Doug Paisley: Starter Home




8
av 10
  • Artist
  • Doug Paisley
  • Album
  • Starter Home
  • Bolag
  • No Quarter/Playground


Känsla för och tro på låtskrivarhantverket.

Vår tid premierar inte musik präglad av subtilitet och nyanser. Fan vet om den ens premierar värme. Vår tid talar därmed inte direkt för Doug Paisley och det han håller på med. Album efter album fyller kanadensaren med nedtonade och omsorgsfulla kreationer som uppehåller sig i gränslandet mellan folk, country, mjuk singer-songwriterrock och svidande realism. Han jagar inte refränger, sjunger nästan hyssjat, tycks göra allt för att inte ta plats. Musiken har inga armbågar, obefintlig attityd. I vissa avseenden får han en att tänka på någon som Jesse Winchester, samma lugn och ödmjuka känsla för och tro på låtskrivarhantverket.

»Starter Home« skiljer sig inte nämnvärt från de tre föregångarna, förutom att den nog är ännu mer avskalad och intim, närapå minimalistisk. Kanske kräver den ännu lite mer tid att komma in i men när den väl har lyssnaren i sitt grepp släpper den inte taget. Du sugs tillbaka. Du vill ännu en gång höra om karaktärerna som porträtteras i dessa nio skapelser från en av vår tids känsligaste kompositörer. Doug Paisley sjunger om vuxna människor som lever vanliga liv och har vanliga drömmar och vanliga bekymmer men han gör det på ett sätt som aldrig känns klichéartat eller sönderkört – i »Drinking with a Friend« gör han det med kuslig precision, i »No Way to Know« och »Waiting« med ett par av sina allra vackraste melodier, i »The Loneliness« med en enslighet som matchar låttiteln, i titelspåret med en löftesrik början och ett bistert slut. Och så vidare.

På tidigare album har gästvokalister som Simone Schmidt, Feist och Mary Margaret O’Hara bidragit med avgörande insatser. Den här gången är skivbolagskollegan Jennifer Castle tilldelad den rollen, på skivans tre sista låtar, och hon sköter sig alldeles utmärkt.

Det vore trevligt om det inte dröjer fyra år till nästa skiva. Men ifall det gör det är känslan att de här låtarna klarar sig ända till dess. Vi kommer leva med dem, åldras med dem, gråta och skratta och kramas med dem. Vi kommer nog göra allt möjligt med dem, men jag kan omöjligen se att vi skulle tröttna på dem – egentligen allting utom det.




Relaterat

Vera Sola: Shades