2003 års bästa album






Som årsbästalistan såg ut i Sonic #14.

1. OUTKAST

Speakerboxxx/The Love Below

Arista/BMG

Årets bästa album är två. Det var bara en tidsfråga innan Outkasts ständigt expanderande kreativitet skulle explodera och slita isär Antwan »Big Boi« Patton och André »3000« Benjamin, åtminstone på skiva. När André var upptagen med att skriva ett soundtrack till en film som aldrig blev av, »The Love Below«, isolerade sig Big Boi inuti Stankonia Studios i Atlanta. Han läste tidningar, kollade på CNN, la pannan i djupa veck och pumpade ur sig hiphop med crunkvolymen uppdragen till elva och ett halvt. André fortsatte på sin kant att studera sig själv och sin omvärld genom Bootsys, Prince och George Clintons kosmiska funkglasögon – ju längre bort som låtarna landade från traditionell hiphop desto bättre. Efteråt slog duon ihop sina soloskivor. De skapade ett monster som skakar om alla kända föreställningar om hur hiphop, funk, rock, pop och soul ska låta. Publiken kommer nog aldrig sluta att diskutera vad som är bra eller dåligt och imponerande eller ojämnt i den här jättelika jukeboxen. Men ingen glömmer första gången han eller hon hörde den fantastiska popsingeln »Hey Ya!«.

 

2. THE KNIFE

Deep Cuts

Rabid/Border

Är oljefat, dansant och egensinnigt sjungen synthpop, ytterst minnesvärda melodier och politiska texter ett framgångsrecept? Tydligen, eftersom numera stockholmsbaserade göteborgarna Karin och Olof Dreijer stod för en av det här årets mest förtroendeingivande och välförtjänta försäljningssuccéer. Till dags dato har »Deep Cuts«, de båda syskonens andra skiva som The Knife, sålt lite drygt sextontusen exemplar i Sverige och går fortfarande åt i stora mängder. Ibland kan man mäta kvalitet efter kvantitet. Snart är det dags för resten av världen att upptäcka det också. Tills dess, spring ut och införskaffa soundtracket till »Hannah med H«.

 

3. THE HIDDEN CAMERAS

The Smell of Our Own

Rough Trade/Border

I Sonic nummer tolv berättade The Hidden Cameras frontman Joel Gibb för Billy Rimgard att han »älskar reverb och stora ljud, riktigt stor, bombastisk pop«. Detta uttalande kom knappast som en överraskning för de som tagit del av »The Smell of Our Own«, den andra skivan med Gibbs Toronto-baserade band/kollektiv. Men bombastisk pop i all ära, plattan innehåller mer än så; främst texter om homosexualitet, religion och begär. Och allt ovanstående sammantaget, en helt fantastisk fullängdare, tankeväckande och dansant på samma gång. Vi människor kan bara tacka och ta emot att Hidden Cameras existerar.

 

4. THE ESSEX GREEN

The Long Goodbye

Merge/Border

Kan det vara så enkelt? Att man skickar ett gäng mespopare till de i rocksammanhang så mytomspunna trakterna kring Woodstock, sätter dem i ett harmoniskt hus med vänner, hundar, lugn och ro, och vips – ut kommer den vackrast förädlade americanan vi hört på många, många år? Det var i alla fall vad som skedde när The Ladybug Transistor-knutna sidoprojektet, det lite mer psykedeliska, The Essex Green lämnade New Yorks storstadshets för den friska lantluften några timmars bilfärd norrut. De återvände hem med en bedårande drömsk folkpop i skimrande samklang med episka The Band-melodier, och öppnade på kuppen upp sig för en helt ny och större publik.

