2002 års bästa album






Som årsbästalistan såg ut i Sonic #9.

1. HÅKAN HELLSTRÖM

Det är så jag säger det

Dolores/Virgin

De sa att det inte skulle gå. De sa att Håkan Hellström inte ens borde försöka göra en till skiva. Inte efter det fulländade debutalbumet »Känn ingen sorg för mig Göteborg«. Men att be honom att lägga av vore som att stoppa Bob Dylan 1965, Rolling Stones 1968 eller The Clash 1977. Omöjligt. Håkan Hellström drivs fram av samma skenande kreativitet, samma omättliga hunger. Han nollställer pophistoriens klocka. Inget som hänt eller skrivits innan det inledande monsunutbrottet »Mitt Gullbergs kaj paradis« spelar någon roll. Därför blir allt prat om vilka låtar och textrader Hellström stulit från andra artister onödigt och ointressant. Och belackarna missade ändå att Denny Fedirici från The E Street Band smyger sig in i »Den fulaste flickan i världen«, mitt i crescendot. Dragspelet låter lika förtrollat som det som hörs på »4th of July, Asbury Park (Sandy)«. Håkan Hellström visade oss än en gång hur högt en enkel poplåt kan få oss att hoppa, hur djupt den kan beröra och hur intensivt den kan få oss att drömma om något bättre, större och vackrare.

 

2. COMET GAIN

Réalistes

Kill Rock Stars/Border

Du låg på din säng och läste Howard Bakers »The Cellar Boys« när telefonen ringde. Det var Claudia, så när du lagt på luren tog du ner Ben Sherman-skjortan från galgen, trädde sedan armar och ben i din av George The Tailor uppsydda kostym. Patrick Cox-skorna stod i hallen och med dem på fötterna bar det av mot Borough High Street. Inomhus igen och diskjockeyn spelade den svängigaste soulen, den modernaste sextiotalspopen och den mest diskanta punken. Åtta timmars dans i benen och du är tillbaka i lägenheten. Men festen får inte sluta, euforin måste fortsätta. In med brittiska indieveteranerna Comet Gains fjärde skiva i stereon. Allt börjar om.

 

3. SOLOMON BURKE

Don’t Give Up On Me

Fat Possum/MNW

Det finns människor som brutit ihop fullkomligt vid första mötet med »Don’t Give Up On Me«. Lyssnar man på skivan vid en tidpunkt då man inte har full kontroll över sina känslor, eller då man inbillar sig att man har det, förlöser Solomon Burke dem alla bara genom att öppna munnen. Hans gospelskolade röst, som återspeglar vidden av smärta och förkroppsligar visdom, fick tvivlare att börja tro. Lägg till det lilla kompbandets intimitet, Joe Henrys apokalyptiskt laddade produktion och ett låtmaterial som man inte längre trodde fanns. En av de stora soulsångarna var plötsligt tillbaka, och den här gången låter vi honom inte försvinna.

 

4. THE STREETS

Original Pirate Material

679/Warner

Regissören Mike Leigh skapar inte starkare vardagsrealism. Mike Skinner, en brittisk motsvarighet till Eminem, gjorde inte bara ett av årets allra bästa album – »Original Pirate Material« är också en av årets filmer. Oavbrutet projiceras påträngande bilder och scener från Skinners urbana slackerliv i huvudet på den som lyssnar,. Han pratar, sluddrar, rappar och inte minst rapar fram misantropiska berättelser om ecstasy, gängbråk, röka och leda. Låtarna bevisade att Specials »Ghost Town«, »Lock, Stock and Two Smoking Barrels«, Wu-Tang Clans »Enter the 36 Chambers« och den modernaste klubbmusiken från i morgon hör hemma på samma dansgolv.

