Vägen från hiphopskalle till soulfreak




Foto: Carl Dahlstedt



Anders Dahlbom pratar pengar, stockholmsnostalgi och Etta James med Petter. (Ur Sonic #52, april 2010.)

Intervju: Petter, svensk hiphopveteran.

När: 9 mars 2010, kl 14.05–15.08.

Var: Hans kontorslokal på Södermalm, inne i ett litet rum med guldskivor och Grammisar på väggarna.

Sinnesstämning: Avslappnad och öppen.

 

Är det här ditt heliga rum?

– Mycket av den här skiten har inte hängt uppe tidigare. Kolla in Grammisarna, de är ju rätt rostiga. När vi flyttade in här i november och målade om kände vi ändå att de måste upp.

Är du bra på att gå tillbaka i tiden och känna efter vad du har gjort bra och dåligt?

– Om jag haft facit i hand från början skulle jag nog ha bromsat en del saker. BMG lät mig göra så mycket promotion de första åren att jag nästan spydde på mig själv. På den tiden slängdes man som debutant in i gapet på ett skivbolag. Samtidigt kan jag inte ångra mina vägval. Det finns en anledning till varför jag är där jag är i dag. Men jag gjorde för mycket.

Fick du några reaktioner senare?

– Det byggdes upp sådana enorma förväntningar på mig. Jag fick en förfrågan att starta Bananrepubliken under BMG, en riktigt skön blåsardeal. Jag skulle samla in svensk, urban musik under ett och samma tak. Jag tyckte det var coolt att få frågan, ett och ett halvt år tidigare hade jag gått på studielån och extraknäckt som diskare.

Du måste ha blivit stolt.

– Det är klart. Men jag kände ett ansvar mot hela scenen. »Fan, nu har jag en möjlighet att avla ut folk här.« Samtidigt som jag visste att jag tog mig vatten över huvudet.

Hur var du som skivbolagsboss?

– För engagerad i projekten, det var problemet. Det var därför det blev en glipa mellan [andra plattan] »Bananrepubliken« och min tredje skiva [»Petter«], som stressades ut av BMG och dess VD som kände att han var tvungen att knäcka budgeten det året. Men jag var inte redo.

– I dag känner jag att jag skulle låta bli att göra en ny skiva om jag inte tycker det är lika roligt som det var 1998. Skillnaden mot då är att jag har så sjukt mycket mer erfarenhet nu. När jag släppte [första plattan] »Mitt sjätte sinne« visste jag inte ens vad royalties var.

Jag intervjuade dig inför »Mitt sjätte sinne«. Jag minne en kille som verkade ha full koll på vad han gjorde. Det var alltså inte så?

– Jo, jag insåg att det skulle bli jäkligt stort att rappa på svenska. Och det visste jag att jag kunde. Men allt annat… Jag kommer ihåg att vi diskuterade om vi skulle ha sång på en av låtarna, »det är lite sellout, alltså«. Det har hänt så mycket sedan dess, jag har sett så många saker. Faktum är att de flesta som jag rappade med på den tiden inte håller på i dag, vilket är talande. Jag hade knappast heller fortsatt om det inte vore för att jag är så driven och känt att jag ska göra det här till varje pris. Med det nätverk jag har i dag skulle jag säkert kunna fixa ett annat jobb som är finansiellt bättre och som ger mig mer tid att vara med min familj. Men återigen, jag tycker det är sjukt kul och jag kommer fortsätta. Jag har nästintill tvångstankar om att vara ambitiös.

Alltid?

– Under min uppväxt hade jag två issues. Det första var att jag inte ville vara beroende av mina föräldrar, att de inte alltid skulle kunna ta hand om mig och att jag därför var tvungen att klippa navelsträngen. Vilket jag gjorde när jag flyttade hemifrån. Jag har lärt mig att man måste ta hand om sig själv. Det tror jag grundar sig i att min morsa alltid har varit där för mig.

