Den lilla Way Out West-rapporten






Fyra Sonic-pennor om sina toppar på den saltstänkta soarén i Slottsskogen.

JONATHAN EKLUND

Nils Frahm

Flamingo, torsdag

Way Out West höll på att slarva bort Frahm totalt. Han ska så klart inte spela på dagen i gassande solsken. Men det spelar liksom ändå ingen roll till slut. Han är så inne i det han gör, och han gör det så överjävligt bra, att man är dum i huvudet om man inte blir upptagen av vad som kommer ur högtalarna. Att en person kan producera allt det live övergår mitt förstånd.

 

Amyl And The Sniffers

Folk, fredag

Jag tror att jag lyckades se basisten under en låt. Det kan ha varit en hägring. För högst upp i trappan på Folk är syret slut redan innan bandet börjar spela. För satan vad fullt det var. Satan vilken stökig, punkrockigt stenhård musikalisk överkörning. Jag var där för att se Holy, jag blev golvad att ett gäng australiensare jag tidigare bara gillat tack vare låttiteln »Balaclava Lover Boogie«. Att jag först efteråt insåg att alla rockar hockeyfrilla gör inte minnet av spelningen sämre, om en säger så.

 

Yaeji

Dungen, lördag

Det finns alltid en risk att spelningarna inne i Dungen blir lite opersonliga. Yaejis set var allt annat än det. Sprudlande glad studsar hon bakom skivspelarna – och den största publik som jag upplevde i slänten i år svarar med dansglädje. Att hon lägger alla sångspår själv är ett extra plus. Versionen på avslutande »Raingurl« är något att spara i minnesbanken till vinterslasket.

 

Annat minnesvärt: Karin Dreijers uppvisning i att kännas relevant trots att man passerat fyrtiostrecket, hur Lykke lyckas smälta samman sitt nya och gamla material, språngmarschen in till Panamascenen för att inte missa Bladees »Sugar«, nyss nämnda låt, St. Vincents coolness. Och så klart då: Kendrick!

 

KLARA GRAPE

Mwuana

Linné, lördag

Jag är sämst på festival, fastnar mest på vägen. Med någon bekant och x antal öl. Detta innebär ofta att jag mest ser sådant jag sett innan och vet att jag gillar. Extremt trist beteende som bara verkar bli värre med åren. Men då är det bra att man kan ha yngre syskon med vidare blick. Tog mig bort för att se Mwuana och blev jätteglad. Tajt, tryck, spännande och skitskoj. Synd bara att ljudet sög i tältet i år igen.

 

M.I.A.

Flamingo, fredag

Cool är alltid coolast. Älskar musiker/artister som kommunicerar både med publik och med varandra på scenen.

 

André Laos och Edvin Edvinsson

Deras DJ-set i ginbaren på Höjden gjorde att antalet spelningar undertecknad såg på torsdagen blev lika med noll. Nu gjorde det inget, för dansen och låtarna var kanske det bästa årets Way Out West hade att erbjuda.

 

Thåström

Azalea, lördag

Eftersom jag är en gubbe var Joakim Thåströms gig mitt enda måste under festivalen. Trots pissväder och alldeles för coola kläder stannade jag nästan hela giget och gick därifrån lycklig. Ingen kan sjunga som Thåström! Fan vad bra han är år ut och år in.

 

Hurula

Bananpiren, lördag

Som vanligt gör Hurula ingen besviken, ett ytterst samspelt band med låtar som känns i bröstet. Robert Hurula gör alltid att jag får tillbaka hoppet inför framtiden. Dock skuggades den goda känslan något av arrangören, för nu börjar det här med reklam bli lite väl mycket. Hurula spelade på någon form av Youtube-scen och under tystnaden mellan låtarna började jag fundera över om jag surfade på internet eller såg en spelning IRL. Tröttsamt.

 

PIERRE HELLQVIST

Kendrick Lamar

Flamingo, fredag

Det faktum att många av festivalens större gitarrband känns väldigt 2007–2008 och därmed i ett slag får symbolisera hur rocken blivit en smula akterseglad kompenseras med råge av att vi får en av populärmusikens just nu tyngsta kreativa krafter – på höjden av sin förmåga och därutöver en symbol för det ljusa i samtiden (och framtiden). Och: han vet om det. Då inte i någon självförhärligande bemärkelse, utan ifråga om pondus, målmedvetenhet, exakthet, tempo och den sortens självklarhet som omöjligen kan ifrågasättas. Det behövs inga excesser eller effekter, allt vi vill åt – och får – finns där inbyggt i Kendrick Lamar själv. Han ger oss vägen ut, vägen vidare, det funkiga faktum att lösningen ligger i vår egen förmåga.

 

Phoebe Bridgers

Pustervik, torsdag

Redan fullfjädrad stjärna. Förutom att låtarna finns där har hon en total närvaro som gör att du måste lyssna även om du vid den aktuella tiden på dygnet egentligen är för rastlös för melankolisk, mestadels långsam singer-songwriterrock. Ska bli mycket spännande att följa henne framöver.

 

Thåström

Azalea, lördag

Som med så många andra konsekvent kvalitativa och intressanta artister som varit med ett tag är det lätt att ta honom för given. Det kan exempelvis ta sig uttryck i att du som festivalsliten åskådare går till scenen med tankar i stil med »jaja, det det är klart det blir bra men vi har väl sett det här tidigare«. Men sedan står du där och skakar av det lågintensivt mörbultande maskingroovet, av den perfekt skulpterande rösten och av den där elektriska magnetismen som bara växer sig starkare för varje år. Inte ens det tämligen brutala regnet kan dämpa områdets farligaste högspänningsfält.