 

5. 50 CENT

Get Rich or Die Tryin’

Shady/Universal

Det här var bara den allra sista spiken i rapvärldens kista, den del av rappen som inte var på 50:s sida alltså. Efter att ha dissat ett femtiotal stjärnor på genombrottsingeln »How to Rob« och blivit skjuten de där berömda nio gångerna, men ändå fortsatt att plöja ut mixtapes med sig och sitt crew G-Unit över New York, låg den hårdare delen av hiphopmarknaden öppen för 50 Cent. Då kom Eminem och Dr. Dre och öppnade resten av världen. När »Get Rich or Die Tryin’« släpptes i början av februari var det inte bara New Yorks gator som väntade på sin nya Biggie, hela världen stod på tå. De fick den hungrigaste, tyngsta rapdebuten sen klassikerna.

 

6. THE RADIO DEPT.

Lesser Matters

Labrador/Border

Var det något band som definierade orden skönhet och integritet år 2003 var det The Radio Dept. I februari släppte de här gamla Sonic-vännerna »Lesser Matters«; en makalös, egen och väldigt melodiös variant av shoegazing. (Tänk en fusion av Brittle Stars och Cody och du hamnar i ett närliggande universum.) Efter den skivan väntade spelningar Sverige runt, alla inför en minst sagt entusiastisk publik. Och alldeles precis gav Malmö-gruppen ut en ny formidabel EP, »Pulling Our Weight«. Fortsättning följer alltså och det inger verkligen hopp inför 2004.

 

7. MY MORNING JACKET

It Still Moves

ATO/RCA/BMG

Den sydstatsinfluerade sjuttiotalsrocken fick en renässans i år. Kings of Leon tog på sig rollen som ett extra igenvuxet Creedence Clearwater Revival, medan Jim James och hans lika behårade kamrater från Louisville, Kentucky, ledigt axlade manteln från Neil Young & Crazy Horse à la 1975. Båda banden gjorde lysande skivor, men längst in i våra hjärtan nådde tvivelsutan de senare. »It Still Moves« är på en och samma gång vacker och obehaglig, storslagen och intim. Och i all dess kärlekskranka längtan finns en smygande underton av tilltagande desperation.

 

8. THE POSTAL SERVICE

Give Up

Sub Pop/Bonnier Amigo

När de amerikanska västkustborna Jimmy Tamborello (Dntel) och Ben Gibbard (Death Cab For Cutie) började skicka CD-R:er medelst post till varandra anade nog ingen att resultatet skulle bli »Give Up«, ett av 2003 års mest bedårande och uppmärksammade gamla dataspel-electronica-pop- album. Men så utföll det och såväl dansörer som melodiälskare är innerligt tacksamma. Visserligen ser framtiden för gruppnamnet The Postal Service mörk ut, USA:s riktiga postverk har tydligen krävt en avveckling av det. Men Jimmy och Ben har bara börjat, fler samarbeten väntar dem emellan.

 

9. THE BEAR QUARTET

Angry Brigade

A West Side Fabrication/Border

Du behöver inte lyssna på vad branschen, vännerna och alla gamla och ärligt talat ganska trötta favoriter från förr försöker trycka in i dina öron. Gillar du inte vad du hör på nätet, på radion eller i skivaffären – gör det bättre själv. Ingen annan svensk artist eller låtskrivare har torgfört den attityden för sin lilla publik längre, envisare och starkare än indieveteranerna i The Bear Quartet. Ingen. Och den tjurskalliga gruppen har äntligen spelat in ett punkigt popalbum som lätt kan mäta sig med deras egen klassiker »Moby Dick« från 1997.

 

10. DIZZEE RASCAL

Boy in da Corner

XL/Playground

Alla trodde att Audio Bullys skulle bli årets The Streets. Men innan deras album hann släppas ungefär ett halvår för sent hade alla ändå ledsnat på huliganhouse för längesen. I stället riktades snart uppmärksamheten till en energisk nittonårig garageravekille från östra London som förut ägnat sig åt att kasta saker på bilar. Debutalbumet »Boy in da Corner« är en bråkig, stökig och störig gatukorsning av det roligaste inom UK garage och det smutsigaste av hiphop från den amerikanska Södern. Dizzee Rascal, eller Dylan Mills som han egentligen heter, kan gå upp i rök vilken sekund som helst eller bli gigantisk. Någon gyllene medelväg existerar knappast i det här fallet.