 

5. JOSH ROUSE

Under Cold Blue Stars

Rykodisc/MNW

Tredje fullängdaren från den här Nebraska-sonen som bara blir bättre och bättre. En tematisk skiva om ett gift par under femtiotalets USA låter inte så kul på papperet. Tur då att Josh Rouse i själva verket ger oss ett knippe sprudlande, snabbhäftande och bitterljuva låtar med rötterna i både brittisk åttiotalspop och dagens altcountry. Dessutom kan »Nothing Gives Me Pleasure« vara årets vackraste kärleksförklaring mellan två helt vanliga människor, människor som du och jag. Med bejublade liveframträdanden i ryggen seglade Rouse dessutom upp jämsides och förbi Ryan Adams som Sverige-favorit i singer-songwriterklassen. Och som killen sjunger!

 

6. JAHEIM

Still Ghetto

Warner

New Jersey har länge varit synonymt med sopor, »The Sopranos«, gubbrock och jublande gospelinfluerad house. I framtiden kommer kanske USA:s spottkopp och bakgård också förknippas med det tidiga tjugohundratalets bästa hiphopsoul. Med debuten »Ghetto Love« och uppföljaren »Still Ghetto« förtjänar Jaheim Hoagland en egen gata i hemstaden New Brunswick. Tillsammans med framför allt producenten KayGee binder han ihop Kenny Gamble och Leon Huffs episka soularrangemang från sjuttiotalet och dagens unga hiphopenergi till en odelbar och imponerande enhet.


7. WILCO

Yankee Hotel Foxtrot

Nonesuch/Warner

Vi får verkligen hoppas att Jeff Tweedy inte är lika uppfuckad som Kurt Cobain var mot slutet. På »Yankee Hotel Foxtrot« hörs hur som helst samma nakna utsatthet, ömma skörhet och trasiga skönhet som stod att finna under tyngden av mullrande bråte på Nirvanas »In Utero«. Det är ljudet av ett band eller en människa som tar sitt liv och sin konst till mer eller mindre plågsamma extremer. Sällan lättlyssnat men för den skull inte särskilt introvert – tvärtom finner man här flera av de Wilco-låtar som med stor säkerhet kommer att leva allra längst.

 

8. BRIGHT EYES

Lifted or the Story is in the Soil, Keep Your Ear to the Ground

Saddle Creek/Border

Den unge Omaha-killen Conor Oberst vilar inte på sina lagrar. Februari: Desaparecidos, hans hårt slamrande och ytterst politiska sidoprojekt ger ut fullängdsdebuten »Read Music/Speak Spanish«. Maj: Under sitt alias Bright Eyes släpper Conor femspårs-EP:n »The is No Beginning to the Story«. Augusti: »Lifted…«, Bright Eyes ungefär fjärde album, når skivdiskarna. Med ett sådant tempo är det lätt att tror att Bright Eyes emotionella pop låter framstressad och halvfärdig. Men nej. Den är intensiv,, avskalad, melodiös, ödesmättad och väldigt vacker.

 

9. Missy Elliott

Under Construction

Elektra/Warner

Man kan tro att hon är resultatet av Rick James och Little Richards kokainfreakade kärlekskryssning till Mars: »Keep your eyes on my bum-bum-bum-bum-bum/and think you can handle this gadong-a-dong-dong«. Även om en del texter handlar om att allt var bättre förr är musiken på »Under Construction« ännu mer bisarr än tidigare. Och bara Missy »Misdemanor« Elliott kan med sådan tajming, rytm och galen fantasi använda ord nästan uteslutande som ett extra instrument: »As the drummer boy go ba-rom-pop-pom-pom/Give you some-some-some of this cinnabun«.

 

10. TIMBUKTU

Wått’s dö madderfakking diil?

JuJu/Playground

Medan många andra gick i de vanliga fallgroparna fanns det en som vräkte ner hela sin personlighet i dem alla och kom upp med något som är draget till sin yttersta spets och bara så himla roligt. På »Wåtts dö madderfakking diil?« sätter Timbuktu aldrig kluriga ordlekar före flow, attityd före ärlighet eller regler framför kul och kommer ut på andra sidan minst två växlar snabbare än resten av scenen. Konstigt nog med förståndet i behåll. Det har pratats mycket om den här plattan, men ska man hitta en gemensam närmare för allt det som händer på årets bästa svenska hiphopskiva så måste man dansa samtidigt.

