Lars Bygdén: Dark Companion




7
av 10
  • Artist
  • Lars Bygdén
  • Album
  • Dark Companion
  • Bolag
  • Massproduktion/Playground


Berättelsen är påträngande och stark. Låtarna inte riktigt där.

»Baby is gone, far away…«.

Sundsvallssonen Lars Bygdén, med ett förflutet i countryrockbandet The Thousand Dollar Playboys, inleder med rader som i sanning sätter tonen för albumet redan från start. Det här är en mycket speciell skiva. För Lars, så klart. I förlängningen även för oss som tar del av den, ska det visa sig.

Den 11 november 2017 dog Lars Bygdéns fru i cancer. Den fullständiga katastrofen var ett faktum för familjen. Nu, snart ett år senare, släpps »Dark Companion«. Genom albumet öppnar Lars dörren till sitt allra innersta rum. För sångerna har kommit till och varit med Lars under fruns sjukdomsförlopp, en tid mellan hopp och förtvivlan. Fram till slutet. Att lyssna på »Dark Companion« är att möta Lars i det där, att kliva in i rummet som han i och med plattan tar ett litet kliv ut ifrån. Det tar sig formen av melankolisk folkcountry där ljudbilden domineras av akustisk gitarr och stråkar så vackra att det förslår. Ibland närmast sakrala toner. Christian Kjellvander är en självklar referens.

Det är mot bakgrund av berättelsen om familjens trauma jag lyssnar på den här samlingen låtar. Det är smärtsamt men också vackert. Hoppet finns där i sångerna, ibland märks det mer, ibland knappt alls – men kanske får hoppfullheten som ändå finns i allt mörker nu symbolisera orken att leva vidare trots allt.

Att kritisera det här albumets innerlighet vore närmast ohederligt. Varför någon nu skulle göra det. Musik som är djupt personlig på så här vis är alltför sällsynt. Ändå går det inte komma ifrån att flera låtar hade behövt något ytterligare för att nå hela vägen fram som melodier betraktade. Det är som att berättelsen om albumet är starkare än musiken i sig själv, som att den hela tiden ligger på gränsen till att bli något utöver det vanliga men att det aldrig riktigt händer. I alla fall känns det så för undertecknad. Just här. Just nu. Över ett helt album blir det lite tungrott.

Men, den här plattan är både ett slut och en början, där förstaspåret »We’re Not About to Fall Apart« når höjder som jag sedan inte upplever igen. Det här är en tillbakablick men samtidigt också ett avstamp mot det som kommer.

Alldeles oavsett är jag övertygad om att de som tar till sig den här musiken blir berörda på ett djupt personligt plan. Det är fint att musik kan få fungera så.




Relaterat

Doug Paisley: Starter Home