ARKIVRECENSION Cat Power: Jukebox




8
av 10
  • Artist
  • Cat Power
  • Album
  • Jukebox
  • Bolag
  • Matador


Lennart Persson hör en riktig soulsångerska. (Ur Sonic #39, februari 2008.)

Om inget annat så bevisar Chan »Cat Power« Marshalls förra album, »The Greatest«, att man med soulmusikens hjälp kan ta sig igenom alla svårigheter och hela sig själv på vägen.

Hon var på många vis en katastrof innan »The Greatest«. Hon må ha gjort några intressanta skivor, men det hon försökte göra inför betalande publik höll på att ta livet av henne. Jag har själv aldrig upplevt en mer obekvämt scenrädd, panikslaget fumlig artist på någon scen. Prestationsångesten var så påträngande att man kunde känna doften av den i hela lokalen.

Hon var väldigt ensam där uppe, men man hade ändå svårt att tänka sig att någon annan musiker skulle ha fått plats i denna känslomässiga härdsmälta. Och så går hon plötsligt och hyr in ett fuckin’ jävla all star-band, bestående av superslipade musiker som en gång spelat bakom hennes egna soulhjältar och hjältinnor! Tanken svindlar onekligen; var tusan gjorde hon av sin ångest och sin ensamhetsneuros?

»The Greatest« är till råga på allt ett gnistrande vackert och förföriskt album, impregnerat av soultradition och klassisk Memphis-estetik. Det lär ha krävt väldigt flitiga AA-kontakter och ett hav av antidepressiv medicin att skapa och sedan ta ut på världsturné, men Chan gjorde det. Och blev på kuppen en världsartist att verkligen ta på allvar.

»Jukebox« fortsätter på samma spår, trots att det är inspelat med ett gäng betydligt mer oborstade rockmusiker, bland andra trummisen Jim White från The Dirty Three och gitarristen Judah Bauer från Jon Spencer Blues Explosion. Det blir ändå sävligt viskad, sensuellt trevande soulmusik av det hela. Ofta dränkt i ett ödsligt eko, som om Marshall och bandet spelats in i en tom rockklubb, efter ordinarie spelning, när alla andra har gått hem. Jag pratade nyligen med Bauer och han sa med eftertryck att han med den här inspelningen hade förnyat sin kärlek till elgitarren. »Det är så himla skönt att höra vad jag själv spelar.« Och det är verkligen en platta där den dröjande tystnaden mellan tonerna spelar en lika stor roll som tonerna i sig.

Precis som på sju år gamla »The Covers Record« gör hon här nästan enbart covers. Och hon gör låtarna så mycket sina egna att det blir ointressant att ens jämföra med originalen. I förlängningen av Nina Simones sexuella voodoo och Patti Smiths orubbliga integritet tar hon sig an låtar förknippade med bland andra Frank Sinatra, Bob Dylan, Hank Williams, Billie Holiday och Joni Mitchell. Men också av mer okända artister som Charlie Rich, blueskvinnan Jessie Mae Hemphill och den för de flesta obekante countrylåtskrivaren Lee Clayton. Hon gör George Jacksons obskyra soulmästerverk »Aretha, Sing One for Me« och hon nytolkar, på albumets bonusskiva, en ljuvlig Moby Grape-låt som hon gjorde redan på sitt första coveralbum.

Albumets höjdpunkt är en naken, nästan sönderfallande, på gränsen till uppgiven version av den tidiga James Brown-balladen »Lost Someone«. Som hon fyller med rasslande ödslighet, som hon driver mot klimax, som hon laddar med intensitet, utan att ens för ett ögonblick bli patetisk eller överdriven i sitt känsloutspel. Hon har kontroll över låten, hon vågar låta den andas, hon intar den utan tvekan eller överdriven respekt.

Som en riktig soulsångerska, stolt och sexig och inte rädd för något alls.




Relaterat

Cat Power: Wanderer