hans mellanhavanden med det amerikanska skatteväsendet; i slutet av åttiotalet är hans skatteskulder uppe i tre miljoner dollar. Han begärs i personlig konkurs. Men reser sig igen.

Lönen för denne förtappade syndare, denne man som aldrig kunnat säga stopp och alltid har fått för mycket av allting, har varit blödande magsår, häxjakter, svindlande skatteskulder, en släng av vansinne och en kropp som numera är synbart märkt av allt elände. Han borde ha varit död för länge sedan. Ändå vägrar han ge upp.

 

Vi bugar oss i respekt för denna styvnackade envishet, som fått honom att resa sig efter skandal efter skandal. Inte minst den som så effektivt skjuter hans karriär i sank i slutet av femtiotalet; när han äktar sin kusins unga dotter Myra. Det är tredje gången han står vid altaret, och han är fortfarande inte skild från sin förra fru. Som han har ett barn med. Lägg till en oäkta unge han inte vill kännas vid. Myra är tretton år gammal.

Ett indignerat USA kastar hans karriär i närmsta soptunna.

1965 är han så desperat att han till och med kan övertalas att spela in en version av Huey »Piano« Smiths »Rockin’ Pneumonia and the Boogie Woogie Flu« där han kompar sig själv på cembalo…

Det dröjer ända tills 1968 innan han får fart på karriären igen. Med hjälp av en countrysång, naturligtvis. Som i ett slag befriar honom från skammens bojor och utan att blinka kastar honom i famnen på det paradis en del kallar för Nashville. Jerry Lee är i alla fall beredd. Beredd på allt.

Låten heter »Another Place, Another Time« och är skriven av Jerry Chesnut, vid den tiden en pålitlig låtleverantör i Nashville. Den har då redan spelats in av Del Reeves, men av någon anledning aldrig getts ut. Det är en kompis till Jerry Lee, en före detta rodeoryttare vid namn Ed Kilroy, som lyckas övertala skivbolaget Mercury att låta sin allt blekare stjärna, med bara månader kvar på det kontrakt man definitivt inte tänker förnya, spela in några countrylåtar. Jerry Lee älskar »Another Time« från första gången han hör den, och låter sig näppeligen störas av skivbolagets demonstrativa ointresse.

 

»One by one they’re turning out the lights

I been feedin’ that old jukebox

just to hold you tight

Yes, it’s for the best

I just put in my last dime

Heard you whisper we’d meet again another place, another time«

 

Han sjunger till en kvinna men skulle lika väl kunna sjunga om den glittrande, pockande framgång han så intensivt längtade efter att göra till sin igen. Efter snart tio år ute i kylan. Och som Nick Tosches så målande skriver i sin definitiva Jerry Lee-biografi Hellfire: »Hon lyfte på kjolen, han kände hennes varma mage mot sin och han kastade huvudet tillbaka och vrålade som han aldrig tidigare hade vrålat.«

Jerry Lee gled in i sin nya roll som skamfilad och ärrad, sorgesam och livserfaren countrysångare med samma sorts lätthet som han befriade kvinnorna från deras tätt åtsmitande, figurskurna klänningar eller som han målmedvetet arbetade sig neråt i Wild Turkey-flaskorna.

Det var nästan ödesbestämt att »Another Place, Another Time« skulle bli en stor countryhit. På poplistan var det dessutom hans största hit sedan 1961. Jerry Lee var tillbaka.

De närmaste åren gjorde han en rad inspelningar som befäste hans roll som en av de största countrysångarna någonsin; alltid osvikligt mitt i texterna, antingen med en bitter tår i ögonvrån eller ett cynismdränkt, whiskeyoljat leende på läpparna. »Let Jerry Lee tell you about it…«.

 

Och han bevisade sin nya, upphöjda storhet med en rad oantastliga album, utgivna mellan åren 1968 och 1971. Två av dem finns nu återutgivna på CD:n »Another Place, Another Time«/»She Even Woke Me Up to Say Goodbye« (Raven/Showtime). Med sex bonusspår från ett tredje, »She Still Comes Around (To Love What’s Left of Me)«. Behöver jag säga mer?

Och när ni har förstört och sölat ner era liv med den dosen av hor, sprit och lustfyllt krossade hjärtan kan ni ju gå ned på knä och önska er att det här australiensiska skivbolaget gör detsamma med albumen »There Must Be More to Love Than This« och »Touching Home«. Och att de stoppar den andra halvan av »She Still Comes Around (to Love What’s Left of Me)« mellan benen på de här två. ■

Jerry Lee Lewis: Another Place, Another Time

Jerry Lee Lewis: She Even Woke Me Up to Say Goodbye

Jerry Lee Lewis: She Still Comes Around (To Love What’s Left of Me)

Jerry Lee Lewis: Touching Home

MER RETRO!

Missa heller inte, under några omständigheter:

 

FARON YOUNG

Walk Tall

Westside/Bonnier Amigo

Faren Young var den ende som verkligen gav Jerry Lee en match. Här finns hans Mercury-singlar från åren 1963–75; fantastiska låtar, fantastisk produktion, fantastisk röst.

