The Posies




Ken Stringfellow och Jon Auer på Södra Teatern i Stockholm 2000 (foto: Torbjörn Persson).



Anders Dahlbom och Ika Johannesson pratar med Jon Auer och Ken Stringfellow om drygt tjugo år av stormig vänskap (ur Sonic #23, juni 2005).

Trots en lyckad konsert på stora riddarholmsscenen nere vid vattnet och kollegorna Lee Ranaldo och Thurston Moore från Sonic Youth som lovordade spelningen backstage mådde Jon Auer för jävligt. På ytan var hans band ute på en framgångsrik europaturné med en platta som sålt okej i bagaget. Invärtes var sångaren och gitarristen ett känslomässigt vrak.

Inte blev det bättre när Auer fick höra att hans barndomskamrat och bandkollega spred drogrykten om honom. Ingen utomstående kunde ana det den vackra augustikvällen, men Posies som band och vänskapen mellan Auer och Ken Stringfellow var på väg att ta slut.

Knappt sju år senare minns Jon Auer den där vattenfestivalstunden i Sverige mycket väl.

– Visst har jag har använt droger i mina dagar, men det var så märkligt att vara i Sverige och få höra det. Som att jag var en junkie, jag som aldrig ens prövat heroin. Det är så respektlöst. Jag var väl för naiv och trodde att vänner inte gjorde så mot varandra. Men Gud ska veta att jag gjorde samma sak tillbaka.

På ytan kan kronologin för The Posies från Seattle likna berättelsen om många andra framgångsrika grupper: barndomsvänner har en rockdröm och startar ett band, bandet slår igenom, stort skivkontrakt, framgången tryter, bråk, splittring, alla går vidare. Det som skiljer Posies från många andra är att bandet vägrade dö, trots att allt var över. Fem år efter att Posies genomförde sin sista utlovade spelning är bandet mer aktuellt än någonsin, med ny platta och bokad världsturné. Orsaken är att två vänner som gjorde slut hittade tillbaka till varandra, till något nytt.

Historieberättelsen om Posies är lika med vänskapen mellan Kenneth Stringfellow och Jonathan Auer.

 

Butikspersonalen var van vid att den lite kraftige trettonåringen med Ozzy-frilla dök upp i gitarraffären i Bellingham varje dag efter skolan och spelade hårdrockriff efter hårdrockriff. På en skylt i entrén hade de skrivit hans namn under rubriken »Gitarrist som gjort störst framsteg i år«.

– Ken och en annan kille, Chip, fick höra talas om den här töntiga killen och en dag kom de dit när jag satt och körde skalor. De var blyga båda två, framför allt Ken som var superblyg och gömde sig bakom Chip när han till slut stegade fram och sa att de hade ett band. Men det var så det började, säger Jon Auer och skrattar i lobbyn på Hotel Continental i Austin många år senare.

Auers föräldrar skilde sig tidigt, och han flyttade fram och tillbaka mellan pappan och mamman under hela uppväxten. Efter en flytt till Bellingham i nordvästra USA märkte tioårige Jon, som fram tills dess bara hade spelat fiol, att pappan som var hobbymusiker hade satt upp en hel vägg med gitarrtidningar hemma. Sex månader senare spelade Auer så mycket att fingrarna blödde varje dag. »Jag har tekniskt sett aldrig varit bättre, en liten Yngwie«, minns han.

– Jag och Chip hade startat ett band som spelade covers på skoldiscon när vi lärde känna den här ett år yngre killen som skulle vara helt grym på gitarr. Trots att vi var med i en massa andra band de närmsta åren så lyckades vi ändå spela tillsammans i stort sett varje dag, minns Ken Stringfellow på telefon från hemmet i Seattle.

Hemma hos Ken spelades ingen musik, men han fick tidigt en gitarr av pappan och lärde sig själv spela både piano och gitarr. Jon och Ken fungerade bra tillsammans, de hade samma intressen och brann för samma saker, speciellt när det gällde musik. De var med i olika band, ofta som utfyllnad, oftast med killar som spelade musik bara för att bli kända. Ett av banden var The Process, ett »Journey möter Lionel Richie«-aktigt projekt som en kompis pappa plöjde ner en massa pengar i för att genombrottet skulle komma. Bland annat skickades Jon och Ken till en dyr studio i Vancouver för att spela in demos.