– Den andra grejen var att jag aldrig avslutade något jag påbörjade. Jag höll på med tusen olika sporter i två veckor. Jag visade inte tillräckligt med engagemang. Det jag håller på med nu, hiphop och musik, har funnits med i hela mitt liv av en anledning. Musik är en sak som jag alltid slutför.

Ditt första Twitter-inlägg i dag kom klockan fem i morse.

– Ja, jag har börjat gå upp tidigt för att hinna med och få lite lugn och ro.

Du måste vara en av svensk artistelits mest aktiva twittrare, du bara smattrar ut inlägg.

– Jag har bara hållit på i några månader. Redan runt 1999 drev jag en hemsida med dagbok på nätet med superpersonliga grejer. Väldigt många följde sajten, även skvallerjournalister som tog citat ur sitt sammanhang och skrev sina stories. Alla sådana grejer har gjort att jag blivit mindre personlig.

Men du är ändå väldigt aktiv på nätet. Om man följer dig där, kommer man då närmare den private Petter?

– Nej, jag håller en distans på nätet. Folk har frågat mig om jag är bekväm i min offentlighet. Nej, jag är inte bekväm i till exempel TV-program. De få gånger som jag varit med i program har jag oftast en klump i magen efteråt. I dag gör jag hellre en stor reklamkampanj i tunnelbanan för Pepsodent med mina sneda tänder än är med i ett familjeprogram.

Varför?

– För att jag känner att jag inte passar in i TV-rutan. Jag kan förstås tycka det är kul att titta på ett program som »Fångarna på fortet« men trivs inte själv framför kameror, förstår du? Jag är mer fascinerad av själva grejen. All respekt för att andra gör det. Jag är bekväm som rapparen Petter, inte annars.

»En trebarnsfar som inte har råd att falla av«, rappar du på nya skivan. Är du stressad för att du måste dra in pengar varje månad?

– Jag springer på en väg och jag vet inte vart den slutar. Jag vet inte vilka avtagsvägar eller korsningen som dyker upp, jag bara springer på. Så länge jag trivs stannar jag kvar på vägen, även om jag inte har en aning om var jag kommer att vara om två eller tre år.

Men du överlever inte i dag på att vara bara musiker?

– Nej, jag måste hålla på med rätt så mycket annat. Sedan ska man inte sticka under stol med att jag får en kick av att se resultat och komma framåt. Att se att jag är duktig. Och det tror jag har att göra med ett dåligt självförtroende när jag var liten. Jag var dålig i skolan, taskig på att stava, kände mig akademiskt underlägsen. Ibland har det kommit fram någon gammal skolkamrat och sagt: »Det här måste vara värsta revanschen för dig.« Men det är inte det som är grejen. Den stora nirvanan infinner sig när jag presterar något och gör det klart, en skiva eller en låt. Efteråt blir det ofta ett tomrum.

– Jag är väldigt militärisk i min syn på jobb, det är därför som jag gillar att gå på gym. »Gör tjugo armhävningar!« Okej. Då gör jag inte sjutton och slutar sen. Jag fick panik när jag nu var sen till den här intervjun. Det blir katastrof för mig. En polare berättade att han var på bio och somnade, en helt vanlig onsdag. När jag hörde det kände jag att om det hade varit jag skulle jag ha tagit livet av mig. Det här med att alltid ha något jobb planerat har gått så långt att det skulle ta lång tid för mig att slappna av.

Du har aldrig kraschat?

– Nej, inte än. Jag har väl varit nära några gånger, som när jag ska släppa en ny skiva. När jag säger det till min fru svarar hon: »Petter, du släpper en ny skiva varje dag.«

Dogge har fått mycket skit för att han på senare år gjort mycket reklam. Du beskrevs som en sellout redan 1999. Ångrar du något du gjort?

