Peter Bjorn and John: Darker Days + Neneh Cherry: Broken Politics

Vår mörka samtid fortsätter att hålla popmusiken i ett hårt grepp. Dels i bemärkelsen att det kan ses som en politisk handling bara att ägna sig åt popmusik (eller annan konstnärlig verksamhet), men ännu mer konkret på så vis att den uttryckligen smyger sig in i skivors tematik och stämning. Under året har alla från Janelle Monáe, Ry Cooder och Yo La Tengo till Parquet Courts, Slowgold och Kamasi Washington, för att bara nämna några, gett ut inspirerade alster som på olika vis och mer eller mindre tydligt är reaktioner på den utsatta era vi nu försöker förstå och överleva.

Två av våra främsta, mest egensinniga och tjurskalliga popexporter gör ingen större hemlighet av att deras respektive senaste verk får dem att sälla sig till ovan nämnda skara. Du ser det redan i skivtitlarna: »Darker Days« och »Broken Politics«.

Nu handlar albumen ifråga inte endast om detta, båda berör oro och konflikthärdar på flera plan, varav en del är mer allmänmänskliga, personliga eller tidlösa, men det råder ingen större tvekan om att känslan av overklighet och att väldigt mycket står på spel har satt sin prägel.

I fallet »Darker Days« utmynnar det i vad som nog är trions mest nedtonade skapelse så här långt. Av den komprimerade, effektiva popen på 2016 års föregångare »Breakin’ Point« återstår inte mycket. Nu rör det sig förstås om en huvudsakligen melodistark anrättning även denna gång – såväl »One for the Team« som »Living a Dream« är klassisk PBJ-pop – men inramningen är mjukare och friare, mer fundersam och allvarlig. Vilket klär Peter Bjorn and John, åtminstone här och nu, väldigt väl. »Velvet Sky«, »Silicon Valley Blues« och allra mest det nästan nio minuter långa avslutningsspåret »Heaven and Hell« är subtila och suggestiva, suger tag i dig utan att du knappt märker det. Det är knappast låtarna som lär gå varma i radio men det är låtarna som definierar den här skivan.

Tillsammans med Kieran »Four Tet« Hebden och livspartnern Cameron McVey gör Neneh Cherry sitt mest dämpade album hittills. Lägesrapporten »Broken Politics« är stilistisk, musikaliskt sparsmakad, lika delar jazz- och triphopatmosfärisk snarare än fylld av potentiella singlar. Det är ingen skiva som kastar sig över lyssnaren. Du måste ge den viss tid och gärna lyssna på den just som ett tätt sammanhållet album vars mood ligger någonstans på gränsen mellan tungsinthet och hoppfullhet. Stundtals blir det kontemplativt i överkant, men när musiken i »Shot Gun Shack«, »Kong« och »Faster Than the Truth« tillåts brumma med visst tryck får vi den framåtrörelse som kanske krävs för att väcka erforderligt engagemang.