2001 års bästa album






Som årsbästalistan såg ut i Sonic #5.

1. MISSY ELLIOTT

Miss E… So Addictive

Elektra/Warner

1956 handlade om »tutti frutti«, 1976 om »hey ho, let’s go« och 1994 gick i stort sett ut på att para ihop »supersonic« med »gin and tonic«. Och även under 2001 fanns det en fras som överröstade alla andra, som lyckades med konststycket att säga allt och ingenting – »get ur freak on«. Det var också namnet på en av årets bästa singlar, på vilken Missy Elliott och producenten Timbaland kopplade upp sig mot det okända och utforskade muterade rytmer från en plats där ingen kan höra dig skrika. »Get UR Freak On« var så fullmatad av kreativitet att Timbaland kunde basera en briljanta låten »Ugly« med Bubba Sparxxx på det som blev över. Och hela »Miss E… So Addictive« genomsyras av samma överladdade pionjäranda – varenda låt exploderar och sprakar som en kortsluten superdator. Missy Elliott och Timbaland river inte längre sönder hiphopens traditionella regelbok, framtidsvisionärerna från Virginia löser snarare upp den i atomer. Och genom »Miss E… So Addictive« har de skapat en elektronisk storm som kommer att blåsa med oförminskad styrka under lång tid framöver.

 

2. LUCINDA WILLIAMS

Essence

Lost Highway/Universal

Vi var många som befarade att Nashvilles mest själfulla sångerska skulle bli middle of the road-anpassad efter 1998 års kritiker- och publiksuccé »Car Wheels on a Gravel Road«. I stället kom »Essence«. En skiva så personlig och nära att man ibland nästan rodnar av att lyssna. Men man lyssnar. På den bildrika poesin (»Go find a jukebox, and see what a quarter will do/I don’t wanna talk, I just wanna go back to blue«). På en röst som blir mer uttrycksfull och mångbottnad för varje år som går. På unikt intima låtar som smidigt rör sig i ett dallrande delta av blues, country, rock och folkmusik.

 

3. BAD CASH QUARTET

Outcast

Telegram/Warner

Man kunde tro att Bad Cash Quartet skulle vara för evigt ute och förbi efter den mindre lyckade storbolagssejouren i slutet av nittiotalet. Men Örgrytes trumpna popstoltheter lyckades inte bara ta sig tillbaka med en frustrerat forcerande popchock till platta – de gjorde det dessutom på det skivbolag som en gång i tiden gav dem foten. Tala om revansch. Dessutom var singelsviten »Big Day Coming«, »Heart Attack (What Everyone Else Calls Fun)« och »Too Bored to Die« årets mest imponerande. Frågan är nu vad de fem slynglarna ska hitta på härnäst, när de inte längre kommer att kunna slå underifrån?

 

4. JAY-Z

The Blueprint

Roc-A-Fella/Universal

Rikedom och framgång tycks bara göra Shawn Carter än mer inspirerad och angelägen om att utvecklas. I stället för att mätt slå sig till ro lägger han med »The Blueprint« i ännu en växel. Detta, hans sjätte album, är den av Jay-Z:s skivor med störst potential att nå ut till en publik bortom hiphopsfären. Hustlerhyllningen »Never Change« (»I’m still fuckin’ with crime, ’cause crime pays«), Timbaland-tokiga sing-a-long-skrålet i »Hola’ Hovito« och inte minst Bobby Bland-baserade »Heart of the City (Ain’t No Love)« är låtar som redan har fått de mest ingrodda rockers att byta ut truckerkepan mot en hood.

 

5. ED HARCOURT

Here Be Monsters

Heavenly/EMI

Redan när klockspelet bryter in genom de dramatiska gitarrerna på inledande »Something in My Eye« har den unge engelsmannen Ed Harcourt flera gånger om bevisat att »Here Be Monsters« är värd alla pressrosor och hängivna fans. Nio storslagna, pianofyllda och skönsjungna låtar senare har man som lyssnare nått avslutande »Like Only Lovers Can« – en trumpetunderstödd ballad som definierar begreppet »fälla tårar i ölsejdeln«. »Here Be Monsters« är Eds fullängdsdebut. Nästa år kommer uppföljaren. Vi anar redan en ny topp fem-placering.