 

11. JOSÉ GONZÁLEZ

Veneer

Imperial/Bonnier Amigo

Och in från höger kom José González, tog över radio- och försäljningslistor, fyllde konserthus och dränktes i höga betyg. Och han gjorde det med en serie inner-iga små sånger på plockande spansk gitarr. »Hints«, »Crosses« och »Deadweight on Velveteen« bevisar att riktigt bra musik aldrig behöver göra sig till. Finns bara låtarna och passionen kan en beslöjad viskning räcka för att nå hela vägen fram. Flera ledande skivbolagschefer går fortfarande i chockterapi för att lära sig leva med den insikten.

  

12. FOUR TET

Rounds

Domino/Playground

Året när varannan electronica-artist grep vilt omkring sig efter gitarrer att jamma som The Band med visade Kieran Hebden att det var han som startade skiten. »Fragmentelectronicans ’The Blueprint’!«, skrev någon om »Rounds«, och vi måste citera det igen. För skivan var verkligen mycket mer än en del av floden av akustisk electronica. Den var crossover-succén, dörröppnaren, det bästa albumet i genren. Och man kan dansa till det. År 2003 brukade vi mixa ihop »She Moves She« med Benny Benassis »Satisfaction« på klubbarna bara för att lyssna igenom hela »Rounds« när vi kom hem.

 

13. MONEYBROTHER

Blood Panic

Burning Heart/Bonnier Amigo

»Blood Panic« är ingen skiva längre. Efter alla makalösa spelningar Moneybrother gjort sedan det släpptes har albumet förvandlats till en katedral. Portarna står vidöppna. Alla är välkomna. Uppe i predikstolen försöker Anders Wendin få Curtis Mayfields sötaste soulharmonier att överrösta The E Street Bands samlade instrumentarsenal med en nästan förtvivlad energi. Och under extranumren tar blåsarna Viktor Brobacke och Gustav Bendt i så att deras instrument spricker samtidigt som stråkorkestern kollapsar.

 

14. THE SLEEPY JACKSON

Lovers

Virgin/Capitol

Luke Steele påminner inte så lite om landsmännen i The Avalanches. Australiensaren har, liksom Avalanches, plockat in så många influenser i sina låtbyggen att de till slut ändå kommer ut som något helt och hållet eget. Ingen annan hade kommit på idén att blanda Sisters of Mercy med Tom Petty, George Harrison och R.E.M. som han gör i ljuva »Rain Falls for Wind«. »Lovers« är pop som är totalt fri från genretänkande, Steele verkar snarare inte riktigt kunna bestämma sig vilket ben han ska stå på. Inte i negativ bemärkelse; det är bara väldigt oemotståndligt.

 

15. THE WHITE STRIPES

Elephant

XL/Playground

2003 kan man inte få mer rock för pengarna än vad den blytunga, bluesrockrykande besten »Elephant« erbjuder. En skiva som tjuter, gnisslar och mörbultar sig fram i en massivt manglande kakofoni av rundgång, gitarrsolon och John Bonham-bedövande trummor. Det är väldigt mycket av allting men mest av allt är detta kanske den friskaste vitamininjektion som rockmusiken fått sedan… förra White Stripes-plattan. Och världens församlade hårdrocksband har ännu inte begripit hur en tanig duo från Detroit kunde vara först med »Seven Nation Army«-riffet.

 

16. ERYKAH BADU

Worldwide Underground

Motown/Universal

En parentes, en marginalanteckning, som rymmer mer än andra får plats med i en hel bok. »Worldwide Underground« är en EP som är en kvart längre än Marvin Gayes »What’s Going On«, och som liksom denna berör, skakar om och tufsar till utan att en endaste gång höja rösten eller vifta med de stora plakaten. En anspråkslös, knapphändig och återhållsam tripp med Erykah Badu som hypnotisk häxmästarinna vars steg styrs av funken. Och »Danger«, med Dead Prez som förbannat missnöjda gäster, är en av årets i särklass tuffaste låtar.