– Redan som tonåringar fattade vi att det var en helt lönlös inställning att vilja bli rockstjärnor, säger Ken. Vi ville bara spela musik för att ha roligt. Men Process-tiden var bra eftersom jag redan som sextonåring fick pröva på att spela in i en stor studio.

Efter Process snöade båda in på goth och Beatles, vars skivor hade börjat komma ut på CD. Ken flyttade till närbelägna storstaden Seattle för att plugga på universitetet. På helgerna tog han Greyhound-bussen två timmar hem till Bellingham och tillsammans spelade de in nere i Jons pappas åttakanalsstudio.

– Vi lyssnade på »Rubber Soul« och »Revolver« dag och natt under den perioden och bestämde att vi skulle göra en ren popskiva. Vi satt uppe hos pappa och drack mjölk och sedan gick vi ner i källaren och spelade in, säger Jon om Posies demodebut »Failure«, som duon kassettkopierade upp och sålde runt tusen exemplar av till vänner och musikaffärer.

Den lokala radion spelade låtarna och pressen skrev uppskattande om de två uppsminkade tonåringarna med Robert Smith-frisyrer som på kassetten gjorde pop med sextiotalsharmonier. Efter en särskilt positiv recension skriven av Young Fresh Fellows-bossen Scott McCaughey (som flera år senare skulle spela tillsammans med Stringfellow i R.E.M.) i lokalblaskan The Stranger erbjöds Posies en spelning. Problemet med att Posies egentligen inte var ett helt band löstes på två veckor då de via polare fick tag på trummisen Mike Musburger och basisten Rick Roberts.

Efter debuten flyttade de fyra in i samma hus och Posies tog alla spelningar de kunde få i Seattle.

– Vi gjorde säkert hundra spelningar under den här perioden och hela tiden fick vi skriva på spritkontrakt eftersom vi var under tjugoett, minns Jon. Inför varje spelning fick vi sitta på trottoaren utanför och vänta på att få gå in.

Lokala indiebolaget Popllama gav ut »Failure« på CD i skarven mellan åttio- och nittiotalet då Seattle var en renodlad rockstad.

– Många hatade oss, vi fick mycket skit från fanzines och konsertbesökare, säger Jon. På sätt och vis var det mer rebelliskt att göra det vi gjorde än grungebanden. Hade du inte långt hår, en fuzzpedal och spelade nedstämd rock var det ingen som brydde sig. Folk lyssnade men ingen tyckte att du var cool.

Några år senare skulle hela världen veta att Seattle var platsen där grungen föddes. Skivbolagen flockades i stan för att leta reda på nästa stora rockgrej. Gary Gersh, A&R-mannen som i samma veva sajnade Sonic Youth och Nirvana till Geffen, fastnade för popduon med de stora frisyrerna.

– Jag tror att han såg att vi hade potential, säger Jon. Det hela kändes bisarrt. Rolling Stone skrev en grungeartikel om oss, Alice in Chains, Soundgarden och Mother Love Bone men de satte in den största bilden på oss. Varför, liksom?

– Det tog ett par år att svälja allt som hände, säger Ken. Hela explosionen av band skedde under en väldigt kort tidsperiod och förändrade allt. Samtidigt satt vi i Posies i vårt egna lilla hörn, vi fanns i stan men tog egentligen inte del av grungen. Men visst var det var störande att några av banden blev så otroligt framgångsrika när vi inte blev det. Men gjorde framgången Kurt Cobain lyckligare? Det var under grungetiden man insåg att det inte var något bra med att bli så stor.

 

Posies Geffen-debut »Dear 23« från 1990 visar upp en popkvartett i paisleyskjortor som kan sin Beatles, Hollies och Big Star. Skivan pendlar mellan soft powerpop och amerikansk collegerock med smarta textrader, allt med en ganska utslätad och radiovänlig produktion. Efter släppet åkte Posies på USA-turné med Replacements, syntes i musiktidningar och hade en video som snurrade flitigt på MTV:s alternativa »120 Minutes«. Försäljningsmässigt hände inte mycket.

