Magic Potion: Endless Graffiti




7
av 10
  • Artist
  • Magic Potion
  • Album
  • Endless Graffiti
  • Bolag
  • PNKSLM


Inte »Pink Gum«-klass. Men rätt spännande ändå.

För drygt två och ett halvt år sedan köpte jag stockholmskvartetten Magic Potions debutalbum »Pink Gum« både på LP och kassett/tuggummi. Sådant komplettistnörderi är något väldigt ovanligt i min värld – min skivsamling är i mångt och mycket byggd på devisen »inga excesser«. I fallet »Pink Gum« kändes det ändå högst, högst motiverat. För, som vi alla vet, när det kommer till kritan är det inget som säger »äkta musikkärlek« som flera exemplar av en och samma platta. (Får man exempelvis verkligen kalla sig riktigt Pink Floyd-fan om man inte har alla de sexhundrafyrtiofyra olika officiella versionerna av »The Dark Side of the Moon«?) Och herregud – herregud! – vad jag älskar »Pink Gum«.

Så det var med höga förväntningar och stora förhoppningar som jag frivilligt erbjöd mig att recensera Magic Potions andra fullängdare »Endless Graffiti«. Någonstans i bakhuvudet anade jag förstås att detta förmodligen skulle resultera i ännu en uppföljaren-inte-lika-bra-som-föregångaren-text – det blir ju lätt så när man tycker till om ett band som man en gång dyrkat. Att skojiga satirsajten The Onion publicerat en artikel med rubriken »Fan Prefers Tarantino’s Early Work When He Was Shelving Movies All Day At Video Store« (21/7 -12) är liksom ingen slump.

Nåväl.

»Endless Graffiti« är faktiskt… inte lika bra som »Pink Gum«. Där »Pink Gum« var ett skevt, hypermelodiöst, nyfiket, fräscht, vingligt, gnistrande och oemotståndligt mästerverk i rakt nedstigande led från The Velvet Undergrounds epokgörande LP »The Velvet Underground« (1969) är »Endless Graffiti« uppstramad, professionell, lagom. Tänk »Is This It«/»Room on Fire«. Tänk »Marquee Moon«/»Adventure«. Tänk »Philosophy of the World«/»Shaggs’ Own Thing«.

Missförstå mig rätt: »Endless Graffiti« är samtidigt ett finfint alster. Magic Potion – som då som nu består av Gustaf Montelius (sång, gitarr), Johan Harrius (gitarr), Kristoffer Byström (bas) och Andreas Sandberg (trummor) – har varken glömt hur man skriver låtar eller frammanar spännande stämningar. Gustaf röst är också fortfarande en ren, skär och unik fröjd att lyssna på – som ett mellanting av Robert Wyatt och Andreas Mattssons stämmor svävar den genom gitarrslingorna och trumslagen.

Men när någon vaken etikett återutger »Pink Gum« och »Endless Graffiti« kommer jag bara att köa för »Pink Gum«.




Relaterat

Sexism utan samvete
J Mascis: Elastic Days
The Posies
David Bowie