Det hade varit Monkens år






För sextio år sedan kom så samtiden till slut ikapp Thelonious Monk. Vilket tyvärr även en rasistisk verklighet gjorde.

Kunde omöjligen sitta still. Skruvade på sig. Svettades något kopiöst. Mådde alldeles tydligt allt annat än prima. Var framför allt törstig. Behövde få i sig vätska, egentligen vad som helst, och det omgående. Nu vimlade det inte av vattenhål längs vägarna, än färre sådana där en svart man kunde vara säker på att de facto bli serverad. De befann sig trots allt inte hemma i New York nu utan den här oktobertisdagen 1958 någonstans i Delawares obygder, på väg till ett gig i Baltimore.

Thelonious Monk hade länge tampats med personliga problem som kunde ta sig uttryck i perioder av depressioner eller vilda humörsvängningar som kastade honom mellan rena våldsamheter och något som liknade ett euforiskt tillstånd som kunde hålla honom aktiv, även utan intag av droger (vilka emellertid förekom), i flera dagar på raken. Med manisk iver gick han in för saker. På den tiden tillskrevs inte sällan detta beteende hans kufiska personlighet. Ett krökt och galet geni som då och då, likt sin far, behövde rätas ut på mentalsjukhus. Först ett par decennier senare, när vetenskapen nått längre, började man behandla honom för bipolär sjukdom.

Där i Bentleyn hade han sällskap av bilens ägare, brittiskfödda beskyddaren, beundraren och jazzbaronessan Pannonica »Nica« de Koenigswarter, och sin tämligen nyrekryterade saxofonist Charlie Rouse, killen som hade den föga avundsvärda uppgiften att ta över där föregångarna John Coltrane, Sonny Rollins och, senast, Johnny Griffin hade slutat.

Till slut gick det inte längre. Monk var för miserabel. De var tvungna att stanna. Det fick bli på ett hotell i lilla samhället New Castle. Medan Rouse slumrade i baksätet och de Koenigswarter bevakade bilen bakom ratten släntrade den hattprydde pianisten som det gångna veckoslutet hade fyllt fyrtioett in i entrén. Väl där syntes ingen till i receptionen så han fortsatte in i köket där hotellägarens diskande hustru blev allt annat än road av att en man, därutöver mörkhyad, stirrade på henne. Enligt uppgift utan att säga något. Hon bad honom gå därifrån. Signalen var tydlig: där kunde han inte vänta sig att få något att dricka.

Inom kort fanns poliser på plats vid hotellet och även om de Koenigswarter, som så dags blivit varse om det spända läget, försökte förklara för dem att hennes medpassagerare var sjuk och bara behövde få i sig något vägrade ordningsmaktens utsända att släppa taget om situationen. Att en vit kvinna färdades i ett vrålåk med två svarta passagerare kan möjligen ha spelat in.

 

1958 hade annars, fram till New Castle-stoppet, varit Monkens år. Mer än så, det var året då han slutligen upptäcktes av den bredare massan.

Upptakten till genombrottet låg många år bak i tiden. Han hade i åtminstone femton års tid varit en tungviktare bland kännarna och räknades till huvudarkitekterna bakom bebopen, även innan han kom att börja spela med Coleman Hawkins kvartett 1944. Smeknamnet »High Priest of Bebop«, eller »the saint of bop« som han kallades av Jack Kerouac i »De underjordiska«, uppstod ingalunda ur ingenting. Thelonious karaktäristik som innefattade tystnader, dissonanser, särpräglad tajming, udda taktarter, abstrakta låtbyggen, trådar till såväl gospel som blues, hänförande melodier, humor, en djupt förunderlig klangvärld, en fot tassandes i det förflutna och den andra bestämt på väg in i framtiden höjde honom över mängden, men bidrog samtidigt länge till att hålla honom från den breda publiken som inte riktigt kunde greppa allt som pågick.

Men så 1957 började det lossna. Det var året (med premiärdatum på nationaldagen, no less) han fick sin första headline-residens, på Bowery-belägna Five Spot Café i New York, sex kvällar i veckan med fyra set varje afton. De där sittningarna kom att bli legendariska. Mest för musiken, men Monks manér, extravaganta utstyrslar, kungliga aura, mystiken som omgav honom och John Coltrane i sättningen gjorde sitt till ryktesspridningen. Även diskussionerna om politik, poesi, konst och kultur som ägde rum i köksregionen mellan konserterna var omsusade. Monk blev något av New York-bohemernas favoritexcentriker. 1957 gav han också ut två milstolpar till album, »Brilliant Corners« och »Monk’s Music«, båda oomtvistade mästerverk från en unik musiker i toppslag. Vidare gjorde han ett triumfartat välgörenhetsuppträdande på Carnegie Hall (finns att avnjuta på 2005 års inte det minsta pjåkiga Blue Note-utgåva »Thelonious Monk Quartet with John Coltrane at Carnegie Hall«) vid en välgörenhetstillställning där digniteter som Billie Holiday, Sonny Rollins, Dizzy Gillespie och vid tidpunkten glödhete r’n’b-sångaren Ray Charles, med jazzpåbrå, gjorde honom sällskap på programmet.

