Ett annorlunda perspektiv






Allt oftare agerar Amanda Shires sidekick till maken Jason Isbell både på scen och på skiva. Allra mest är hon singer-songwriter i eget namn. (Ur Sonic #82, sommaren 2015.)

– Y’all doin’ okay in the hot?

Amanda Shires och hennes medmusikanter som är helt klädda i svart – i alla fall om vi undantar Jason Isbell iförd tjusig beige hatt, uppvikta blåjeans och armégröna kängor – spelar så fort Shaky Boots-området har öppnat. Värmen på gräsmattan är förlamande.

Nu har så värsta många besökare till denna countryfestival ännu inte hittat in på idrottsanläggningen i Kennesaw, någon halvtimmes bilresa norr om Atlanta. Ett faktum som ingalunda bekommer Shires och kompani. De genomför sin spelning med klass och bländande musikalitet. Låtar som »Wasted and Rollin’«, »Devastate« och »Swimmer« dämpar solskenet med såväl mystik som sval elegans.

På samma vis som Amanda Shires spelar med Jason Isbell så fort tillfälle ges gör han när läge uppstår. Som på Shaky Boots-festivalen, dit båda är bokade. Kemin dem emellan är påtaglig. De trivs ihop. Tillför varandra saker, även musikaliskt. Hon sätter vemod och grace till hans musik med sin fiol och sång. Hennes musik får en extra laddning när Isbell skjuter till sprucken soulgitarr.

En bit in i spelningen kliver han fram till sin höggravida hustru och håller sitt instrument mot hennes mage.

Hon: »Vad gör du?«

Han: »Jag försöker bara väcka henne!«

Flickan i magen vaknar. Sparkar. Ett liv i musiken har inte mer än börjat.

 

Någon timme senare sitter en till helvitt ombytt Amanda Shires i innandömet på sin makes turnébuss på backstageområdet. Hon pratar lågmält men melodiskt, kvittrar nästan, bär tofflor på fötterna, prisar Lykke Li-låten »I Follow Rivers« som hon och äkta hälften nyligen tolkade på en gemensam singel. Shires representerar det andra Nashville, nytänkande och liberalt, bohemiskt och känsligt.

Själv har hon rötter i norra Texas. Dels i Mineral Wells, där hennes pappa bor, en ort känd för sin ungdomens källa och att det var ett stopp på The Goodnight-Loving Trail för boskapshjordarna som forslades genom staten på artonhundratalet. Dels i Buddy Holly- och The Flatlanders-bekanta Lubbock, där hennes mamma bor, en stad omgiven av plattast tänkbara landskap.

– Där finns inga träd, det är torrt, en massa tumbleweeds som driver runt…

Jag inflikar att det tycks överensstämma med min bild av nordvästra Texas som till stor del är hämtad från Peter Bogdanovichs klassiska film »Den sista föreställningen« från 1971.

– Den utspelar sig ju där, säger Amanda. Det är så det ser ut. Om du tittar ut är bara en tredjedel av utsikten mark, resten är himmel. Väldigt vackert, även om det nog kan ta sin tid att vänja sig vid det.

 

Amanda Shires kommer inte från någon musikalisk familj. I unga år fick hon i skyltfönstret till en pantbank syn på en fiol. Hon blev omedelbart begeistrad och ville ha den. Den kostade sextio dollar. Hennes pappa, allt annat än förmögen, lovade att köpa instrumentet om hon svor att lära sig spela på det. Dottern tog honom på orden. Fiolläraren visade sig dubblera som medlem i The Texas Playboys, en gång i tiden kompband till western swing-pionjären Bob Wills. Snart ingick en tonårig Amanda i den klassiska strängensemblen.

– I dag kan jag knappt tro att det är sant, säger hon. Det var fantastiskt. Först senare insåg jag vidden av deras betydelse. Jag älskade musiken, jag älskade människorna. Det var som att ha tio stycken morfar.

– Där lärde jag mig att det inte är viktigt att spela högst eftersom du då riskerar missa vad de andra spelar. Alltså att man inte ska spela mot allt annat som pågår, utan med. Jag lärde mig också vissa uppförandekoder, det var inte direkt lämpligt att gå på scen i trasiga jeans, och hur man tar en publik. Hur man improviserar, det var första bandet som jag tog ett solo med. Och, om än med viss tvekan från min sida, det var de som fick mig att börja sjunga.