– Om jag någon gång varit missnöjd och besviken i Posies var det då, säger Jon. Jag var så naiv att jag trodde att folk verkligen skulle köpa skivan när de såg videon, när de hörde låtarna på radio, när de såg att ett storbolag satsade. Jag förstod inte att skivan inte sålde mer. Det var första gången jag insåg att det inte räckte, utan att man behöver ha tur också.

Det relativa kommersiella misslyckandet ledde till att Posies fick vänta i två och ett halvt år innan nästa platta. En lång tid med flera inspelningsomgångar – sammanlagt två hela album, som Geffen ratade – och en prövande bandsituation som bland annat innebar att basisten Roberts fick sparken.

– Jag tror inte att Rick trodde att vi skulle slå igenom och hamna på ett stort bolag, säger Jon. När vi sedan gjorde det kände han sig malplacerad. Men det var en tuff grej att sparka honom, vi var bara tjugo år gamla.

Efter flera försök spelade den återstående trion in »Frosting on the Beater« i New York och Seattle tillsammans med producenten Don Fleming. En betydligt taggigare och tyngre skiva än föregångaren.

– »Dear 23« var lite för mycket av en sextiotalspastisch, bolaget lät oss faktiskt bestämma för mycket över produktionen i slutändan, säger Jon. I dag önskar både jag och Ken att vi hade lyssnat lite mer på Geffens förslag. För mig startar inte Posies på allvar förrän med »Frosting«, den blev ett enormt steg för oss. Det var ingen som sa åt oss att låta mer grunge, även om folk trodde det. Det var så vi alltid hade låtit live.

Plattan blev en hit hos kritiker och sålde även hyfsat. Basisten Dave Fox anlitades innan skivan släpptes och bandet åkte senare i väg på sin första europaturné, tillsammans med de musikaliska fränderna Teenage Fanclub.

– Under den här perioden blev vi ett grymt liveband, säger Jon. Även om alla Posies-trummisar varit bra är Mike en teknisk gigant i jämförelse med de andra och på »Frosting« och turnén fick han utrymme att visa det. Europa-svängen var bitvis fantastiskt kul och betydde mycket. Men visst gick saker snett, vårt bolag kunde inte bestämma sig för vilken singel de ville ge ut. Vi var på turné och inget hände, så där tappade vi slagkraft.

Samtidigt började det bli slitningar inom bandet. Efter en belgisk festivalspelning började Stringfellow slåss med Musburger på en åker.

– Allt jag kommer ihåg är att ögonbryn rök och att det revs till höger och vänster, minns Jon. De rullade runt i gräset, och jag försökte gå in som en töntig medlare: »Tänk på vad ni gör, vad ni sabbar!« De stannade upp för några sekunder bara för att fortsätta igen. Den trekvart det tog att köra tillbaka till hotellet är den tystaste bilfärd jag varit med om.

– Spänningar hade byggts upp länge och till slut exploderade allt, säger Ken i dag. Vi kom inte överens, men ingen av oss pratade om varför vi inte kom överens. Spelningen gick inte så bra, skuld kastades till höger och vänster. Allt slutade med att jag tappade greppet helt och började slåss. Mike spelade artigt de två återstående spelningarna på turnén, men sedan hoppade han av med förklaringen att han inte kunde spela i ett band tillsammans med en idiot. Det är ju väldigt förståeligt, jag gick verkligen över en gräns för hur man får bete sig.

Musburger ersattes av Brian Young. Redan tidigare, två veckor in på turnén, hade även Fox bestämt sig för att hoppa av. Han ersattes av Joe Skyward.

– Fox var på sätt och vis hackkycklingen i bandet, säger Jon. Vi var nog inte så schyssta och han tröttnade på situationen. Det tvingade oss att växa än mer som enhet och förändras. Vilket sedan ledde fram till vår mest bittra platta.

