Colter Wall: Songs of the Plains




7
av 10
  • Artist
  • Colter Wall
  • Album
  • Songs of the Plains
  • Bolag
  • Young Mary’s/Border


Fortsatt fängslande om en svunnen tid och fjärran plats.

En måste ge den unge kanadensaren att han låter som sina texter. Vindpinat, kargt, rustikt, jord under naglarna, blicken riktad mot ett avlägset fjärran, någonting hembränt innanför västen av vaxat buffelskinn.

Allt det där och rätt mycket mer kan vi utvinna ur hans imponerande baryton. Det är den du först hör, först förundras och slås till backen av, men också först måste ta dig förbi för att komma åt resten.

Colter Walls vurm för gammal westernmytologi, cowboyromantik och hela vildmarksvandringen västerut handlar mindre om nostalgi för någonting han aldrig har upplevt och mer om ett iscensättande av sådant han fått sig berättat eller sjunget av äldre generationer under uppväxten på den kotäta prärien i Saskatchewan nära gränsen till USA, närmare bestämt Montana.

Det kan förväxlas med en gimmick, och risken finns så klart att Colter Wall med sin ack så autentiska uppsyn och allvarliga stämma sorteras i något slags retrofack. Vilket givet premisserna är både rätt och fel. Mest av allt känns hans släpp – inte minst då »Songs of the Plains« – som en hyllning till hans hemmamiljö (låt vara att han numera bor i Nashville som alla andra) och dess historia.

Det går ha en massa tankar om och synpunkter på att en nyligen vuxen spoling låter så ovillkorligt old school, men det är samtidigt glädjande, till och med rörande, att någon brinner så benhårt för att ge den här i många år närmast bortglömda, Ramblin’ Jack Elliott-lika trubadurtraditionen en återupprättelse. Och ser man det så är det svårt, för att inte säga omöjligt, att se hur det skulle kunna göras med mer övertygelse än vad fallet är med Colter Wall.

En smula otippat har han av bara farten lyckats bli en hipsterfavorit och anmärkningsvärd kommersiell framgång. Det här borde verkligen inte kunna fungera i vår otåliga klick-era av hyperslick spotifypop men att det gör det är sannolikt resultatet av en längtan efter någonting annat.

Sålunda blir undertecknad lika fascinerad av »Songs of the Plains« som av fjolårets utmärkta självbetitlade föregångare. Detta samtidigt som det inte går bortse från att det hade varit välkommet med någon förändring, justering eller kalla det utveckling, möjligen något som ger oss en hint om att Colter Wall även kan bidra till nutiden, inte bara vara en reaktion på densamma. Vi talar här en extremt sparsmakad instrumentering som främst finns där som understöd till berättelser från och om en svunnen tid eller plats få av lyssnarna har en relation till. Att ta med oss dit är inte det sämsta och räcker långt, men Colter Wall är en lite för fängslande röst och särpräglad begåvning för att fastna där.




Relaterat

Vera Sola: Shades
Doug Paisley: Starter Home
Marissa Nadler: For My Crimes
John Prine