2004 års bästa album






Som årsbästalistan såg ut i Sonic #20.

1. MATTIAS ALKBERG BD

Tunaskolan

Planekonomi/Border

Vi noterade att Thåström befann sig i publiken på konserten som Mattias Alkberg BD gav på stockholmsklubben Debaser i våras och kunde då inte låta bli att tro att kvällen ifråga gav honom ett och annat att tänka på. Det är ju skivor som »Tunaskolan« som han borde ha ägnat större tid av sin solokarriär åt: rak, enkel, ruskigt effektiv gitarrpop med en punkig osnutenhet och journalistisk iakttagelseförmåga som utmynnar i skarpladdade texter om porrtidningssäljande tobakshandlare, fyllskallar och folkhemskonstaplar.

Det här är ett politiskt album som aldrig blir förutsägbart eller uppenbart á la ledarsidor eller första maj-demonstrationer. Den småskalige, vardagsnära revolutionären och småbarnsföräldern från Luleå är både agitatorisk och poetisk, både uppkäftig och medkännande på ett sätt som inga tankesmedjor, politiker eller plakatbärare någonsin har varit i närheten av.

The Bear Quartet, bandet där Alkberg vanligtvis är sångare, förtjänar definitivt att nå ut till fler än vad deras oupphörligen utmanande skivor brukar göra. Men på något vis förstår man ändå – och häri ligger också en del av förklaringen till varför de är så dyrkade av de få som bryr sig – att deras trulighet inte riktigt är menad att tilltala alla. Med Mattias Alkbergs första soloalbum är det annorlunda, speciellt under ett år då Morrissey blev folkkär borde den här Smiths-besläktade och överraskande sjunga med-vänliga gitarrpopen ha nått ut till fler människor än de cirka tvåtusen som hittills har köpt »Tunaskolan«.

Men som texten går i en av dess låtar: »Trist, visst, att det inte gick/Men du vet att de har fel«. Och, inte minst: än är det ju inte för sent.

 

2. DIZZEE RASCAL

Showtime

XL/Playground

Allt sedan Slick Rick emigrerade till Bronx i slutet av sjuttiotalet har man väntat på den där rapparen som ensam kan sopa hela hiphop-Englands Amerika-komplex under mattan. När han till slut kom var det en artonårig biltjuv som var helt nere med garagescenen och hävdade att Nirvanas »In Utero« var hans favoritplatta. Debuten »Boy in da Corner« gav Mercury-pris och internationell berömmelse. Uppföljaren är ännu bättre, en musikalisk bastard av allt det smutsiga, stinkande, glittrande vackra och oemotståndligt futuristiska som utgör Londons halvt underjordiska dansscen. Framför allt är Dizzee Rascal en av världens absolut bästa rappare just nu.

 

3. KHONNOR

Handwriting

Type/Dotshop.se

»Ett underverk på miljonen«, »fullständigt unik«, »alldeles briljant«, »en mästerlig skapelse«, »vacker, kärnfull, perfekt elektronisk popmusik«… Många fina ord har skrivits om »Handwriting«, många fina och sanna ord har skrivits om den sjuttonårige Vermont-sonen Khonnors fullängdsdebut – hypen motsvarar denna gång verkligheten. Så har du ännu inte stiftat bekantskap med skivans undersköna, viskande sång, fantastiska melodier och himlastormande ljudsjok måste du göra det i morgon. »När album av den här kalibern når en återstår inget annat än besatthet«, skrev Johan Jacobsson om plattan i sin recension i den här tidningen. Tro varje ord.

 

4. THE MAGNETIC FIELDS

I

Nonesuch/Warner

Popmusik kan vara så mycket och den bästa som kom i år levererades av en småsur, New York-cynisk operettälskande farbror i gubbkeps. Stephin Merritt borde ha haft prestationsångest på rent sjuklig nivå efter 1999 års klassiska trippelalbum »99 Love Songs«, men de här fjorton nya sångerna – som alla heter något på »i« – låter nästan irriterande självklara i sina egentligen ganska omöjliga möten mellan gershwinskt romantisk balladjazz och åttiotalistisk discopop. Att de framkallas med instrument som cello och banjo eller titlar som »I Thought You Were My Boyfriend« och »I Wish I Had an Evil Twin« gör förstås ingenting sämre.