 

6. MOGWAI

Rock Action

Southpaw/Playground

De hade kunnat göra ännu en skiva full av dova basgångar, gitarrurladdningar och vemod. Men i stället valde de fem skottarna i Mogwai utveckling. »Rock Action«, deras tredje »riktiga« fullängdare, är sålunda full av nya rytmer, nya arrangemang, nya instrument och ny elektronik. I grund och botten är det förstås samma Mogwai, samma himmelska skönhet. Bara ännu mer.

 

7. JAHEIM

Ghetto Love

Divine Mill/Warner

Det här är modern soul som har vuxit upp med hiphop. Soul som bultar med samma melodiska, kraftfulla och känsloladdade ådra som sjuttiotalets orkestrerade ballader. Soul som på en och samma gång lyckas vara street smart och lika romantisk som Darlene Loves »(Today I Met) The Boy I’m Gonna Marry«. Soul som bevisar att belackarna har fel – det var inte bättre förr.

 

8. BEULAH

The Coast is Never Clear

Shifty Disco/MNW

»The Coast is Never Clear« är den här San Francisco-sextettens tredje album. De tar sin poppsykedelia längre än någonsin och resultatet kan liknas vid att sväva i en orkidéfylld varmluftsballong över Underlandet. De må bråka internt – sångaren och låtskrivaren Miles Kurosky må ha ett rykte om sig att vara en skitstövel – men när Beulah väl går in i studion gör de väldigt kärleksfull musik.

 

9. NICK LOWE

The Convincer

Proper/Amigo

Andlöst vacker blue eyed soul från en vithårig engelsman, som på sjuttiotalet var känd som en sympatisk men inte så lyckosam poptjuv och pubrockpionjär. I början av nittiotalet höll Nick på att festa brott sin karriär, men så kom en av hans låtar med på »Bodyguard«-soundtracket. Sedan han blev ekonomiskt oberoende har Nick utan att behöva tänka på hits gjort en trilogi skivor som är ett under av själfullt låtsnickeri.

 

10. T.O.K.

My Crew, My Dawgs

VP/MNW

Fyra Kingston-killar som hämningslöst hivar sig mellan dancehall hård som den grymmaste hiphop och smäktande r’n’b-ballader. Mjuk reggae och ljuv doowop. Lättsam latinopop och lekfulla »lån« av Prince-, Rockwell- och »Grease«-hits. Ja, »My Crew, My Dawgs« låter som ett skafferi som flutit iland nånstans i Karibien, fyllt med pophistoriska delikatesser.

 

11. THE STROKES

Is This It

RCA/BMG

Julian Casablancas! Sångaren i årets mest hyllade rockband sätter de flesta konkurrenter på plats, med en arrogant, ultracool röst och en melodikänsla som borde ha gjort rent hus på topplistorna. Musiken som han och de andra i The Strokes dundrar ur sig ekar av Buddy Holly, New York Dolls och Velvet Underground men låter samtidigt här och nu rakt igenom. Framför allt är den otroligt bra.

 

12. FOXY BROWN

Broken Silence

Def Jam/Universal

När Foxy Brown bröt tystnaden efter tre års frånvaro, kraschade bilar och piller gjorde hon det med ett imponerande album som sydde igen truten på alla som avfärdat henne som en sexfixerad seriefigur. På »Broken Silence« fick alltifrån dancehall och Bob Marley till Mystikal plats, men ingen sampling och gästartist var mer utlämnande eller uppkäftig än Foxy själv.