Hon fortsatte att hoppa in som musiker i olika konstellationer. Låtskrivandet kom senare. Självaste Billy Joe Shaver – japp, hårdingen som hotade att spöa Waylon Jennings om denne inte lyssnade på de Shaver-låtar som sedermera kom att utgöra outlawklassikern »Honky Tonk Heroes« – var den som uppmuntrade henne att satsa på sitt eget material.

– Jag trodde att jag fick sparken, men så var det inte. Han uppmuntrade mig, sa bara bra saker.

Men det var svårt att fokusera på låtskrivandet hemma i Texas. Lite för många ryckte i Amanda och ville använda hennes fiol. Och eftersom hon behövde pengar till hyra var det svårt att säga nej.

– Till slut flyttade jag till Nashville, det fick bära eller brista. Jag tog ett jobb som servitris och började skriva låtar. Klassisk story…

Var det tufft?

– Jag hör ofta folk prata om vilken hård stad Nashville är. Men jag tror att mycket av det tuffa ligger i om du själv inte vet vad du sysslar med. Du kanske bara vet att du vill in i musikbranschen men kan inte ens du själv precisera vad det är du gör vet du inte heller hur du ska ta dig fram. Det tar ju ett tag att grunna ut vad man själv gillar och var man hör hemma någonstans, allt är trots allt inte listmusik.

Jason tittar in i rummet där vi sitter. Tycker vi har det för varmt. Börjar jiddra med luftkonditioneringen. Amanda lugnar honom. Tycker att han i stället ska hitta ett sätt att få tyst på den bräkiga artist som från en nära scen tenderar att överrösta oss. Maken stegar bestämt i väg.

 

Amanda Shires folkcountry är traditionell men ändå inte. Den utmärks av ett mörker och en kuslig atmosfär, men också en påhittighet och lekfullhet som bryter av mot det tunga. Det här gäller inte minst det senaste albumet, »Down Fell the Doves« från 2013. Som Jason senare säger:

– Som låtskrivare är Amanda bra på att hantera känslor som ofta bara blir klichéer i händerna på andra. Hon är skicklig på att ta något som använts i många andra låtar och få det att betyda något helt annat. Eller så undviker hon klichéer helt och hållet och lyckas förklara hur hon känner på ett sätt som ingen annan har gjort. Det är en av hennes styrkor, att se saker från ett annorlunda perspektiv. När jag provar låtar på henne är det nog på så vis hon hjälper mig mest: »Det här är lite överanvänt, du borde försöka hitta en annan vinkel.«

Nästa skiva vet Amanda än så länge lite för lite om, låtarna hon hade skrivit försvann när hon spillde vatten på sin dator… Men hon har i alla fall en låt klar om sin pappa.

– Han är en intressant figur, en stor del av året jobbar han med blommor och resten av tiden dyker han efter guld i Alaska. [skratt]

Vilka låtskrivare såg du upp till när du började skriva själv?

– John Prine. Leonard Cohen. Bob Wills, så klart. Alla de givna. Inte så många kvinnliga, jag vet faktiskt inte varför. Kanske för att det inte fanns lika många då som det gör nu. Det var först senare som jag lyssnade på Patty Griffin, Lucinda Williams, Fiona Apple. När jag växte upp var det nog mest Joni Mitchell. Nu finns det hur många bra kvinnliga låtskrivare som helst.

Har du inte turnerat med John Prine?

– [blixtsnabbt] Min favorit! Första gången jag var ute med honom trodde jag varje dag att jag skulle rasa ihop på scen och dö. Jag kände mig inte värdig. Får jag göra detta? Med tiden lärde jag mig att slappna av lite och bara njuta av att få vistas i hans närhet. För det liknar inget annat. Han är en av de mest generösa och godhjärtade människor som finns. Och förstås rolig som få.

På scen sa du att din mamma bara lät dig spela fiol utomhus.

– Ja. Vi bodde i ett väldigt litet hus och fiolen är ett högljutt instrument. Om du någonsin har hört någon öva på att spela fiol vet du att det kan vara ganska enerverande att lyssna på. Jag fick också ta med hunden ut. Den ylade nämligen alltid när jag spelade. Det var en cool hund.

 

Amanda Shires: Parking Lot Piroutte (2018)

Amanda Shires: Eve’s Daughter (2018)

Amanda Shires: Harmless (2017)

Amanda Shires & Jason Isbell: Mutineer [Warren Zevon-cover] (2015)

Amanda Shires: Devastate (2013

Amanda Shires: When You Need a Train It Never Comes (2011)




Relaterat

Doug Paisley: Starter Home