 

Som det så ofta är i band med två frontmän så har Jon Auer och Ken Stringfellow alltid konkurrerat med varandra. När »Amazing Disgrace« släpptes 1996 blev det tydligt även för publiken. Tävlingsinstinkten hade tidigare alltid varit en naturlig del av deras relation och fungerat som bränsle. Men i takt med att spänningarna inom bandet ökade blev konkurrensen allt viktigare.

– Fram till dess hade alla singlar och videor varit mina låtar, säger Jon. Så Ken gav sig fan på att en av hans låtar skulle bli singel. Det hängde säkert kvar från »Frosting«, när jag för första gången hade med sju låtar och Ken bara fem. Fleming valde vilka som skulle med och då blev det flest av mina låtar. Det var skönt att någon annan valde, men jag bröt antagligen ett oskrivet kontrakt när jag inte sade nej.

Geffen hade beställt en skiva med hitlåtar, i stället fick de »Amazing Disgrace«, som är Posies mest varierade och ilskna skiva. Flera av låtarna skrev de till varandra som öppna brev, som »Please Return It«, där Ken sjunger om att Jon aldrig hör av sig, eller »Hate Song«, som handlar om att Jon inte står ut med Ken.

– Det var första gången som vi inte uppträdde som en enhet. Ken fortsatte på sin kant och ja, han färgade håret rosa, säger Jon Auer.

Samtidigt färgade Jon själv håret lila.

– Jag var ju tvungen att göra något! Jag vet inte om jag får säga det här, men Ken kom till mig en gång under den här perioden och sa: »Under ’Frosting’ brukade du rocka mest på scenen och alla brydde sig mest om dig, men sedan jag färgade håret är det mig de fotograferar.« Jag svalde hårt och undrade vad jag hade gjort för hemskt. Och jag hade skadat mitt knä illa precis i början av turnén, så jag kunde inte hoppa runt på scen även om jag hade velat. Så förutom att jag var olycklig och hade ont i knät, så hade min bandkamrat rosa hår och hade dessutom plötsligt börjat spotta till höger och vänster.

Ken håller med om att han blev irriterad när Jon fick mer uppmärksamhet.

– Men Jon blev lika sur han när jag var den som stod i centrum. Det kunde vara allt från hur många klipp vi var med på i videor till hur vi såg ut på bilder. Jag vet att jag är väldigt fåfäng, och inte särskilt svår att förolämpa på det planet. Jag är lite av en påfågel. Jon är nog egentligen lika fåfäng, så han tog illa upp när jag utvecklade min stil.

Självklart är det svårt att hålla sams med en vän som man tillbringar i stort sett varje vaken sekund med. Lika mycket som Jon Auer och Ken Stringfellow kompletterar varandra musikaliskt är deras personligheter olika.

– Jag vet att jag är väldigt direkt och konfrontativ när det behövs, säger Ken. Jag tror att Jon och jag kompletterar varandra eftersom han är diplomatisk in absurdum. När vi är tillsammans så jämnas allt ut.

När »Amazing Disgrace«-turnén startade inleddes Posies mörkaste period. I samband med skivsläppet hade personal bytts ut på Geffen och bolaget satsade inte på skivan. Jon hade precis brutit upp från ett långt förhållande och misstänker i dag att han var kliniskt deprimerad. All energi och gnista var slut.

– Det är det som är det konstiga, säger Jon. Posies, det glada popbandet, var i själva verket de här svarta, nihilistiska, mörka personerna som gjorde mycket skit.

– När vi splittrades hade vi spelat tillsammans i fjorton år, väldigt intensivt, säger Ken. När man då blir frustrerad och missnöjd så lägger man gärna skulden på andra. Och de enda andra vi hade omkring oss var varandra.

– Ken och jag var nästan för symbiotiska tidigare i livet, säger Jon. Vi klädde oss likadant när vi växte upp och lyssnade på samma musik. Vi fungerade som varandras kryckor en lång period under uppväxten och till slut var vi tvungna att göra oss av med dem för att kunna gå vidare.