 

13. RYAN ADAMS

Gold

Lost Highway/Universal

Den forne altcountryikonen Ryan Adams befinner sig mitt i ett till synes ohejdbart kreativt flöde som kan leda vart som helst. Vid ett par ställen på »Gold« är han farligt nära att fastna i bredbent Tom Petty-rock, men nästan hela vägen sitter man och häpnar över hur lätt han glider undan med finess och känsla. Och så gråter man en skvätt till »La Cienega Just Smiled« och »Harder Now That It’s Over«.

 

14. THE AVALANCHES

Since I Left You

XL/Playground

Få hade väl trott att den fräckaste dansmusiken 2001 skulle spelas in av ett gäng galningar från Australien. Men med den förtjusande och melankoliska singeln »Since I Left You« började vi ana att något stort var på gång. På fullängdsdebuten samsas glödheta hiphopbeats, Madonna-samplingar och discosväng sida vid sida med enorma stråkarrangemang och snygga spår av sextiotalspop á la Beach Boys. Det är hur kul som helst.

 

15. BEACHWOOD SPARKS

Once We Were Trees

Sub Pop/Border

Tillsammans med Ryan Adams är det här Los Angeles-bandet de enda som varit med på Sonics årsbästalista två år i följd. Aaron Sperske och hans coolt klädda bandkamrater fortsätter att göra melodistark countrypsykedelia, den här gången mer samlad och direkt än på den drömskt svävande debuten. Och covern på Sades »By Your Side« kommer vi nog aldrig att sluta spela.

 

16. FAITH EVANS

Faithfully

Bad Boy/BMG

När alla souldivor sjöng om mens kom »Faithfully« in lite från vänster. Här handlar det bara om kärlek, bra som dålig. När den är bra är Faith så glad att det svämmar över. När den är dålig bryter hon inte ihop med ansiktet fullt av snor, utan går bara därifrån med huvudet högt – till några av Puffys bästa melodier. »Faithfully« är inte som verkligheten, den är mer som din favoritfilm. Kärlek som den borde vara.

 

17. BLACK REBEL MOTORCYCLE CLUB

B.R.M.C.

Virgin

Black Rebel Motorcycle Clubs debutalbum är det rasslande ljudet av ett band som har bilder på Stooges, Spacemen 3 och Jesus And Mary Chain uppsatta i replokalen. Den här San Francisco-trion har fattat precis allt. Och de låter därför sina låtar frontalkrocka med ett rått, hotfullt oväsen tills resultatet blir ett rock’n’rollinferno som pulvriserar trumhinnor och rensar skallen. Ge oss mer.

 

18. RODNEY CROWELL

The Houston Kid

Sugar Hill/Playground

En storyteller i storform. I elva fantastiska låtar får vi berättelser om minnen och myter. Om människor och möten. Om den svårförklarliga men tillintetgörande och betydelsefulla kraften i musik. Dessutom lyckas Rodney få Johnny Cash att sjunga »I Walk the Line« till en ny melodi… Ifall Ryan Adams gör så här vitala skivor när han är strax över femtio är både han och vi att gratulera.

 

19. BUBBA SPARXXX

Dark Days, Bright Nights

Interscope/Universal

Ett skämt från Södern, eller bara ett försök att ge alla white trash-kids som gillar hiphop en till kille att identifiera sig med? Båda alternativen stämmer nog. Producenten Timbalands bästa grejer framstår alltid som ett skämt första gången man hör dem. Andra gången låter de lite konstiga och tredje gången som det bästa man har hört. När man tagit sig förbi alla gnägganden och lantisklyschor gäller detta även »Dark Days, Bright Nights«.

 

20. SUPER FURRY ANIMALS

Rings Around the World

Epic/Sony

Walesarna i Super Furry Animals går från klarhet till klarhet. Det femte albumet »Rings Around the World« är det mest fokuserade, infallsrika och melodiösa som sångaren Gruff Rhys och hans mannar har gjort. ELO-, Beach Boys- och Barry White-influenser, bitska texter och ett allomfattande jävlaranamma – det här är en skiva att bära i bröstfickan vart man än styr sina steg.

