ARKIVRECENSION Cat Power: The Greatest




8
av 10
  • Artist
  • Cat Power
  • Album
  • The Greatest
  • Bolag
  • Matador


Får fram mesta tänkbara ur varje viktigt litet skrymsle av mänskliga känslor. (Ur Sonic #27, februari 2006.)

Det spelar ingen roll att indietalibanerna fasar och kollektivt kryper ner i skyttegravarna när Chan Marshall drar till Memphis för att i sällskap med diverse Al Green- och Hi Records-musiker spela in något så fördärvligt Mojo-mossigt som en soulskiva.

Det spelar heller ingen roll att något så  utlevelsefullt som soul inte direkt känts nära till hands för en artist som tio år in i karriären fortfarande är så skräckslagen på scen att hon helst gömmer sig bakom sin långa skyddsmur till lugg.

Och det spelar ingen roll att jag själv tidigare aldrig riktigt har gripits av hennes intima lågmäldheter. »Moon Pix« och »You Are Free« är utmärkta plattor men de har inte dröjt sig kvar i min värld.

»The Greatest«, Cat Powers sjunde fullängdsalbum i ordningen, är på en och samma gång både typisk och otypisk, logisk och ologisk, för att komma från detta blyga original. Här finns en ödslig spöklikhet och ett melodisnille som vi känner igen, men nu placerade i en mer omfattande, levande musikalisk omgivning än vad vi är vana vid. Sydstatsuppvuxna Marshall har ibland hintat hitåt förut, hem till rötterna liksom, men saknat både musiker och mod att verkligen ro det i hamn.

Ändå trodde jag inte att Cat Power i Memphis skulle låta så bra som skivan visar sig göra. I en förnämlig svit folksoullåtar – de bör göra både Beth Orton och Ryan Adams gröna av avund – framträder det för första gången fullt ut vilken fenomenal sångerska vi faktiskt har att göra med. Utan att ha en särskilt stor röst får hon fram mesta tänkbara ur varje viktigt litet skrymsle av mänskliga känslor: värme, kärlek, styrka, osäkerhet, besvikelse, vrede, svaghet, sorg.

Vid närmare eftertanke är det nog just det som är mest »soul« med den här skivan, här finns nämligen inte så mycket av stötigt blås och gospeleufori som valet av inspelningsort och kompmusiker kan förleda en att tro. Snarare påminner arrangemangen om den sorts loungerökiga singer-songwriterpop som sjönk till botten någonstans i närheten av Mark Eitzels ambitiösa men kommersiella grundstötning »60 Watt Silver Lining«.

Ofta tar Chan Marshall inte i alls, viskar stundom mer än hon sjunger, men lyckas ändå gå så djupt in i sina karaktärer att hon likt Judee Sill låter närapå besatt. Det hänförande titelspåret slår an samma bitterljuva ton som Dusty Springfields »No Easy Way Down« och Solomon Burkes »The Other Side of the Coin«, en tillbakablick från en gammal mästare som för längesen tippat åt sidan och fallit i glömska; »And then came the rush of the flood/Stars at night turned you to dust.«

Nattfunkiga »Could We« kan vara den bästa Van Morrison-singeln på ungefär trettio år, »Lived in Bars« en gripande hyllning till, anar man, hennes egen mamma och M. Ward-samarbetet »Willie« (tidigare släppt i en betydligt längre version som »Willie Deadwilder« på soundtracket till »Speaking for Trees«) en mångbottnad medvetandeström som likt så mycket annat med Cat Power alternerar mellan tung realism och underskön surrealism.

Hon lär inte stanna kvar så länge, men det låter som att Chan Marshall äntligen har hittat hem.




Relaterat

Cat Power: Wanderer