 

JIMMY SCOTT

Falling in Love is Wonderful

Rhino/Warner

Äntligen tillgänglig för alla.

 

THE MAYTONES

Their Greatest Hits

Heartbeat/Playground

Jamaikansk vokalduo som lär smälta era hjärtan.

 

DIVERSE ARTISTER

Fading Yellow – volumes 2 & 3

Flower Machine/Hot Stuff

Har alltid föredragit arga fuzzgitarrer framför vän stämsång, men de här två volymerna med amerikansk »soft pop« från sextiotalet är inget annat än utsökta. Fast jag hade förstås valt den stilsäkra Beach Boys-pastischen på andra sidan av singeln med »The Giant Jellybean Copout« i stället…

 

DEAN CARTER

Call of the Wild!

Big Beat/Bonnier Amigo

Den här galningen visar sig ha levererat betydligt mer än en definitiv, benknäckande version av »Jailhouse Rock«.

 

DIVERSE ARTISTER

Southland Rock’n’Roll

Ace/Bonnier Amigo

Ett måste för er som gillar artister med namn som Rob & The Rhythm Aces, Doug Ardoin & The Boogie Kings och Chuck Martin & The Honeydrippers. Smörig »swamp pop«, grisig rock’n’roll och elak blues från skivbolaget Jins alla tidigaste år.

 

SOLOMON BURKE

Soul Alive!

Rounder/Playground

Klassisk, nu tjugo år gammal liveinspelning. Är det soul? Är det predikan? Är det sex? Ja. Och det är första gången hela original-albumet funnits på CD.

 

DIVERSE ARTISTER

Kent’s Cellar of Soul

Kent/Bonnier Amigo

Särdeles vass soulsamling. Bugar och tackar för att jag nu har Homer Banks »A Lot of Love«, Rodger Collins »She’s Looking Good« och Paul Kellys »Chills and Fever« på CD.

 

HARRY CHOATES

Devil in the Bayou

Bear Family/Border

Cajunlegend, fylledöd i Austin-cell 1951. Två fantastiska CD:s och en lika imponerande bok gör hans musik full rättvisa.

 

MOE BANDY

I Just Started Hatin’ Cheatin’ Songs Today/It Was Always So Easy (to Find an Unhappy Woman)

Westside/Bonnier Amigo

Två originalalbum från mitten av sjuttiotalet. Och redan på titlarna förstår ni att det här var honkytonkcountryns sista utpost. Omistligt.

 

DIVERSE ARTISTER

Who Will Buy These Wonderful Evils

Dolores/Virgin

Det är andra CD:ns svenska sextiotalspärlor som placerar albumet på den här listan, men frågan är om det inte finns ännu hårdare/snyggare saker på CD:n med ny musik – till exempel de med Caesars Palace, Silverbullit, Hello Goodbye, Whyte Seeds och den gudomlige Nicolai Dunger. Den definitiva svenska sextiotalssamlingen är fortfarande »Searchin’ for Shakes«.

 

DIVERSE ARTISTER

Gimme That Harp Boy!

Oz It/Border

Väl fantasifull, men mycket kärleksfull granskning av Captain Beefhearts musikaliska rötter. Great fun.

 

DIVERSE ARTISTER

The Secret History of Rock & Roll

Bluebird/BMG

Fyra underbara volymer Bluebird-blues från trettio- och fyrtiotalet – kryddad med lite cajun, bluegrass och jazz. Hundra inspelningar rockmusiken vilar på. Både grundkurs och fördjupning.

 

DIVERSE ARTISTER

Songs The Cramps Taught Us – volumes 1–3

bootlegs/import

Originalen, inspirationerna, stölderna. Sanslös uppdatering av »Born Bad«-serien. Varje sten är vänd.

 

ROD STEWART

Reason to Believe

Mercury/Universal

Inspelningar från 1969–74. Med undertiteln »The Complete Mercury Studio Recordings«. Så bra han var! Då. Och så bra det låter om den här utgåvan!

 

DIVERSE ARTISTER

Pet Projects

Ace/Bonnier Amigo

Brian Wilson-produktioner/kompositioner från åren 1963–73. Värd pengarna bara för Glen Campbells »Guess I’m Dumb«.

 

FRED MCDOWELL & JOHNNY WOODS

Mama Says I’m Crazy

Fat Possum/MNW

Vardagsrumspartyblues från 1967, för första gången i sin helhet. Knäckande.

 

LEE PERRY

The Wonderman Years

Trojan/Border

Rutinerade Perry-samlare har säkert mycket av det här redan, men dessa fyrtionio stenhårda pre-Black Ark-produktioner bör välta omkull vilken annan mer normal reggaekonsument som helst.

 

DR. JOHN

Plays Mac Rebennack

Acadia/MNW

Solopiano från 1981; en pianoälskares dröm. För andra gången på CD, nu med ytterligare fyra bonusspår och ännu bättre ljud.




Relaterat

Ray Davies
Country-Killer