 

21. DAVID SANDSTRÖM

Om det inte händer nåt innan imorgon så kommer jag

Demon Box/MWN

Med Sara Lidman-inspirerade texter om exploateringen av Norrland. Med influenser som spänner från svensk folk till DJ Shadow. Med ett stort mod. Med visioner och pretentioner som siktar mot norrskenet och träffar. David Sandströms (Text, ex-Refused) »Om det inte händer nåt innan imorgon så kommer jag« är en av de bästa och mest vågade svenska debutskivor som släppts i modern tid.

 

22. THE MOLDY PEACHES

The Moldy Peaches

Rough Trade/Border

Kimya och Adam kom studsande från New York klädda i Peter Pan- och kanindräkter och bärande ryggsäckar fulla med charm. »Lo-fi:n är tillbaka, prisa Lou Barlow!«, skrek åtminstone en Sonic-medarbetare när han för första gången hörde deras musik. Alla andra sprang omkring som lyckliga, yra höns och sjöng på »On Top«. Moldy Peaches tog dock allt med ro, studsade vidare och fortsatte ladda ned porr tillsammans med Davo.

 

23. JOE HENRY

Scar

Mammoth/Edel

»Richard Pryor Addresses a Tearful Nation« är en av årets mest egendomliga låtar, en av de som längst dröjer sig kvar. Till spöklikt, stapplande komp, spridda pianoklanger och ett svindlande Ornette Coleman-solo faller det förut så framgångsrika berättarjaget genom tillvaron, för att till slut helt försvinna. Och »Scar« är på det stora hela ett precis lika omskakande och uppbackat singer-songwriter-collage.

 

24. FATTARU

Fatta eld

Redline/Virgin

Mackan, Mingan, Stuffe och DJ Kojak framför sin musik med en ilsken iver som inte ens har hunnit fylla tjugoett. De jonglerar med orden lika säkert som cirkusartister, medan producenterna Masse, Oskar Skarp och Salla funkar upp stråkar, latinrytmer och Augustus Pablos melodica till bristningsgränsen. Ingen svensk hiphop har studsat mer än Fattaru-klicken i år.

 

25. SPIRITUALIZED

Let It Come Down

Spaceman/BMG

En hundra man stark stråkorkester. En gospelkör lika blygsam som en Concorde. Ackordväxlingar hämtade från country, soul och rock’n’roll. Texter som på papperet handlar om knark och religion. Jason Pierce gjorde i och med »Let It Come Down«, hans sjätte album som Spiritualized, den enda skiva i år som motiverar den slitna recensionsklyschan »ljudkatedral«.

 

Några andra som också gjorde bra ifrån sig: Mary J. Blige, Isolation Years, DMX, R.E.M., Nicolai Dunger (»Soul Rush«), The White Stripes, Silverbullit, Alicia Keys, Vega, N*E*R*D, Slimm Calhoun, The Handsome Family, Gorky’s Zygotic Mynci, Paula Frazer, Gillian Welch, Stina Nordenstam, Aaliyah, Aphex Twin, Steve Wynn, Blaze, Promoe, Rufus Wainwright, Vue, Angie Stone, Alejandro Escovedo, Jagged Edge, Kristofer Åström & Hidden Truck (»Northern Blues«), Sagor & Swing, Ken Stringfellow, Ja Rule, Ossler, Bonnie »Prince« Billy.

 

Framröstat av: Emil Arvidson, Jud Cost, Anders Dahlbom, Klas Ekman, Urban Gyllström, Pierre Hellqvist, Johan Jacobsson, Martin Jönsson, Markus Larsson, Patrik Lindgren, Cecilia Lundblad, Henrik Lyngåker, Benjamin Mandre, Johanna Olofsson, Åse Persson, Malena Rydell, Håkan Steen, Sebastian Suarez-Golborne och Patrik Svensson.




Relaterat

2018 i 365 låtar
2018 års bästa album
2017 års bästa album
2016 års bästa album