Tretton frågor till Jaakko Eino Kalevi




Foto: Maxime Imbert



Vi pratar ljud, problem och Lee Perry med en album- och sverigeaktuell discosärling.

Den kosmiska discons överstedandy. Åttiotalssaxofonernas främste förkämpe. Det softa synthjazzsvängets mest självreflekterande särling. 

Alla de där epiteten torde gå att applicera på den ack så älskvärde Jaakko Eino Kalevi.

Kanske även de fåordiga intervjuernas egen fantom.

Just nu är den forne spårvagnsföraren i Helsingfors aktuell med sitt sisådär femte album »Out of Touch« samt spelningar på Yaki-Da i Göteborg den 16 november och Fasching i Stockholm den 30 november, varför det känns som rätt läge att en torsdag i arla morgonstund slå honom en signal.

Hej, är du nyvaken?

– Jodå. Men jag har faktiskt hunnit med en intervju innan den här. Med en australiensisk radiostation. Telefonlinjen var bedrövlig.

Skulle du säga att musik har gett dig mer problem än vad den har tagit dig ur desamma?

– Svårt att säga. Men om jag måste välja är det nog så att den har gett mig mer problem.

Att vika sitt liv åt musik, är inte det att be om bekymmer?

– [skratt] Många gånger är det tufft, absolut. Det finns inte heller ett specifikt sätt att vara artist på. Det gäller att hitta sitt eget sätt. Och det kan vara svårt.

Har du hittat ditt sätt?

– Det vill jag nog mena. Därmed inte sagt att det alltid kommer se likadant ut. Det utvecklas ju hela tiden.

Ska inte ägna alla frågor åt negativa saker men är det någon låt eller text som har orsakat dig problem?

– Hmm. Det skulle i så fall vara att jag ibland i efterhand kommer på nya tolkningar på mina egna texter, sådant jag inte tänkte på när jag skrev dem. Och det kan i sig utlösa viss huvudbry.

Vilken är då den konstigaste situation musiken har satt dig i?

– Hmm. Hmmm. Hmmmm. Det var en svår fråga. Hmmmmm.  Jag tror jag är rätt bra på att anpassa mig efter olika situationer. Tycker inget är riktigt konstigt. Även om en del konserter kan vara lite udda, eller turnerandet i sig, men samtidigt är det på något vis begripligt att de är det.

När betyder musik som mest för dig?

– Hmmm. Hmmmm. Det är när jag skapar musik. Det är någonting som jag verkligen kan sjunka ner i, det har nästan en meditativ effekt på mig.

Ifall du kokar ner det, vad är det som får dig att fortsätta med musik? Vad är drivkraften?

– Bara att utforska nya ljud, men egentligen allt som hör till det, som att skriva låtar och spela instrument.

Dina skivor rymmer en massa mjuka och underbara ljud. Vilket tar längst tid, att skriva låtarna eller att hitta ljudmiljö till dem?

– Hmm. Jag tror låtskrivandet tar lite längre tid. Men det är svårt att säga eftersom båda delarna äger rum ungefär samtidigt. I regel skriver jag och spelar in på samma gång. Ibland kan ett visst ljud också inspirera en att skriva en viss sorts låt eller melodi.

Finns det någon skiva där du verkligen älskar alla ljud på den?

– Det kan vara klurigt att särskilja ljuden från låtarna, men jag skulle i så fall säga »Return of the Super Ape« med Lee Perry.

Har det någon gång hänt dig att du skrivit en låt du är nöjd med men omöjligen kan hitta rätt ljud till?

– [snabbt svar] Nej.

Vad är då bäst med att vara Jaakko Eino Kalevi just nu?

– Att jag har frihet att göra det jag vill göra, att jag kan göra sådant som jag gillar att göra.

Har du alltid strävat efter att nåt dit?

– Ja. Det skulle jag nog säga. 

 

Jaakko Eino Kalevi: This World (2018)

Jaakko Eino Kalevi: People in the Centre of the City (2018)

Jaakko Eino Kalevi: Emotions in Motion (2018)

Jaakko Eino Kalevi: Deeper Shadows (2015)




Relaterat

Robyn: Honey
Little Jinder: Hejdå