 

17. BART DAVENPORT

Game Preserve

Antenna Farm/Border

Bart Davenport är The East Bays riddare av den sorgliga skepnaden. I hans Kalifornien är väderkvarnarna som inte ser kärleken som den axel jorden snurrar runt så många att en liten Berkeley-mans ensamma kamp för det vackra – med mjuka körer och plockande gitarrer som vapen – borde vara hopplös. Men när han låter Eagles möta Love i en stjärnbeströdd liten himmel på jorden får han allting att verka möjligt. På »Game Preserve« är det 1972 igen, landskapen är färgade i rött och gult och saxofonen sjunger om en liten mans utopi om glädje som så länge skivan snurrar i spelaren inte är dröm utan verklighet.

 

18. THE RAPTURE

Echoes

Vertigo/Universal

Utgivningsdatumet för »Echoes« blev kulmen på en allmän punkfunkrevival som aldrig i livet verkade vilja ta slut. Men när man hade satt sig ner och rättat till kläderna efter den tågolycka som var singeln »House of Jealous Lovers« hörde man att The Rapture lät lika mycket – kanske till och med mer – som The Cure och gammal fin house. Fina ballader också. Tack vare producentteamet DFA:s skivsamling gick The Rapture från punkrockare till snorhippa till ett album som blandade de allra bästa bitarna av den retro vi ville höra om och om igen i år.

 

19. ED HARCOURT

From Every Sphere

Heavenly/Capitol

Nej, vi älskar inte heller Tom Waits-imitationerna. Men varför lyssna på dem när det finns en hel handfull ballader här (titelspåret, »Sister Reneé«, »Bleed a River Deep«, »Fireflies Take Flight« och »Metaphorically Yours«) som faktiskt höll vissa av oss vid liv när vintern aldrig ville släppa greppet i början av året. Febriga, oroliga, närmast hallucinatoriska låtar som visar att den här begåvade slarvern är som bäst när han inte spelar charader, utan bara fördjupar sig i rollen som smågotisk och hopplöst vilsen pianocharmör. Och då har vi ändå inte nämnt det midtempomirakel som är »The Birds Will Sing for Us.«

 

20. BRODER DANIEL

Cruel Town

Dolores/Virgin/Capitol

När Sveriges viktigaste rockband släppte sitt första album på fem år var förväntningarna så upptrissade att bemötandet inte kunde bli annat än ett avmätt: »Jaha, blev det inte mer än så här?« Men det här är en skiva som inget annat band, svenskt som utländskt, skulle ha kunnat göra. Ingen kan beskriva sig själv och sin omgivning så hårt och pardonlöst som Henrik Berggren gör i den förkrossande öppningssviten »Cruel Town«, »Shoreline« och »When We Were Winning«. Alla låtar här kanske inte är världens bästa men, säg oss, på vilken BD-platta har de varit det?

 

21. SIZZLA

Da Real Thing

VP

De senaste två åren har Sizzla släppt sju fullängdsalbum. »Da Real Thing« är det bästa. Tillsammans med producenten Bobby Digital har Miguel Orlando Collins, som han heter på riktigt, här förfinat sin neorootsreggae till något som liknar toppen av hans förmåga. Ett, som alltid i Sizzla-värld, flödande vansinne av vibrerande beats, organiska instrumenteringar och en intensitet som närmar sig upplösningen; av ilska, politik, kärlek, okontrollerbar lust och ganjarök. »Da Real Thing« är bara ännu lite bättre än vanligt. Ännu lite mer vansinnigt, intensivt och vackert.

 

22. CALEXICO

Feast of Wire

City Slang/Virgin/Capitol

På »Feast of Wire« blåser ökendammet tätt över mariachiorkestrarna. Gitarrerna, stråkarna, Joey Burns röst; allt är sotigt, täckt av ett tunt lager illavarslande förutsägelser och det låter nästan som att det enda som räddar instrumenten från att skrämmas till tystnad är att de får föra en så tät, ständig dialog. Tankarna och idéerna spretar åt alla håll men formen är så väl sammanhållen och så dramatisk att »Feast of Wire«, under dammet, under allt det mörka, tveklöst utkristalliserar sig som Calexicos mest ambitiösa album hittills.

