Brockhampton: Iridescence




8
av 10
  • Artist
  • Brockhampton
  • Album
  • Iridescence
  • Bolag
  • Question Everything/RCA/Sony


Energi, generositet och kaos.

Regnbågsskimmer är en passande titel på det fjorton grabbar starka och väldigt unga bandet Brockhamptons senaste platta. Den från Texas härstammande men nu LA-baserade gruppen som föredrar epitetet pojkband reflekterar en betydligt bredare verklighet och erfarenhet än vad som brukat vara fallet både när det gällde pojkband och band inom den genre som de i huvudsak bekänner sig till – hiphopen. Gruppen som gjort sig ett namn under de senaste tre åren och hunnit släppa hela fyra album har bland annat blivit darlings för många människor som kämpar med identitetsfrågor och psykisk ohälsa. Temat för texterna omfattar allt från att komma ut som homosexuell och jobbiga tjejer till att kämpa med depression. Tunga ämnen som de avhandlar i en ganska lättillgänglig och ofta ösig förpackning med humoristiska rim, och på omtalat underhållande konserter där de bland annat skanderar »Fuck Pitchfork« (som i sajten som blivit en gatekeeper för »god« musiksmak) tillsammans med publiken.

Brockhampton bekänner sig till DIY-skolan och är självlärda hela vägen i allt från musikproduktion till PR. Ibland är de kanske mer intressanta som inspirerande fenomen än i kraft av vad de faktiskt släpper ifrån sig musikaliskt. Det är svårt att inte charmas av deras ambition att leva upp till stjärnor som Michael Jackson och 2Pac (de gjorde sina bästa album innan de fyllt tjugofyra – det kan vi också göra!) eller att vägra låta sig hindras av brist på privilegier eller stöd från omgivningen. Att medlemmarna inspirerar och lyfter varandra tycks vara kärnvärdet och källan till kreativitet. Något som prövades rejält då gruppen beslöt att kasta ut en av grundarna, Ameer Vann, mitt under pågående inspelning i Londons famösa Abbey Road Studios eftersom han anklagades för sexuella övergrepp.

Man hör inte så mycket av den krisen på plattan annat än att den bitvis känns lite mörkare än tidigare alster. I övrigt är mycket sig likt, det vill säga att det spretar en del, något som väl är oundvikligt och en del av paketet när fjorton personer samsas om utrymmet. Kontroll och koncept kan vara överskattat när man kan vinna över hjärtan med energi och generositet. En inställning som bland annat gjort en populärkulturell samtidsikon som Vuittons nya chefsdesigner Virgil Abloh till ett troget fan.

Det finns lite för alla på »Iridescence«, förutsatt att man gillar hiphop-paraplyet allt samsas under då. Och låt dig inte förledas av epitetet pojkband, här finns ingen traditionell heterosexuell smörsång att hämta – om det något gruppen är mästare på så är det just att omdefiniera stereotyper och fylla dem med nytt innehåll. Själv tycker jag mig höra spår av influenser från såväl Goodie Mob, Hieroglyphics, ASAP Rocky och Souls of Mischief i den här regnbågen, även om de är ingredienser i en annan typ av mix än vad som någonsin varit tänkbart eller möjligt på det konservativa nittiotalet. Låten »Something About Him« hör nog till mina favoriter från just det här albumet, det är förmodligen musikhistoriens sötaste kärlekssång från en man till en annan. I övrigt rymmer plattan kanske framför allt ett av de dansgolvsspår som gruppen också gjort sig känd för, denna gång heter det »District« en studsig historia med gott om oneliners och köraktiga refränger som sätter sig på hjärnan.

Efter att ha provspelat Brockhampton för några vänner som är statistiker till yrket kan jag konstatera att kaoset kollektivet gestaltar kan stressa personer som föredrar mer ordning och Excel i tillvaron. Så ha det med er om ni närmar er gruppen för första gången. Funkar det inte för dig så kan du alltid tänka att det i alla fall är fint att leva i en tid då Brockhampton både är möjliga och hyllade som fenomen.




Relaterat

Noname: Room 25
Kanye West
Jay-Z: 4:44