Sonic-tips på Way Out West 4: Fricky




Foto: Albin Sjödin



Ett fan som nu har egna fans.

»Mästerort — du har mitt ord

Ord till ord, på allt vi gjort

Se på älven hur den mynnar mot havet

Länge som jag velat veta vars ska den«

 

Berättelsen om Fricky och hans succé är också berättelsen om någon som till slut har hittat rätt.

– När jag började rappa som arton-nitton-tjugoåring var jag väldigt inspirerad av hiphop och gjorde mycket som man skulle göra för att låta som en old school-rappare, säger han. Det som gällde då var mer att visa hur bra jag var på att rappa än att säga särskilt mycket om mig själv och mitt eget liv. Jag var imponerad av Cleo, Broder John och Alex [Alexander Juneblad] som lyckades få fram egna känslor i musiken när de rappade. Själv hade jag alltid svårt för det. Jag var liksom bra på att rimma och låta roligt.

– Så jag har ägnat några år år att försöka hitta ett uttryck där jag kan berätta om mina känslor och mitt liv, och till slut landade jag i det här. Det var när jag började sjunga r’n’b som jag enklare fick utlopp för allt det jag hade velat förmedla.

Erik Friman befinner sig i Östersund dagen efter ett framträdande på Storsjöyran. Det var, som han säger, varmt, trångt och skitnice. Han surfar alltjämt runt på den framgångsvåg som vårens EP »Aqua aura« gav upphov till. På sätt och vis lite otippat, eftersom genombrottet kom till helt utanför storbolagssvängen. Lägg till det faktumet att Fricky, trots att han numera bor i huvudstaden, gör en urban och modern r’n’b som har ringa med Stockholm att göra, djupt Umeå-marinerad som han är såväl i sin musikaliska fostran som i sin lyrik (det ska kanske också sägas att en av de textförfattare han lyssnar helst till just nu är brittiske singer-songwritern John Martyn).

Hur som helst gör han alldeles tydligt någonting ingen annan gör, i alla fall inte med samma personlighet, känslighet, uppfinningsrikedom, närvaro, betoningar och melodiska följsamhet. Och även om det är musiken som har tagit honom ut till den stora publiken finns det somligt som talar för att Fricky och gänget runt honom gjort mycket annat rätt också.

– Det jag tror att vi har gjort annorlunda är att i Umeå finns ett sammanhang av häng och vänner inom Random Bastards, som ju är vårt independentskivbolag men egentligen bara är ett gäng kompisar som tycker om att göra musik. Där finns en värme, och en öppenhet för att utvecklas och få göra olika grejer. Random Bastards har funnits sedan 2004, själv kom jag in 2011 ihop med Broder John [som hiphopduon Broder John & Friman]. Vi har fått tid att utvecklas, utan stress, utan en massa mål – de har i så fall kommit senare när vi utvecklat the craft, eller vad man ska säga. Vi har inte direkt varit en del av musikbranschen utan skapat vår egen bubbla. Samtidigt som det har varit inspirerande att se hur sådana som Cleo och Trainspotters lyckats på en annan, större nivå. Då har man förstått att det går att göra det.

– Jag tror det är svårt att hitta ett bättre sammanhang någonstans. Jag hör många utifrån som är avundsjuka på det vi har i Umeå. Ibland glömmer jag att uppskatta det själv. Det är en kreativ anda där alla månar om att ta hand om varandra. Det är verkligen prio. Och att ha kul. Finns det pengar så är det kanske bra men det är absolut ingen drivkraft.

Så länge han kan minnas har hans eget musikintresse funnits.

– Men jag var länge mycket mer seriös med mitt lyssnande, det här att göra musik kom i andra hand. En kompis till mig på mellanstadiet hade en elgitarr. Vi var jättepepp på Metallica och sådant, och det var då jag lärde mig spela. Men för min del tog det mer fart i åttan, då satt jag hemma på pojkrummet och lyssnade på Bob Dylan och sjöng hans låtar. Fick en bild att jag kunde vara värsta poeten. [skratt] Mycket verklighetsflykt bara. Jag växte upp på Teg i Umeå och spelade mycket hockey, men det fanns kanske inte jättemånga kreativa rum under uppväxten. Men med musiken kunde jag göra mig mer intressant för mig själv. Så klart även inför andra, men det var inte så många andra som tyckte jag var cool…

Förutom att förbereda sig på att bli pappa (han och sambon Cleo, som under uppmärksammade former friade till honom på scen under Mästerbotten-festivalen i Umeå i våras, väntar barn) ämnar Fricky närmast börja skriva på ny musik och dyka in i nästa projekt. Han vill inte spinna vidare på det han har utan snarare sticka vidare ifrån det, göra någonting annorlunda. Först väntar emellertid ett par ytterligare datum på den lite omvälvande sommarturnén.

– Jag har överraskats av… allting. Allt som har hänt. Med låtarna. Först att så många har lyssnat på dem men sedan också att få komma ut och med egna ögon se hur många som verkligen har lyssnat, som då inte längre bara är siffror på Spotify utan riktiga människor som står där och sjunger med i texterna. Det är helt sjukt. Jag har fans nu. Är inte van vid det. Jag känner ju mig själv som ett fan till så många andra musiker. ■

 

Fricky uppträder på Way Out West fredagen den 10 augusti.

 

 

FRICKY OM FESTIVALER

 

Favoritfestival?

– Hmm. Svårt att säga. Men Emmaboda och Hultsfred var två favoriter som betydde mycket när jag var yngre.

Bästa festivaluppträdande du sett?

– Åh fy fan vad svårt. Vad kan det vara? Kanske Mando Diao på Umeå Open. Vet inte när det var, fem–sex år sedan. Det var så ösigt, med en energisk vibe på scenen som det inte går att sätta fingret på.

Vem skulle du först boka ifall du hade din egen festival?

– Shit. Man vill ju boka någon som förtjänar att få stå på en stor festivalscen. Hmm. Jo! JMSN, han är från USA och gör någon sorts soul, r’n’b. Det är jävligt nice bara.




Relaterat

Way Out West 2017 i bilder