Swamp Dogg: Love, Loss, and Auto-Tune




6
av 10
  • Artist
  • Swamp Dogg
  • Album
  • Love, Loss, and Auto-Tune
  • Bolag
  • Joyful Noise/Swamp Dogg/Playground


Modigt album, men samtidigt ett som förminskar artistens särdrag.

»I’ll pretend I don’t hear when silence tells me

that I’ll have to get by on my own

I’ll pretend I don’t hear when loneliness speaks so clear

and try to tell me you’re not coming home (not coming home)«

 

Hur den icke självvalda ensamheten kan förgöra en nyss fullt fungerande människa.

Swamp Dogg har absolut skrivit allvarsamma saker tidigare, både personliga och politiska och allt där emellan, och gjort det vansinnigt skickligt. Ändå tänker nog många på honom som något av soulmusikens egen hovnarr, fylld av sarkasmer, dråplig humor och ständigt uppfinningsrika sätt att belysa utomäktenskapliga affärer. Han är en av de där self made-stofilerna som saknar motsvarighet men vars sammanlagda, för övrigt mycket ymniga, katalog aldrig upphör att underhålla eller skaka om. Givetvis är han svårt underskattad. Som det lätt blir när en artist förbryllar snarare än pekar med hela handen, som det lätt blir när en artist ibland gör lyssnaren obekväm snarare än bara behagar densamme. Jerry Williams Jr, som han egentligen heter, kan såväl r’n’b- som countrytraditionen utantill men har tagit sig friheter med båda. Han har varit fonky och sentimental, han har varit gapig och subtil, han har varit förförisk och retsam, han har varit provokativ och medkännande, han har varit över hela kartan när han har försökt förändra saker inifrån. Och som han har försökt.

Aldrig någonsin tidigare, och då har sjuttiosexåringen ändå varit musikaliskt verksam i sextiofyra år, har han emellertid visat sig lika ömklig och sårbar som han gör med »Love, Loss, and Auto-Tune«. Swampen skrev grundbulten av låtarna efter att hans mångåriga hustru gått bort. Med »808s & Heartbreak«-ljudbilden i åtanke, där Kanye West låter mer avskärmad än någonsin tidigare och senare, skickade Swampen sina egna initiala inspelningar vidare till Ryan Olson från Poliça och Justin Vernon från Bon Iver, vilka fick friheten att ta alltsammans så långt in i autotune-abyssen som bara möjligt. Vilket de också gör.

Det är förstås modigt att förställa en ikonisk, inarbetad och särpräglad artist på detta sätt. Som lyssnare är inte så svårt att tilltalas av själva idén. Richard Russell och Damon Albarn gjorde något liknande med Bobby Womack på »The Bravest Man in the Universe«, om än utan att ta det lika långt och med en betydande skillnad: med sitt minimalistiska, urbana ljudskelett lyckades de ta fram själva essensen i Womacks ensliga uttryck. Men i den röstförvrängningsfestival som är »Love, Loss, and Auto-Tune« decimeras Swamp Doggs lika expressiva som empatiska flygsirentenor, och då blir det svårare än vad det rimligen borde vara att engagera sig i texternas utsatthet, övergivenhet och ibland tragikomiska poänger.

Eller så här; känslan du får är att produktionen skrämmer bort fler än vad den lockar in. I korta doser fungerar den absolut som konstnärlig stilexkursion eller som gestaltning över isolationens verklighetsfrånvändhet, men det hade behövts mer variation, dynamik och utrymme för melodier för att också utmynna i ett storartat album.




Relaterat

Swamp Dogg
Bon Iver: 22, A Million
Ljudet av en ensam själ
Ut ur skogen, in i världen