– Nej, nej. Skillnaden mellan mig och många andra som har Telia eller Comviq som sponsor på sin turné är att jag står för det. Jag kommer från en kultur där det är okej att jobba med företag, där det är coolt att jobba med Nike. Ta när Sprite jobbade med rappare som Fat Joe i USA. När Sprite sedan frågade mig var det självklart att tacka ja. Det är samma sak som när Morrissey sponsras av Fred Perry och alla trasiga indiepopare från Göteborg klär sig i Fred Perry. Vi vill klä oss som våra idoler.

– Ibland har allt gått tvärtemot regelboken. Ta låten »Det går bra nu«, där jag driver med den svenska jantelagen. Men den blev på något sätt näringslivets anthem. Därefter fick vi företagsgig så det visslade om det. Jag och Sleepy skulle komma in på slutet av konferenser och föredrag och köra låten som final. Med den låten sket kultursektorn i brallan: »Vad säger han?!« På sjuttiotalet demonstrerade alla på första maj och var politiskt engagerade, jag är uppväxt på superröda Söder. Att med min bakgrund komma med den låten, det var en rolig grej.

Man har aldrig sett dig som en politisk artist.

 – Jag är så besviken på våra politiker för jag tycker att de är så opålitliga. Jag tycker inte att de har kontakt med verkligheten. Mer är än så kan jag inte säga. Jag röstar blankt, för jag tycker det är viktigt att rösta och visa sitt missnöje.

På nya plattan rappar du om att Stockholm är en förlorad värld. Vad menar du?

– Jag läste »Stockholm brinner (inte) igen« av Martin Luuk, har du läst den? Den handlar om Stockholm, i dag och förr. Det finns en narcissism i Stockholm som är helt sjuk. Alla väntar på nästa stora grej, bor du utanför tullarna är du inget värd.

Hela skivan genomsyras av ett nostalgiskt stråk. Var det verkligen så mycket bättre 1998?

– [en stunds tystnad] Ja, det tycker jag. Jag känner inte längre igen mig om jag går ner på Nytorget eller Bondegatan, ställen som jag är uppväxt på.

Har inte det lika mycket att göra med att det är du som blivit en annan?

– Det är säkert många saker som spelar in, absolut. Men det känns som att det som en gång var Söder har gjorts om av människor som inte är från Söder, som har en uppfattning om hur Söder ska vara. Avslappnat och genomtänkt, fast det blir tvärtom. Jag älskar den här stan, jag har haft med en stockholmslåt på varje platta.

Plattan heter »En räddare i nöden«. Vad är det du har räddats ifrån?

– Hiphopen gav mig en självkänsla som jag inte hade i plugget. I de sena tonåren hade jag en enorm panik över vad jag skulle bli i livet. Det är därför som »Mitt sjätte sinne« är så mörk, jag hade så mycket ångest. På nya plattan tar jag upp allt som varit viktigt för mig i livet, allt från Sleepy till min familj och mina barn, mina föräldrar, alla mina vänner. Det är skivans röda tråd.

Låten »U & Me« är en känslosam och gripande låt till Sleepy. Hur reagerade han när han hörde den första gången?

– Vi har inte sagt så mycket. Han gillar den.

Det är en kärleksförklaring.

– Absolut. Det är så jag känner. Jag skulle vilja påstå att det som jag skriver nu för tiden inte är traditionella raptexter. Ta »Logiskt« på förra skivan. Det är underbart att höra en person berätta om sina laster. Det grundar sig i att jag föraktar människor som inte kan erkänna sina misstag, som inte kan säga »förlåt, jag gjorde fel«. Det som var kul med »Logiskt« var att den vänder på det där. Javisst, jag är pengakåt, dricker för mycket vin, glömmer bort familjen. Nu är jag inte sådan tjugofyra timmar om dygnet, men det är mina dåliga sidor och du har säkert dina. Det är inte många i hiphopvärlden som gör en låt om att han diggar sin bästa polare.