 

11. BADLY DRAWN BOY

Have You Fed the Fish?

XL/Playground

Badly Drawn Boy har på sina två tidigare album visat att hans universum inte är större än era pojk- och flickrum. Och musiken på »Have You Fed the Fish?« känns lika vardaglig, varm och nära som en hemmavideo. Ändå rymmer låtarna så mycket mer. Storslagen romantik som skulle få Tom Hanks och Meg Ryan att rodna. Lika charmiga och omedelbara poplåtar som någonsin Jonathan Richman. Och ett grått vemod som bara låtskrivare med samma levervärden som David Crosby (innan operationen) brukar kunna förmedla. Det är mer än simpel popmusik. Det är ett soundtrack till ditt liv.

 

12. BOUNTY KILLER

Ghetto Dictionary

VP/MNW

Spragga Benz och T.O.K. mosade klubbarna. Sizzle och Capleton gjorde starkare låtar än någonsin, för att inte tala om Elephant Man. Men med »Ghetto Dictionary« – en dubbel-CD uppdelad på två separata skivor, »The Art of War« och »The Mystery« – befäste Bounty Killer definitivt sin position som reggaekung. Hans mullrande stämma gav oss tunga berättelser om ett Jamaica långt ifrån turistbyråernas rosaskimrande kataloger. Ett land där de fattiga, »the sufferers«, är dömda till ett liv i evig pina. Förlösningen finns bara på dancehallklubbarna, där det enda som kan få dig att sluta dansa till Bounty Killers gangstareggae är pistolskotten som överröstar musiken.

 

13. …AND YOU WILL KNOW US BY THE TRAIL OF DEAD

Source Tags & Codes

Interscope/Universal

Fuck the millenium – det är först nu som tjugohundratalets punk presenterar sig på allvar. Med furiös energi, vanvettigt medryckande gitarrattacker och explosiva sånginsatser rensar den här Texas-kvartetten undan allt motstånd på sin tredje och bästa skiva. Det är adrenalinstint, bitvis skramligt, ofta hjärtskärande vackert – och mycket, mycket beroendeframkallande. 2002 var året då …And You Will Know Us By The Trail Of Dead gav oss en så kraftig dos primalrock med foten på distpedalen och eldsflammor i ögonen att röken inte kommer att lägga sig på ett bra tag. Vi flämtar och tackar.

 

14. SIGUR RÓS

()

Fat Cat/Playground

Sigur Rós gjorde låten du hörde i slutet av »Vanilla Sky«. De har vunnit The US Shortlist Music Prize 2001. Thom Yorke älskar dem. Brad Pitt har besökt minst en av deras konserter. I april i år välte de Londons anrika The Barbican med framförandet av ett stycke baserat på Eddan. Och så vidare. Men låt oss hoppa över snacket om att Sigur Rós  skulle vara en isländsk kuriositet och i stället fokusera på att »()«, deras tredje skiva, är utsökt. Likt ebb och flod, naturens växlingar, uttryckt i stråkar, gitarrer och falsettröst.

 

15. CEE-LO

Cee-Lo Green and His Perfect Imperfections

Arista/BMG

Låtskrivaren, sångaren, rapparen och hatthyllan Cee-Lo Greens distinkta och mycket förkylda röst har ni förhoppningsvis redan hört på Goodie Mob och Dungeon Familys skivor. På solodebuten får dock trebarnspappan från Atlanta, Georgia, flippa ut ordentligt och i full frihet. Djungelrytmer, rymdfunk, rockgitarrer, pianoballader och psykedelia som ursäktar sig och kyssar himlen störtar fram i alla möjliga och omöjliga former. Om Prince hade spelat in »Sign O’ the Times« med OutKast och Bootsy Collins skulle det kanske ha låtit så här. Kanske.