För att göra en värdig sorti beslutade sig Posies för att gå tillbaka till Popllama och släppa ett sista album med gamla låtar som inte kommit med på tidigare skivor. Det var Jons krav för att över huvud taget vara med längre. Kommunikationen under den här tiden skedde mest via mejl. »Success« släpptes i februari 1998 och Posies gav sig ut på en sista avskedsturné. De hann bara genom Europa innan de båda insåg att det var omöjligt att fortsätta med USA också. Den 19 september 1998 gav Posies ändå en konsert på ett fullpackat Bottom Of The Hill i San Francisco.

Efter spelningen pratade inte Jon Auer och Ken Stringfellow med varandra på ett år.

 

Den 14 november 2000 är den pampiga, sammetsinredda salongen på Södra Teatern i Stockholm fullsatt med en förväntansfull publik. Jon Auer och Ken Stringfellow kommer ut med varsin gitarr och sätter sig leende på två pallar. Det tar flera minuter innan välkomstapplåderna tystnar. Sedan spelar Posies alla låtar fansen på plats kan tänka sig. De skämtar om sig själva, om att Ken var så full att han trillade av pallen i Linköping några kvällar tidigare och om att de faktiskt spelar tillsammans igen. Efter tre och en halv timme sitter fortfarande ett femtiotal personer kvar när duon säger att nu har de spelat slut på låtförrådet och vinglar av scenen till så mycket jubel som femtio personer kan åstadkomma.

Det räckte med ett år isär för att såren skulle läka tillräckligt för att Auer och Stringfellow skulle vilja spela tillsammans igen. Ganska exakt ett år efter den uttalat sista Posies-konserten på Bottom Of The Hill träffades de av en händelse på en välgörenhetsspelning i Seattle. En mängd musiker spelade i olika konstellationer och när publiken fick syn på både Jon och Ken började de ropa efter Posies. Sakta började de ta upp kontakten igen.

– Det som hände när Posies splittrades var att Jon och jag kunde börja spela tillsammans bara vi två, precis som det var när vi satte i gång, säger Ken. Det har alltid varit en kamp med nya medlemmar och deras förväntningar eftersom Posies alltid varit Jons och min bebis.

– Det är som Ken har sagt: man kan inte sudda ut sin historia. Jag ska inte ljuga och säga att allt är bra, och det kommer inte att vara hundra procent som förr, men vi har lärt oss att se varandras goda sidor nu, säger Jon.

– Det handlar om perspektiv, säger Ken. Om man är helt försjunken i något krävs det att man är en mycket stor människa för att inte ta allt för givet. Vi var trots allt bara splittrade i några år, men det var allt som krävdes för att energin skulle laddas upp igen.

 

De senaste åren har Jon Auer och Ken Stringfellow hållit på med många olika projekt. Sedan Posies-splittringen har Ken turnerat som basist och keyboardist i R.E.M., producerat skivor åt bland andra Damien Jurado och gett ut flera soloplattor. Den senaste, »Soft Commands«, släpptes i vintras och spelades delvis in i Stockholm. Han har även släppt en kassett i Senegal tillsammans med det senegalesiska bandet WaFlash.

Jon var under en period medlem i Lucky Me, ett band som Posies turnerat med tidigare, och har fram till i dag gett ut två solo-EP:s. »Songs From the Year of Our Demise«, Jons första riktiga soloskiva, ska komma ut i början av 2006. Sedan ska man inte glömma alla de Posies-släpp som faktiskt dykt upp sedan bandet la av, ett par olika liveskivor, en samlingsbox och senare två nyinspelade EP:s. Posies har gett ut material så pass kontinuerligt att det nästan känns fånigt att utropa att de har återförenats igen, när det nu blivit dags för sjätte albumet »Every Kind of Light«. Men nu finns Posies som grupp igen, med Darius Minwalla på trummor och Matt Harris på bas. För första gången har hela bandet skrivit låtar tillsammans.

Jon och Ken kan inte säga nog goda saker om skivan.

– De första tolv dagarna gjorde vi en låt om dagen, tillsammans i studion. Det kreativa flödet var otroligt. Skivan fångar oss som inget annat vi har gjort. Om folk blir besvikna av någon anledning så tycker de inte om oss egentligen. Och om folk tycker att det är det bästa de någonsin har hört, så har de rätt, säger Ken nöjt.