 

23. JOLIE HOLLAND

Catalpa

Anti/Bonnier Amigo

Här finns allt det där man önskar det fanns mer av i dag. Vilja och mod att överge en branschs krav på utslätning och likriktning till förmån för en närvaro och vision så stark att det inte finns en chans i världen att man kommer undan. Texas-bördiga, numera San Francisco-boende, Jolie Holland kryssar obehindrat mellan deltablues, folk, country, cajun och spöklik surrealism. Öppningslåten »Alley Flowers« låter som det skulle kunna göra om Nico, Billie Holiday och valfri blind folksångare från tjugotalet hade jammat ihop i lastutrymmet på en tomtesläde. Resten överlåter vi till er fantasi.

 

24. JAY-Z

The Black Album

Roc-A-Fella/Universal

Det här är Jay-Z:s avsked. Han tycker inte att han har något kvar att säga. Han vet att han inte kan plocka ut en lika lång och framgångsrik pension som exempelvis Neil Young. Gamla och trötta hiphopkungar störtas betydligt fortare än deras motsvarigheter inom rock och pop. »The Black Album« liknar en sammanfattning av Jay-Z:s karriär – som om Jay försökt pressa in allt han har gjort mellan debuten »Reasonable Doubt« och »The Blueprint 2.1« på samma skiva. Don Shawn Carter har abdikerat. Det finns inget mer att tillägga.

 

25. DAMIEN RICE

O

14th Floor/Warner

Man vet aldrig riktigt säkert vad som får den här irländske debutantens Nick Drake- och Van Morrison-besläktade sånger att hypnotisera så intensivt. Kanske handlar det om förmågan att locka fram en hel regnbåge av känslor med några kärnfulla gitarrmelodier och ett tunt lager skira cellostråkar. Eller om ett sällsynt välformulerat sätt att droppa frågor, sanningar och små, små giftdroppar över lyssnaren. Men det är inte viktigt. Det viktiga är att väldigt traditionell musik fortfarande kan låta som framtiden.

 

Några andra som också gjorde bra ifrån sig: Killer Mike, Mu, Grandaddy, Josh Rouse, Bad Cash Quartet, Sole, R. Kelly, U.N.P.O.C., Franke, Elephant Man, Belle & Sebastian, Vybz Kartel, Joe Henry, Missy Elliott, M. Ward, Mary J. Blige, The Pernice Brothers, The Tyde, Basement Jaxx, The Warlocks, Advance Patrol, The Handsome Family, Aphrohead, Zongamin, Sophie Rimheden, Per Gessle, Bonnie »Prince« Billy, Erase Errata, Kings of Leon, Tim Hecker, Cat Power, The Cardigans, Rufus Wainwright, Centro-Matic, Sagor & Swing, Broadcast, Peaches, Buck 65, The Decemberists, The Concretes, Freeway, The Thrills, Moodymann, Gorky’s Zygotic Mynci, Prefuse 73, The Kills, Hell On Wheels, Timbuktu, The Be Good Tanyas.

 

Framröstat av: L-P Anderson, Emil Arvidson, Quetzala Blanco, Paulina Bylén, Jud Cost, Anders Dahlbom, Klas Ericsson, Martin Gelin, Anton Gustavsson, Urban Gyllström, Pierre Hellqvist, Johan Jacobsson, Markus Larsson, Patrik Lindgren, Henrik Lyngåker, Benjamin Mandre, Sara Martinsson, Josephine Olausson, Johanna Olofsson, Billy Rimgard, Håkan Steen och Patrik Svensson.




Relaterat

2018 i 365 låtar
2018 års bästa album
2017 års bästa album
2016 års bästa album