Robyn: Honey




9
av 10
  • Artist
  • Robyn
  • Album
  • Honey
  • Bolag
  • Konichiwa/Universal


Robyn skalar ner, utan att förminska sina kvaliteter.

Hade ärligt talat inga särskilda förväntningar, visste inte vad som skulle kunna tänkas vänta efter så pass många års frånvaro.

Undantar vi diverse samarbeten och sidoprojekt har det gått nästan tio år sedan senast. Jag uppfattar Robyn som en artist som i likhet med Madonna är skicklig på att identifiera musikaliska trender precis under ytan, för att sedan introducera dem i något lättillgängligare format för en bredare publik. Med tanke på hur splittrad kartan ser ut för tillfället skulle hennes näsa för strömningar ha kunnat leda henne i många olika riktningar. Men denna gång är det kanske snarare en känsla eller stämning hon har identifierat och agerat utifrån – kalla det behovet av moraliska ställningstaganden eller i alla fall kommentarer till vad som visat sig bli vår polariserade och väldigt sena stund på jorden.

Författaren och konstnären John Berger konstaterade en gång att de flesta sånger sjungs i relation till någon eller något som är frånvarande, som saknas, men att själva lyssnandet och därmed delandet av sången och upplevelsen gör den känslan mindre akut. »Honey« har ur det perspektivet väldigt trösterika kvaliteter. Det känns som att man väntat ganska länge på att mer etablerade musiker och konstnärer med stora fanskaror ska ta sig an vår angelägna nutid i större utsträckning. Ge oss en möjlighet att dela känslan och upplevelsen av att något är i färd att gå förlorat. Stora saker som griper in i allas våra liv som gemenskap, grundvärderingar, demokrati. Det är ändå en märklig tystnad som omger den krypande insikten om pågående förändringar i antropocen, och känslan blir alltmer akut med tanke på att politiken i stor utsträckning skyggar för uppgiften.

Det är ingen enkel sak, Robyn tar ett steg på vägen genom att utgå från sig själv. Hon gör det genom att skala ner allting – sitt sound, sitt tilltal, sina texter. Kanske är det i jakt på en gemensam mänsklig beröringspunkt – den som tycks vara alltmer svårfångad. Det finns ett mod i det, även om hon nog vet att hon har sina trogna fans. Hon vågar lämna ut sig på en existentiell platta i ett benhårt klimat, ibland till och med låta musiken och uttrycken vara lika nakna som en av sina låttitlar som kort och gott heter »Naked«. Hon gör det genom att adressera rasism, orättvisa, människans litenhet och kanske till och med betydelselöshet inför utmaningar som AI.

Helt befriad av trender är inte »Honey«. Produktionen hämtar bitvis tydliga influenser från nittiotalets dansmusik, och det skymtar populärkulturella ikoner som Arthur Russell. Jag är partisk i sammanhanget eftersom jag är uppväxt med och väldigt förtjust i soundet, jag tycker hon förvaltar och lyfter in det i ett nytt sammanhang på ett väldigt tilltalande vis.

Som helhet är det ett vackert album som blir Robyns avtryck i tiotalet, som visar upp hela hennes breda spektrum som artist. Få kan som hon pendla mellan att väcka de djupaste melankoliska känslor för att sedan växla till stark glädje, när hon kombinerar den förmågan med att spegla världen så här hudlöst och direkt blir det väldigt starkt. Jag hoppas så många som möjligt tar tillfället i akt att lyssna och dela, framför allt då i känslomässigt bemärkelse – oavsett vilka vägar »Honey« når fram på.




Relaterat

Little Jinder: Hejdå
Robyn, en videokavalkad