Nittiotalisterna






En liten genomgång av den artistgeneration som ger amerikansk indierock en feministisk framtid.

När New York Times nyligen porträtterade Boygenius, indiesupergruppen vars beståndsdelar utgörs av Phoebe Bridgers, Julien Baker och Lucy Dacus, förklarade Lucy Dacus gruppnamnet:

– Vi kom att prata om pojkar och män vi känner som ända sedan de var små har fått höra att de är genier, och hur det i sin tur har påverkat deras skapande.

Julien Baker fyllde i:

– Kvinnor får tidigt lära sig att inte ta plats. När du som kvinna har med en manlig producent eller tekniker att göra måste du alltid linda in dina förslag med en ursäkt i stil med »Förlåt, det här kanske inte är en jättebra idé, men skulle man inte kunna…«.

Sedan en tid har den mest uppskrivna amerikanska indierocken väldigt lite med män att göra. Så har det varit stötvis tidigare men sannolikt aldrig på så här bred front på en och samma gång.

Möjligen är det ingen slump.

Lejonparten av de åsyftade artisterna föddes på nittiotalet som var decenniet då kvinnor för första gången började ta en självklar och avsevärd plats inom amerikansk indierock: Kim Gordon, Courtney Love, Juliana Hatfield, Liz Phair, Kathleen Hanna, Kristin Hersh, Babes In Toyland, Fiona Apple, Ani DiFranco, Hope Sandoval i Mazzy Star, systrarna Deal i The Breeders, Belly, Helium, Veruca Salt, Mary Lou Lord samt kanske inte minst Cat Power, vars kombination av integritet, sårbarhet och konstnärlig kompromisslöshet närmast gör henne till själva moderskeppet för den nittiotalsfödda artistgeneration där flera företrädare knappast gjort en hemlighet av sin Cat Power-vurm.

Den nuvarande vågen, grundad i DIY, feminism och i flera fall queerperspektiv, kan egentligen sägas ha börjat ta sin form för tre-fyra-fem-sex år sedan då åttiotalsfödda namn som Angel Olsen, Sharon Van Etten, Waxahatchee-Katie och sedermera även australiska Courtney Barnett visade vägen. Personligen älskar jag inte musiken från var och en av de nedan redovisade förmågorna förbehållslöst, kan tycka att några av dem måste våga släppa taget om den mest gjorda vankelmodsindien. Är emellertid övertygad om att så kommer ske, och då är allting möjligt. Alldeles oavsett signalerar deras existens och ord ett välkommet trendbrott, kanske rentav ett definitivt »maktskifte«.

Vilka är då nittiotalisterna som var och en bör ha koll på?

En liten genomgång:

 

PHOEBE BRIDGERS

Född 1994. Håller till i LA. Gav i fjol ut debutalbumet »Stranger in the Alps«. Började som Ryan Adams-skyddsling men efter att ett förhållande dem emellan spruckit (dokumenterat i låten »Motion Sickness«) upphörde samarbetet. Likt Boygenius-kollegan Julien Baker rör sig Phoebe Bridgers på gränsen mellan folk och indie, men är snäppet mer melodisk (hon kan sin Elliott Smith) och rockig. Gjorde succé på Way Out West i år. När jag inför nämnda festival intervjuade Phoebe sa hon:

– Det fanns aldrig någon reservplan. Jag kommer inte från någon förmögen familj, hade inget jobb. Det var det här eller inget alls. Nu kan jag tycka att jag borde ha varit mer nojig över det än jag var.

– Jag menar, jag tog en dag i taget. Hade ofta ingen aning om hur jag skulle få ihop till hyran. Under ett helt år spelade jag två kvällar i veckan på samma ställe här i stan utan att få något betalt. Det vet jag inte om jag skulle göra igen. Men jag hade ingen koll på hur musikbranschen funkar. Jag tänkte att om jag spelar hela tiden kommer olika människor droppa förbi och någon kanske gillar det jag gör. Men så blev det förstås inte, i stället spelade jag för de närmast sörjande om och om igen.

– Samtidigt kan jag i dag uppskatta att reservplan saknades. Hade det funnits en skulle jag i dag säkert ha gjort något annat än det här.