 

16. THE LIBERTINES

Up the Bracket

Rough Trade/Border

Ett desperat engelskt försök att haka på den rådande garagerockvågen? Så ville i alla fall skeptikerna avfärda »Up the Bracket«. Och det kanske stämmer. Men oss gör det ingenting eftersom The Libertines till skillnad från nästan alla andra nya brittiska rockband inte tänker efter så förbannat. Det här är tolv låtar som sju dagar i veckan rumlar hela natten lång. Som är ute på gatorna och nere med kidsen. Alltihop med en coolt nonchalant sjavighet som vi inte hört sedan The Clashs och The Only Ones storhetsdagar.

 

17. SCARFACE

The Fix

Def Jam South/Universal

Scarface, eller Brad Jordan som han egentligen heter, har aldrig hymlat med att hiphop i grund och botten handlar om att han ska få så mycket pengar som möjligt. Samtidigt har han aldrig varit i närheten av att göra pop av sina berättelser om hur han fixar pengar på helt andra sätt än att rappa. »The Fix« känns som ett bokslut över allt det en av Söderns bättre crackförsäljare sysslade med när han inte uppehöll sig på gatan. En skiva som komprimerar allt vi gillar med både Iceberg Slim och Jay.-Z till något av det ärligaste och bästa på hiphoplistorna i år.

 

18. PAUL WESTERBERG

Stereo/Mono

Vagrant/Universal

I stället för att fortsätta trampa runt hos de stora bolagen och vänta på det stora genombrottet som aldrig kommer beslöt sig den forne Replacements-strulpellen för att bli »indie« och »punk« igen. Med två hemmainspelade skivor på en gång dessutom. På den ena (»Stereo«) får vi de där vackert spruckna balladerna som Paul Westerberg jämt har varit så bra på. Den andra (»Mono«) bjuder på årets coolaste och mest primitiva rock’n’roll. Tänk er ljudet av Gene Vincent, Marc Bolan och Sid Vicious instängda tillsammans i en skokartong.

19. KATHRYN WILLIAMS

Old Low Light

EastWest/Warner

Om Nick Drake hade slutat vara så miserabel hela tiden, bytt kön i stället för att ta livet av sig, flyttat till Newcastle och börjat bli nobbad av killar hade han nog ändå inte kunnat tangera Kathryn Williams album »Little Black Numbers« från i fjol – även om han säkert hade försökt. På uppföljaren »Old Low Light« tar Kathryn det ännu lite försiktigare och rör sig från folkvisorna mot godnattsångerna. Men hon får fortfarande fram känslor man inte visste att man hade förrän hon viskade dem i örat på en.

 

20. KENT

Vapen & ammunition

RCA/BMG

Skivan är framför allt Jocke Bergs triumf. Han har aldrig tidigare sjungit lika bittra texter. I låt efter låt berättar en man som nått trettioårsåldern om förlorade drömmar och ideal. Musiken är det enda som ännu förankrar Kent i uppväxtens Eskilstuna. Gruppen hämtar fortfarande sin kraft från Depeche Mode, Bowie och den synthpop som medlemmarna dyrkade när de kämpade för att inte bli som dom andra. Den suggestiva kollisionen mellan Jocke Bergs desillusionerade ord och låtarnas enkla melodier gör albumet till Kents största stund sedan debuten.

 

21. METRO AREA

Metro Area

Environ/Virgin

Med kylan frå techno i tankarna, en varm bas långt fram i produktionerna och några hundra av de bästa discotolvorna du aldrig har hört hemma i skivbackarna fortsatte New York-duon Metro Area i år att skruva fram fantastiska alternativ för dansgolvet. Varje gång man tröttnade på att det inte fanns något roligare nytt i skivaffären än tyskar som lät porriga till synthmusik köpte man ännu en av Metro Areas tolvor. Debutalbumet är deephouse utan det ibland sövande prefixet, electro utan »clash« och egentligen bara disco i sin renaste form, uppdaterad med ljud som vi aldrig hade hört förut.