Efter att Ken blivit klar med R.E.M.:s stora sommarturné är det dags för den längsta Posies-turnén någonsin. Och det lär bli den mest avslappnade hittills, tror han.

– När man blir äldre inser man att man är ensam ansvarig för sina egna handlingar. I dag har vi lärt oss att mena det man säger och säga det man menar, och att man inte ska ta allt så personligt. Det gör att allt sker öppet och då är det mycket lättare att lösa konflikter. Vi möts i mitten nu för tiden och allt känns väldigt vuxet.

 

SKIVA FÖR SKIVA

 

Vi betygsätter och kommenterar The Posies skivor, och bad också Jon och Ken fylla i med sina synpunkter.

 

Text: Anders Dahlbom

 

Failure

Popllama, 1988

Betyg: 6

Beatles-influenserna ligger tunga över Jon och Kens första ordentliga demo, som så småningom blev Posies debutalbum. Inspelningar de själva inte kan relatera till i dag, men stämsången, melodikänslan och de delikata popkompositionerna finns på plats redan här. »I May Hate You Sometimes« och »Paint Me« lever kvar i bandets liveset.

Jon: Visst är det bisarrt att de här två gothkillarna gjorde en ren sextiotalspopplatta med lite Cure-influenser. Och att vi dessutom var så dumma att vi satte en bild på oss själva på baksidan där vi ser ut som medlemmar i Christian Death. Men jag gillar grejen med att vi inte alls såg ut som vi lät. Det finns en del bra låtar på skivan, och jag tycker att det är häftigt att två killar i vår ålder gjorde den helt själva.

 

Dear 23

Geffen, 1990

Betyg: 9

Storbolagsflytten gjorde det möjligt för studionördarna Stringfellow och Auer att spela in lager på lager med pålägg. Den bombastiska produktionen förtar ändå inte deras nästan perfekta sammansmältning av merseybeat, R.E.M.-pop och gitarrsolon. »You Avoid Parties« kan vara Kens finaste balladstund. »Golden Blunders« tolkades senare av ingen mindre än Ringo Starr.

Ken: På den tiden trodde vi att vi visste allt, vi hade ju vår vision! Det är den enda skivan där jag tycker att vi borde ha tagit till oss mer av vad andra sa, sett till produktionen. Den är lite för söt för mig, men vi höll på att lära oss. Vad fan, vi var tjugo år gamla.

 

Frosting on the Beater

Geffen, 1993

Betyg: 10

Låtarna och framför allt ljudbilden – allt stämde när Posies satte upp förstärkarna och spelade in hur bandet lät live. Sextiotalspopen ersattes av både tyngre rockattacker (»Flavor of the Month«, »Dream All Day«) och nedstämda ballader (»Coming Right Along«). Det låter rakt igenom magiskt bra; en av nittiotalets absolut bästa gitarrskivor.

Ken: Vi snubblade lite längs med vägen, men producenten Don Fleming fick fram en direkthet som vi inte hade haft tidigare. Han gjorde oss avslappnade och lärde oss att släppa respekten för att spela in i en stor studio. Vi fick fram bra resultat ur alla låtar. Mixningen är oerhört bra.

 

Amazing Disgrace

Geffen, 1996

Betyg: 8

En splittrad samling låtar (arbetstiteln var »Broken Record«) som på något sätt ändå har en helhetskänsla. Stringfellows »Ontario« och »Please Return It« borde i en rättvis värld ha blivit större hitsinglar, »Throwaway« och »World« tillhör Auers bästa kompositioner. Ett styrkebesked av ett band i kris.

Ken: Jag tycker att det är vårt finaste verk. Det finns en massa ilska och ångest på skivan, samtidigt som den är väldigt intrikat. Allt är spelat väldigt hårt, vi hade en kraftfull liveshow vid den tiden. Det är ju inte »Raw Power« direkt, men den är så mycket rock som vi mäktade med.