Du och Dogge kommer alltid vara åldermän inom svensk hiphop. Kan det vara jobbigt att behöva ha den rollen? Fortfarande är det svårt att hitta en intervju med dig där du inte får kommentera svensk hiphop.

– Det är sant, och det är en fråga jag gärna vill hoppa över.

Jag ställer den inte.

– Med det sagt så tog jag ändå på den hatten när jag slog igenom. Det finns ett skäl till att det finns sjuttiofem gästartister på min första platta. På min första grammisgala när jag vann för årets bästa textförfattare står jag och håller något brandtal om svensk hiphop. Det där korstågstänket har jag väl aldrig riktigt släppt. Så fort jag märker att någon gör sig lustig över kulturen på fel sätt reagerar jag.

Känner du ett ansvar?

– Nej, mer som att jag var med och byggde upp det vi har i dag. Precis som ADL och de gamla gubbarna gjorde före mig.

Du har alltid haft många gästartister från pop- och rockvärlden på dina plattor. Håkan Hellström…

– … Mats Ronander, Freddie Wadling, Pugh Rogefeldt, Annika Norlin…

Lyssnar du mycket på svensk rock och pop?

– Ja. När jag skrev min första skiva lyssnade jag väldigt mycket på KSMB. Jag tycker att Olle Ljungström är grym. Jag beundrar folk som skriver bra svenska texter. Annika Norlin är en av de bästa vi har i landet i dag. Hennes texter som Säkert åker rakt in i hjärtat. Hon beskriver en sanning och verklighet som jag känner igen mig i. Hon skulle kunna skriva om vad fan som helst och det det bra. Hon är lite av den svenska indiescenens svar på Wu-Tang, förstår du?

Inte riktigt.

– Det finns en skitighet i det hon gör som skär igenom allt. Hennes originallåt till »Logiskt« [»Någon gång måste du bli själv« från »Säkert!«] är bland det bästa jag hört på svenska någonsin. Att skriva en kärleksförklaring till en man som inte är så fin och inte ledig, hon gör det så snyggt.

På singeln »Gör min dag« gästar Magnus Carlson från Weeping Willows.

– Tidigare drev jag en hiphopklubb i Åre men tröttnade på hiphop när 50 Cent och G-Unit exploderade. Det blev bara för mycket. I den vevan köpte jag två stora kartonger med åttahundra soulsinglar av en skivsamlarsnubbe. Jag vet förstås att hiphop bygger på soul, men jag hade inte tagit till mig det tidigare. Så helt plötsligt är jag nu världens soulfreak. Jag sitter och köper singlar på Ebay hela dagarna. Jag har börjat spela skivor på [Faschings soulklubb] Soul, där jag för övrigt jobbade som diskare när klubben startade för femton år sedan.

Soulinriktningen hörs på plattan.

– Från början hade jag inte tänkt att jobba med [producenterna] Collén & Webb för att de inte har gjort bra beats på länge. Men så damp det ner ett beat från dem som senare blev låten »Slag under bältet«. Jag spelade upp »Seven Day Fool« med Etta James för Collén och sa »Kan vi få fram det här soundet, då gör vi en hel skiva«. Då började han droppa beats till mig och jag svarade med soullåtar. Jag hade Magnus Carlson som gäst-DJ på min klubb i Åre, som då hade blivit en soulklubb, och Magnus sjunger ju huvudet av vem som helst i den genren. Det ena ledde till det andra, soulsoundet utvecklades mer och mer. Kolla hur jag var klädd när jag tog emot P3 Guld-priset för två år sedan, i Nitty Gritty-skjorta och Stone Island-rock.

– I sommar ska jag för första gången åka med på en northern soul-träff i Manchester. Poplåtar som handlar om kärlek ger mig inte ett skit. Men när Etta James säger att hon har blivit dumpad av en snubbe, då tror jag på det. Då känns det. Det har smittat av sig på mig hur jag skrivit den här skivan. På det sättet är den väldigt icke-hiphopig. Vilken rappare kan erkänna att han börjar gråta, förutom om hans polare blir skjuten?

