Noname: Room 25

En av de mest angenäma eftermiddagsöverraskningarna på årets Way Out West. Fatimah Warners lekfulla, gränslösa och tillbakalutade hybrid av hiphop, jazz, funk, soul och poesi i Linné-tältet fick det mesta att stanna upp för en liten stund. Hennes uppenbara glädje över att vara där bidrog så klart, i ännu högre grad lidelsen för ord. Och det är likadant på »Room 25«, det första egentliga Noname-albumet efter 2016 års omsusade mixtape tillika Chicago-skildring »Telefone«. Även när musiken här och där driver in i svalt bakgrundsskval och nästan väl mycket förlitar sig på just lyriken är det svårt att sluta lyssna. Hon strör bra rader omkring sig; »Maybe I’m an insomniblack, bad sleep triggered by bad government« rappar hon på ett ställe. »If you wanna help me then kiss me and fuck me later/Gentrify all my people, there’s heaviness on the table« på ett annat. »Somebody hold me like I’m almost enough/Somebody told me pray for heaven, saw how tiny it was« på ett tredje. Humor och allvar omvartannat, det djupt personliga och det allmänmänskliga eller politiska sida vid sida.

Ett annat särdrag är den värme som den numera LA-stationerade tjugosexåringen lägger in i sina innehållsmässigt fullmatade låtar, oavsett om hon uppvisar självförtroende eller sårbarhet. Du blir nyfiken, vill få en ytterligare inblick i hennes värld. »Room 25« gör dig tvivelsutan rikligt belönad. Vi talar ett avancerat och otvunget konverserande album som trots allt det försöker greppa aldrig släpper taget om sin noggrant omslutna helhet, även om det kanske sker på viss bekostnad av den fjäderlätta hitkänsla – »Diddy Bop«, »Sunny Duet«, »Shadow Man« – som de facto omgav delar av »Telefone«.

Det är nu en anmärkning i marginalen, som du ändå inte bryr dig nämnvärt om då det är så kul att lyssna på och »umgås med« Noname. Gör det gärna fler gånger.