 

Success

Popllama, 1998

Betyg: 6

Titelns ironi går inte att missa; Posies sluter cirkeln, efter att ha beslutat att lägga ner, genom att återvända till bolaget Popllama där allt inleddes med »Failure«. En samling med outgivna låtar som blivit liggande; »Start a Life« låter som en hit och »You’re the Beautiful One« är en av deras finaste låtar. Ändå märks det att luften gått ur gruppen.

Jon: Kanske inte vår bästa platta, men med tanke på omständigheterna tycker jag att den blev riktigt bra. Det var coolt att man kunde ta ratade låtar och få ihop en enhet. Men jag önskar att designen varit bättre. Det är ett hemskt omslag.

 

At Least at Last

Not Lame, 2000

Betyg: 7

Gedigen retrospektiv över fyra skivor med fram-för allt outtakes, demoinspelningar och liveversioner – nästan allt tidigare outgivet. En parallell musikalisk historieskrivning, från Jon och Kens första konsert 1987 till muzakversionen av »Golden Blunders«. En våt dröm för de inbitna fansen, tillräckligt kul och hörvärt för förstagångslyssnare.

Jon: Antagligen det skivsläpp jag gillar mest av allt vi gett ut. Framför allt eftersom slutresultatet hamnade så nära våra grundintentioner med boxprojektet. Jag och Ken tillbringade massor av timmar med att lyssna igenom och välja ut gamla grejer. Jag är även stolt över mina tidiga demoinspelningar där jag spelar allt själv, versioner som senare användes som mall när vi spelade in plattorna.

 

SVERIGEKOPPLINGEN

 

Text: Ika Johannesson

 

När Ken Stringfellow spelade in sin senaste soloskiva »Soft Commands« ville han åka till ställen som inspirerade honom. Han åkte till Senegal, Seattle och Stockholm.

The Posies har ända från början haft ett speciellt förhållande till Sverige.

– Av någon anledning har vi alltid varit stora i Sverige och Spanien. Det är synd att det bara finns nio miljoner svenskar i världen, säger Jon Auer som själv bodde ett kort tag i Stockholm tillsammans med en svensk flickvän.

I mitten av nittiotalet var många svenska band, speciellt de från Skellefteå, väldigt inspirerade av amerikansk powerpop och flera hade kontakt med Posies. De band där influenserna hördes tydligast var The Drowners och Hardy Nilsson, båda från Skellefteå. På Hardy Nilssons album »Härifrån« från 1997 är några av låtarna uppenbart direkt influerade av Posies. Jon Auer spelade till och med ett gitarrsolo på låten »Blundar och bränner«.

Ken Stringfellow har producerat flera svenska grupper, bland andra skelleftebandet Backfish, lundbaserade The Halos och The Pusjkins från Linköping.

– Vi såg dem i Hultsfred 1994 och tyckte de var så bra. Det var mer melodiskt än britpopen och inte lika tungt som grungen. Jag tror att väldigt många musiker gillar The Posies för deras stämsång och melodier, säger Melinda Rogersten som spelade bas i The Pusjkins.

Ken har också körat på skivor med både The Drowners och Carpe Wade (även de från Skellefteå). Några år efter att Posies splittrades hyllades de av The Drowners i låten »Bellingham«, precis som Posies själva hade hyllat Hüsker Dü i låten »Grant Hart«.

 

RÖSTER OM THE POSIES

 

Några fans och vänner till Posies om deras minnen av bandet och vad som gjorde dem så bra.

 

Text: Anders Dahlbom

 

Norman Blake, Teenage Fanclub:

– När »Bandwagonesque« kom ut var det många som drog paralleller till Big Star, och Posies gjorde ju senare Big Star-covers. Många kopplade även samman oss eftersom vi sedan båda spelade med Alex Chilton, så det kändes oundvikligt att vi skulle träffas. Posies ville komma över till Europa så vi tog med dem på turné. Vi hade mycket kul ihop, och de var ett väldigt bra liveband. Senast jag träffade Ken var faktiskt i Stockholm i julas efter en Pastels-spelning, vi gick ut och blev onyktra tillsammans.