 

22. THE EMBASSY

Futile Crimes

Service/Border

Göteborgarna Fredrik Lindson och Torbjörn Håkansson får vuxna män att fälla stora Postcard-tårar i ölen och förvirrat beställa en sexa av Vic Godards »We Oppose All Rock and Roll« när servitören går förbi. Men The Embassy är mer än så. Bakom deras skivsamlingar, vemodiga synthar, skönsjungande gitarrer och själfyllda röster bultar hela tiden några av popsveriges rödaste hjärtan. Vid första genomlyssningen dansar man till debutalbumet »Futile Crimes«. Vid andra klättrar man på barrikaderna. Vid tredje brister ens hjärta.

 

23. TWEET

Southern Hummingbird

Elektra/Warner

I singlarna »Oops (My My)« och »Call Me« sjöng Tweet om vad hon gillar att göra när hon tagit av sig underkläderna, men det här debutalbumet är lite djupare än så. Insvept i såväl Nina Simones cigarrettrök som Timbalands rymdoveraller sjunger hon soulmusikens tidlösa berättelser om att vara på botten och resa sig upp, om otrogna män och Chardonnay-kvällar med tjejerna, och om den ultimata, kravlösa kärleken i årets vackraste ballad, »Complain«. Till skillnad från alla tonårsbrudar som i år gjorde anspråk på att vara nästa Mary J känns Tweet som en sångerska som kommit för att stanna.

 

24. DOUG MARTSCH

Now You Know

Warner

Built To Spill, från Boise i Idaho, har hittills släppt fyra fullängdare. Den senaste, »Ancient Melodies of the Future«, kom i fjol och blandade likt de övriga pop, psykedelia och framfusiga gitarrer på ett föredömligt sätt. I år tog gruppen en paus och den osjälvklare frontmannen Doug Martsch passade på att släppa solodebuten »Now You Know«. Vilket vi tackar för. Öppningsspåret, betitlat »Offer«, sätter tonen direkt med makalöst gitarrplockande, underbar melodi och Dougs omisskännliga tenor. Amerikas natur på en bit aluminium.

 

25. EL-P

Fantastic Damage

Definitive Jux/MNW

Är man nere med de mest namnkunniga amerikanska undergjordsrapparna var 2002 ett fantastiskt år. Till exempel fick Antipop Consortium ur sig lysande »Arrhythmia« innan de la ned verksamheten och från Anticon-kollektivet hördes utsökta debuter från Alias och Sage Francis. Men New York-sonen El-P:s solodebut var ändå huvud och axlar bäst. Excellensen som man anade i Company Flow, hans förra grupp, togs här två steg längre; beatsen blev mer dansant knixiga, ljuden mer skruvade och varenda lagd rad är värd att citera.

 

Några andra som också gjorde bra ifrån sig: Rosie Thomas, Eminem, Subsonics, Dave Hollister, Jay-Z, Godspeed You Black Emperor, Ison & Fille, Ossler, Lambchop, Sixten Horsepower, Blaze, Arlo, People Under The Stairs, David & The Citizens, Sentridoh, Beth Orton, Denison Witmer, Desaparecidos, Nelly, The Apples In Stereo, Sagor & Swing, Low, Antipop Consortium, The Coral, The Notwist, Raphael Saadiq, Don Lennon, Thåström, Christian Kjellvander, Nova Express, David Bowie, Jesse Malin, Acid House Kings, Doves, Recloose, Marit Bergman, Peter Wolf, Guided By Voices, Sage Francis, Laura Cantrell, Johnny Cash, Dennis Driscoll.

 

Framröstat av: Jud Cost, Anders Dahlbom, Klas Ekman, Martin Gelin, Roger Gunnarsson, Anton Gustavsson, Urban Gyllström, Anna Hedlund, Pierre Hellqvist, Johan Jacobsson, Markus Larsson, Patrik Lindgren, Cecilia Lundblad, Henrik Lyngåker, Benjamin Mandre, Sara Martinsson, Josephine Olausson, Johanna Olofsson, Åse Persson, Billy Rimgard, Håkan Steen och Patrik Svensson.




Relaterat

2018 i 365 låtar
2018 års bästa album
2017 års bästa album