Rod Stewart: Blood Red Roses




3
av 10
  • Artist
  • Rod Stewart
  • Album
  • Blood Red Roses
  • Bolag
  • Republic/Universal


Glöm, och gå vidare.

Välkommen till den automatiserade »Riverdance«-rocken.

En gång i tiden gjorde dess rufsfriserade huvudrollsinnehavare den murrigaste keltiska soul du kan tänka dig.

Det här? Låter som att en app har skapat musiken utifrån vissa förutbestämda algoritmer.

Förmodligen är så även fallet.

Vi ska verkligen inte slå på några stora trummor för vare sig 2013 års »Time« eller »Another Country« två år senare, men i sina bästa stunder gav dessa båda hysteriskt ojämna men välmenande skivor plats åt den såväl reflekterande som pillemariske samt alldeles för underskattade storyteller somliga av oss omöjligen kan tröttna på.

På »Blood Red Roses« fortsätter förvisso den sjuttiotreårige charmören att skriva låtar, men till marginell nytta då dessa draperas i en lätt förgiftad fernissa som möjligen väl generöst kan beskrivas som uppskruvad protoolsboogie för stelopererade solochvårare.

Värmen vi så gärna vill att vår vän ska utstråla ligger den här gången omsorgsfullt nerbäddad mot slutet av skivan. Det finns lite av den i »Honey Gold«, en utsträckt hand till en gammal partybekantskap från Faces-åren – dessvärre dras låten med ett otympligt arrangemang. Det finns ännu mer av den i ljuvligt förundrade Paddy McAloon-kompositionen »Who Designed the Snowflake«, som inte så lite leder till inre önskemål om att den forne Prefab Sprout-profilen hade fått svara för hela albumet. Nästa gång?




Relaterat

Viagra Boys: Street Worms
Rod Stewart, en videokavalkad