Nicke Andersson, The Hellacopters:

– En kompis till mig pratade jämt om Posies och när jag väl fick höra »Frosting on the Beater« föll jag verkligen pladask. Trots att det är nittiotal är ljudet så otroligt bra på den skivan. Det var an- ledningen till att vi senare tog in David Bianco att mixa »High Visibility«. Vårt nya stora skivbolag sa att vi fick välja vem vi ville, så valet var enkelt – att ta han som hade mixat »Frosting«.

– Mike Musburger gör mycket på den skivan, vilken svinbra trummis. »Frosting« har riktigt bra låtar och låter också väldigt mörk. Jag såg dem på Gino för några år sedan och lärde då känna Jon Auer. Det är en snubbe som jag skulle vilja jobba med, han kanske behöver en trummis någon gång?

Kathrine Bergström, tidigare Backfish, nu solo som Katie Goes to Tokyo:

– 1994 spelade jag in ett radioprogram där en låt som hette »Flavor of the Month« var med. Jag fastnade för Posies för att de gör så oerhört bra melankoliska låtar. Senare träffade vi Ken i Stockholm efter en Posies-spelning, han fick vår demo och hörde sedan av sig och ville producera vår debut. Han kom till Skellefteå, bodde i studion och spelade in plattan under tre veckor. Ken var enkel att jobba med, hela perioden är ett minne för livet. För mig är »Frosting« bäst, antagligen för att det var där jag upptäckte Posies.

 

BIG STAR

 

Text: Anders Dahlbom

 

Det råder delade meningar om hur det gick till när Jon Auer och Ken Stringfellow erbjöds deltidsjobb vid återupplivandet av USA:s mest mytomspunna powerpopband.

Ken menar att de två presenterade sig som ett paket när det i början av nittiotalet ryktades om att Big Star skulle återuppstå. Enligt Jon fick han först ensam en förfrågan från Big Stars trummis Jody Stephens, medan Ken tjatade sig med senare. Andra historier gör gällande att förstaalternativet för Big Star var Paul Westerberg från Replacements och Mike Mills från R.E.M., och när det inte gick var planen Matthew Sweet och Mills, som inte heller visade sig möjligt.

Oavsett vilket är det helt klart att originalmedlemmarna Stephens och den legendariskt kufiske frontfiguren Alex Chilton fick upp öronen för Seattle-duon efter att Posies spelat in en cover på Auers favoritlåt, »I am the Cosmos« (en mörkt tragisk och himlavacker ballad skriven av före detta Big Star-medlemmen Chris Bell som dog i en bilolycka 1978).

Chilton åkte till Seattle och repade under en dag med två nervösa fans.

– Alex är inne på astrologi med spelkort. Beroende på när man fyller år representeras man av ett kort. Jag var hjärter tio och Ken var också ett hjärterkort. I Alex astrologibok var det en bra grej. Efter det var det inga problem, minns Jon.

Den 25 april 1993, två dagar innan »Frosting« kom ut i affärerna, gjorde Posies-duon tillsammans med Stephens och Chilton comeback som Big Star i Columbia, Missouri.

– Folk flög in från hela världen. Det var så stort att jag inte kunde ta in det då. Men för att vara ärlig så tror jag inte att någon annan skulle kunna gjort det bättre än vi, säger Ken i dag.

Sedan dess har Big Star turnerat sporadiskt, men förutom en låtbagatell till 2003 års samling »Big Star Story« har inget nytt getts ut – förrän nu. I sommar släpps den första studioplattan med Big Star sedan 1978 års »Third/Sister Lovers«. Inspelad i Ardent-studion i Memphis och med låtbidrag från alla medverkande.

– När vi började förbereda skivan för tre år sedan sa Alex rakt ut: »Jag vill att vi ska skriva nya låtar tillsammans.« Det var första gången vi förstod att han gillade oss, säger Jon. Jag ville gärna få med någon Big Star-aktig låt på pla tan, men Alex bryr sig inte över huvud taget. Det finns till exempel med en discolåt som är… speciell.




Relaterat

Sexism utan samvete
J Mascis: Elastic Days
David Bowie