Kommer din nyfunna kärlek göra att vi framöver kommer att få höra soulsångaren Petter?

– Nej, det tror jag inte. Men kanske var det detta som jag rent musikaliskt behövde för att gå vidare. Vänta lite. [Går och hämtar sin Iphone och sätter på soullåten »Let Love Come Between Us« med James & Bobby Purify från 1967.] Om du hört den här i Melodifestivalen hade du inte reagerat. Men jag hör ju Wu-Tang i det här.

 

RÖSTER OM PETTER

 

Magnus Carlson

Weeping Willows-sångare, soloartist, klubbprofil och gäst på senaste Petter-singeln »Gör min dag«.

 

Är det i soulmusiken du och Petter har funnit varandra?

– Jag jobbade som bartender på Kvarnen i början av nittiotalet, där Petter bland annat hade sin studentfest. Då fick jag en kassettdemo av honom – den håller jag hårt i! – och därefter har vi haft en ömsesidig respekt för varandra. Men det var på Kalasturnén 1999 som vi lärde känna varandra mer. Sedan dess har vi haft viss kontakt och alltid haft kul ihop. Vi har spelat soulskivor ihop som DJ:s några gånger de senaste åren och det är kanske främst tack vare detta som låtsamarbetet kom till.

– Det känns, för mig, mest som att det var på tiden att vi spelade in något tillsammans. Det har varit på tapeten tidigare.

Något särskilt med Petter som har överraskat dig?

– Alla låtar som jag hört från »En räddare i nöden« har varit skitbra och »vuxnare« än det jag tidigare hört av Petter. Både texterna och Collén & Webbs beats har imponerat på mig, likaså Petters driv, ambition och nyfikenhet. Men jag är inte överraskad.

 

DJ Sleepy

mångårig vapendragare till Petter

 

Hur skulle du säga att Petter har förändrats som människa sedan ni började musicera tillsammans?

– Precis som vilken trettiofemårig trebarnsfar som helst har hans prioriteringar, vad han roas av och vad som oroar honom ändrats från då han var tjugotvå år och delade lya med Pee Wee – allt annat vore tragiskt.

– Den bergochdalbana som hans karriär har varit kommersiellt gjorde honom ett tag i mitten av nollnolltalet väldigt tillsluten och något cynisk, men de senaste åren har han landat och blivit mer öppen och positiv än han någonsin varit. Papparollen har nog gjort sitt. Men i grunden är han faktiskt, hur klyschigt det än låter, samma snubbe nu som då.

Hur reagerade du på låten »U & Me«?

– Första gången jag hörde den fällde jag så klart en tår, den som inte blir berörd av att en vän skriver en hel låt om ens relation kan inte ha ett hjärta.

– Innan han spelade den för mig var han väldigt tydlig med att det var mitt val om den skulle vara med på skivan eller inte men jag tror och hoppas att den berör människor som inte känner oss också. Har man en nära polare känner man nog igen sig även om man inte sålt sneakers till varandra eller delat turnébuss i tio år.

 

Patrik Collén

ena halvan av producentduon Collén & Webb som har producerat åtskilliga Petter-plattor, däribland nya albumet

 

Hur viktig var skuldkänslan den här gången?

– Väldigt viktig, det är den röda tråden i soundet på hela skivan.

Hur många gånger nämndes Etta James namn under inspelningen?

– Ingen gång i studion men hon spelas frekvent på Petters klubb i Åre, Got Soul It.

Fanns det något specifikt ni ville åstadkomma med det här albumet som Petter inte har gjort tidigare?

– Just det här med att hålla den röda tråden i soundet – skitigt, rått men ändå fresh.




Relaterat

Noname: Room 25
Kanye West
Jay-Z: 4:44
Generation nu