 

Kamasi Washington

Flamingo, lördag

Kosmisk amerikansk musik. Basisten Miles Mosley är hårdare än asfalt.»Fists of Fury« är större än livet självt. »Truth« är vackrare än glädjetårarna som skymtar bakom molnen i allas våra ögon.

 

The Temptations: Ball of Confusion (That’s What the World is Today)

Pustervik, torsdag

Del av DJ-set från (tror jag) Pontus och Axel ur bandet Big Kizz. Ett låtval som fick mig och ett par goda vänner att skrika »Norman Whitfield!« rakt ut över våra lunchtallrikar. Ibland räcker liksom det.

 

Annat kul och bra och viktigt: det lilla jag såg av Noname, Gyllene Prag-stoppet, medtagandet av sydväst, regnjacka och stövlar på lördagen, bartenderns låtlista (The Replacements »Unsatisfied«!) inne på Belparc, bartendern inne på Belparc på det stora hela, »Just One of the Guys« med Jenny Lewis, stilikonen Magnus Högmyr, publikmottagandet på Fricky-konserten, Woody-Kims DJ-set i ottan på lördagen, att Iggy Pop finns, hänggänget på fredagen, St. Vincents coolness, alla konstiga möten, Järntorget-gafflandet vid tre-fyrasnåret i lördags natt, matjessillen på Majorna-Tullen, låtarna som vi i ett pressrum fick höra från kommande Phosphorescent-albumet.

Sämst 1: allt gnäll från olika håll på att festivalen är så sponsrad. Det finns alltid saker att anmärka på med ett arrangemang som Way Out West, det kan gälla artistbokningar och mat och priser och det i år egendomligt slimmade klubbprogrammet, men att det krävs sponsorer för att få tillställningen ska snurra känns inte som något vidare anmärkningsvärt. Kanske är det inte precis älskvärt, kanske går det på sina ställen presenteras mindre uppenbart in your face, men att företagen är på plats får vi nog leva med om vi alls ska kunna vara där.

Sämst 2: att jag missade såväl Amyl And The Sniffers som Kevin Morby och Avantgardets gerillagig.

 

JENS KARLSSON

1. Kendrick Lamar

Flamingo, fredag

Störst, bäst och vackrast. Festivalens huvudnamn levererar allt som förväntas och mer därtill. Hitspäckad men samtidigt kompromisslös föreställning utan svaga punkter. Kung-Fu Kennys fokus, närvaro och rapkonst är en ren ynnest att få uppleva. Inledningen med «DNA«, »ELEMENT« och »King Kunta« är fullständigt knäckande. Funken!

 

2. Noname

Linné, fredag

Charmerande, avslappnat samt en musikalitet och scenpersona som känns helt naturlig. Dessutom kompad av ett följsamt och minimalistiskt svängande band som har den goda saken att låta det snygga neosoulgroovet stå i fokus och inte sväva ut i det fläskiga sound som exempelvis Jorja Smiths musiker stundtals roade sig med.

 

3.  Kamasi Washington

Flamingo, lördag

Han gjorde det igen. Trots en eftermiddagstid i gassande solsken har saxofonfantomen och hans rakt igenom magnifika band inga problem att pumpa i gång en funkig jazzfest med ett politiskt patos ständigt närvarande. Att basisten Miles Mosley ser lika hård ut som han är en musikalisk virtuos är ju inte heller något som direkt förtar upplevelsen.

 

4.  Mura Masa

Linné, lördag

Den tjugotvåårige brittiske producenten räddar lördagskvällens fest, med minst sagt god hjälp av energiknippet Fliss som står för samtliga vokala insatser samtidigt som hon är precis överallt på scen. Dessutom måste den unga och fantastiskt entusiastiska publiken i Linnétältet nämnas. Det mottagandet som den ger akter som Mura Masa, Brockhampton och J Hus är lika glädjande och rörande att bevittna varje gång.  

 

5.  Jenny Lewis

Linné, torsdag

Hennes självklara coolness, de soldränkta melodierna och ett vansinnigt snyggt och vältrimmat band räddar en föreställning som kanske ändå inte riktigt lyfter till de himmelska höjder som många av oss hade hoppats på. En klubbspelning nästa gång hon besöker vårt avlånga land är att hoppas på.

Annat minnesvärt: allsången i Brockhamptons »Bleach«, Phoebe Bridgers lugnande effekt på en festrusig fredagspublik på Pustervik, tyngden i Thåströms »Alla vill till Himlen«, 6LACKs uppriktiga glädje och ödmjukhet på scen, nerven i Patti Smiths »Beacuse the Night«, Jorja Smiths charm och cover på »No Scrubs«, den elektriska energin under M.I.A.-konserten, när himlen öppnar sig under »He Doesn’t Know Why« med Fleet Foxes och den magnifika melodin tillfälligt stannar tiden, dancehallfesten i »Bouff Daddy« med J Hus, samspelet mellan artist och publik på Sarah Klangs tidiga tältspelning, Iggy Pops fullständiga överkörning till hitparad under de fyra inledande låtarna, spelglädjen hos Timbuktu & Damn, attacken i Arcade Fires »Neighborhood #3 (Power Out)« och The Lemon Twigs frenesi till liveshow.




Relaterat