Monk hade flyt, för första gången i hans karriär rullade pengar att tala om in, han hade faktiskt något som liknade harmoni i sitt liv. Hade det inte varit för att hans gamle vän, saxofonisten Ernie Henry, kort före nyårsafton gått bort i en överdos, bara trettioett år gammal, skulle 1957 nästan ha varit ett perfekt år.

 

Efter att först ha tillåtits resa vidare blev fordonet ifråga snart ikappåkt av en polisbil och intvingat vid vägkanten. Väl där beordrades Thelonious Monk att kliva ut ur bilen. Då han för första gången tog till orda gentemot poliserna löd svaret: »Why the hell should I?« Att det var en hyggligt motiverad fråga, eftersom han de facto bara hade stannat vid hotellet på grund av torka i halsen, brydde sig få inblandade om. Fler uniformer slöt upp. Hotfullheten tilltog i takt med att den firade jazzpianisten insisterade på att vara kvar i bilen.

När poliserna med gemensamma krafter försökte dra ut honom klamrade han sig fast i bildörren. För att få honom att släppa taget började lagens väktare banka honom på händer och ack så viktiga pianofingrar med sina batonger.

 

Ändå var det 1958 som karriären tog fart rejält. Ett nytt, mer förmånligt, kontrakt med skivbolaget Riverside sajnades. Ytterligare en lyckosam Five Spot-residens avverkades under sommaren och utmynnade i två förnämliga livedokument (dels »Thelonious in Action«, dels »Misterioso«, vilka fångar Johnny Griffin-eran av hans band i all dess lyckligt lössläppta form). Ägarna till Five Spot Café började rentav kalla sitt ställe »the Home of Thelonious Monk«, folk vallfärdade dit från alla möjliga ställen.

Pianistens växande attraktionskraft bekräftades då han i juli för första gången bjöds in till jazzfestivalen i Newport som artist i eget namn, och det var en snutt därifrån som hamnade i filmen »Jazz on a Summer’s Day« som ett par år senare gick och blev en lite otippad biosuccé. Där Monk tidigare hade varit ojämn och lynnig i sitt humör på scen utstrålade han nu en närmast jovialisk munterhet som gick hem hos publiken, som därmed växte ytterligare. I jazztidningen Down Beats kritikeromröstning utnämndes han för första gången till »Bästa pianist«. Han fick en förfrågan från hyllade regissören Roger Vadim om att göra musiken till filmatiseringen av »Les liaisons dangereuses«. Allt pekade på att samtiden hade kommit i kapp Monk. Folk verkade till sist förstå vad han höll på med. När magasinet Esquire skulle vika ett helt nummer åt »The Golden Age of Jazz« bestämde man sig för att samla så många som möjligt av dåtidens jazzstorheter för en gruppbild i Harlem och där bland Lester, Mingus, Rollins, Blakey, Dizzy, Basie, Mulligan, Hawkins och de andra fick även Monk plats. Även om han till plåtningen dök upp en dryg timme för sent. Anledningen? Det var viktigt att hitta kläder som gjorde att han stod ut i den församlade skaran…

 

Till slut fick poliserna ut Monk ur bilen, försåg honom med handfängsel och satte honom i förvaring. Även Charlie Rouse och Pannonica de Koenigswarter fick följa med, sak samma att de inte hade delgivits misstanke om någonting – åtminstone inte förrän polisen, utan husrannsakningsorder, sökte igenom Bentleyn och där fann såväl piller som lite marijuana.

Eftersom baronessan insåg att Monk knappast var i skick att skaka galler tog hon på sig skulden för innehavet, detta trots att det för hennes del innebar risk för utvisning från USA (så småningom lades ärendet ner på grund av en teknikalitet i utredningen). Likafullt resulterade tillslaget i att Thelonious Monks »cabaret card« drogs in, i praktiken betydde det att han förlorade sitt arbetstillstånd och möjlighet att försörja familjen och då det här var en genuint familjerotad man tog det hårt. En redan mentalt instabil individ bröt ihop och fick återigen läggas in för psykiatrisk vård, med följd att hans välförtjänta momentum gick förlorat.

Hans händer och fingrar repade sig aldrig fullt ut, ändå lyckades Monk samla sig på nytt och spelade sedermera in åtskilligt av värde (Columbia-albumet »Monk’s Dream«, inte minst). Men aldrig mer skulle han befinna sig lika mycket i jazzens själva zenit som han hade gjort 1958.

Talande är hur Ornette Coleman året därpå dundrade in i New York från Los Angeles med sin frijazz. Thelonious Monk, som gick till Five Spot ihop med Charles Mingus för att spana in den hajpade uppkomlingen, lär då ha yttrat: »Va fan, det där gjorde ju jag för tjugofem år sedan«. För att sedan vända på klacken och gå. ■




Relaterat

Toner med vingar