 

JULIEN BAKER

Född 1995. Från Memphis. Presenterade sig på allvar med 2015 års lika intima som taggiga »Sprained Ankle« och tog två år senare sjumilakliv framåt med raffinerade uppföljaren »Turn Out the Lights«. Jämte vännen Phoebe Bridgers kanske den begåvning i denna uppräkning med störst chanser att slå igenom brett. Sjunger med en närhet som kräver lyssnarens omedelbara och totala uppmärksamhet. Texterna uppehåller sig inte sällan vid hennes djupt religiösa uppväxt och dess krock med hennes homosexualitet, men de talar samtidigt för misfits överallt.

 

LUCY DACUS

Född 1995. Likt Julien Baker från Södern, närmare bestämt Richmond, Virginia, och kännetecknad av en mörk, soulig, djupt uttrycksfull röst som kan formulera ord i stil med »I’m just as good as anybody/I’m just as bad as anybody« så att du aldrig glömmer det. Har musikaliskt mer rock’n’rollattityd än vad som är fallet med Baker och Bridgers. Diskografin består av två album på Matador, senast »Historian« i våras. Kallar sig själv »kinda queer«.

 

SNAIL MAIL

Född 1999. Heter egentligen Lindsey Jordan och kommer från Ellicott City i Maryland. En av artisterna i denna uppräkning som är allra mest insnärjd i ett omisskännligt nittiotalssound. Har gästat Angel Olsen på scen, tagit gitarrlektioner av Mary Timony från Helium, värmt upp åt förebilden Liz Phair samt beskrivits som »underbarn« och, av Pitchfork, »the future of indie rock«. Gav i somras ut vida prisade förstlingsverket »Lush«.

 

SOCCER MOMMY

Född 1998. I praktiken är ju Soccer Mommy lika med Sophie Allison från Nashville. Hon har gjort musik sedan hon var sex år (första låten hette »What the Heck is a Cowgirl?«) och arbetade sig på DIY-vis framåt i tonåren, först via Bandcamp-släppen »Songs for the Recently Sad« och »Songs from My Bedroom« och i år med första riktiga albumet, Fat Possum-utgivna »Clean«. Gör melankoliska, osminkade och lätt emopunkiga relationshymner som nog bäst exemplifieras med hennes mest kända skapelse »Your Dog«. Är just nu aktuell med en påträngande singelversion av Bruce Springsteens »I’m On Fire«.

 

MITSKI

Född 1990. New York-bördiga Mitski Miyawaki växte upp med sin amerikanske pappas Smithsonian Folkways-folkplattor och japanska mammas plattor med japansk pop. Vilket absolut går att spåra i hennes egen musik, men mest av allt är den rotad i nittiotalistisk lo-fi-rock med utgångspunkt i ungefär lika delar ångest och humor. Åtminstone fram till det senaste albumet, i år utgivna »Be the Cowboy«, som är mer sofistikerat, komplext och elektroniskt än de fyra föregångarna.

 

TOMBERLIN

Född, vad det verkar, 1995. Baptistpastordottern med förnamnen Sarah Beth tilläts inte lyssna på sekulär musik under uppväxten i Jacksonville, Florida, men fastnade i tonåren för indie och emo á la Bright Eyes och Dashboard Confessional. Huserar numera i Louisville, Kentucky, och sjunger på instrumentellt sparsmakade, mestadels framviskade debuten »At Weddings« psalmlika självbekännelser och hjärtskärande ömhetsbetygelser i stämningstät produktion av Owen Pallett.

 

MIKAELA DAVIS

Född 1992. Skiljer sig från de flesta övriga namn på den här listan, då i bemärkelsen att den klassiskt skolade (på harpa) och Rounder-sajnade Rochester-vokalisten är mer utlevelsefull än introvert, gör snarare småfunkig och ofta pianobaserad singer-songwriterrock än skev gitarrindie. Som influenser anger hon alla från Aretha Franklin och Alice Coltrane till John Lennon och Cass McCombs. Har, likt andra namn här, av skivbolag fått höra »vi skulle gärna sajna dig men kan just nu inte göra det då vi redan har för många kvinnliga artister«. Gav i somras ut första albumet »Delivery«.

 

PALEHOUND

Född 1994. Nu är Palehound egentligen ett band, sprunget ut DIY-scenen i Boston, men det är frontat av och närmast synonymt med frontfiguren Ellen Kempner vars födelseår är det vi anger här. Palehound, som släppt två fullängdare (senast fjolårets »A Place I’ll Always Go«), står för en tät, intensiv, klurig, aldrig helt bekväm men ändå lustfylld indierock som växlar mellan kärlek, sorg och stolthet över en nyfunnen queeridentitet.

 

SPELLISTA




Relaterat

Kurt Vile: Bottle It In