 

5. STINA NORDENSTAM

The World is Saved

V2/Bonnier Amigo

Det är bara tre år sedan förra albumet men »The World is Saved« känns ändå som en comeback. Sådan unik dragningskraft har Stina Nordenstams musik, så effektiv är hennes »less is more«-attityd till strålkastarljuset. Här letar hon sig lite, lite grand tillbaka till jazzen men mest hittar hon på ett sällsynt fokuserat sätt kärnan i sitt uttryck: den ljusa rösten som lyckas vara lika bräcklig som självmedveten, melodierna som kränger och skär sig men alltid låter tystnaden tala, texterna som är lika delar neurotisk neonblues och storskogstrygg vaggvisa. Än en gång kan vi konstatera: Det finns verkligen bara en Stina Nordenstam.

 

6. JOANNA NEWSOM

The Milk-Eyed Mender

Drag City/Border

Den så kallade nyfolkscenen visade sig år 2004 från sin bästa sida – artister och band som CocoRosie, Devendra Banhart och Jolie Holland släppte alla fantastiska skivor. Men den klarast lysande stjärnan på den himlen var ändå Nevada City-dottern Joanna Newsom. Hennes platta »The Milk-Eyed Mender« förtrollade störst, mest och vackrast. Med harpa, en väldigt egen röst och influenser från Ruth Crawford Seeger, Donovan och Karen Dalton skapade Joanna något alldeles originellt – och som lyssnare är det bara att tacka och ta emot.

 

7. RAPHAEL SAADIQ

As Ray Ray

Pookie/PIAS/Playground

När den forne Tony! Toni! Toné!-sångaren gjorde ett självutlämnande mästerverk till solodebut med 2002 års neosouldröm »Instant Vintage« »belönades« han av sitt skivbolag med ett rivet kontrakt. Uppföljaren ger Raphael Saadiq i stället ut på egen hand och passar då på att ta ut svängarna än mer. »As Ray Ray« är snyggt kamouflerad som en av sjuttiotalets otaliga blaxploitationplattor men består egentligen mest av en svit gaturomantiska hjärtekrossare till r’n’b-hits som refererar lika mycket till The Spinners och Curtis Mayfield som till Prince och Mary J. Blige.

 

8. JENS LEKMAN

When I Said I Wanted to Be Your Dog

Service/Border

Han inledde året med att ta farväl av sitt alias Rocky Dennis. Debutalbumet var hans eget, Jens Lekmans, och tog sig från inspelningen hemma i Kortedala-ettan till albumlistans helt självklara – men ändå så osannolika – sjätteplats. »When I Said…« är tillägnad »my first love, Sara« men dess storögda romantik – tonsatt av vattenkammad a cappella-pop, stråkkollage och bjällerklang – förförde ett helt land. Om sedan melodierna är hämtade från Saron-kyrkans reavinylbackar, sextiotalet, amerikanska indieband eller direkt från himlen spelar ingen som helst roll, de är ju här nu.

 

9. SILVERBULLIT

Arclight

NEG/Bonnier Amigo

The horror! The horror! En sak kan vi konstatera – apokalypsen kom sent i år… Men efter på tok för många tysta år är göteborgsbaserade Silverbullit äntligen tillbaka. På sitt tredje album släcker sångaren Simon Ohlsson ljuset för gott och bjuder på en gotisk och spöklik resa in i mänsklighetens mörkaste skrymslen. Ändå har gruppen sällan jobbat med lika subtila medel. De stämningar som byggs upp skiljer sig en hel del från de tidigare plattornas utlevelse, men »Arclight« skrämmer betydligt mer. Med desperation, undergång och utsatthet.

 

10. PHOENIX

Alphabetical

Virgin/Capitol

Om de inte var det redan innan så blev Phoenix med sitt andra album »Alphabetical« ett av samtidens mest kittlande band. Ingen hade berättat för dem att franska gitarrpopband bara förväntas låta som franska gitarrpopband, så när de började spela in ville de låta som allt de älskat: som västkustfisk, som hiphop och som ett sött pojkband. Phoenix var allt och inget. Med singeln »Everything is Everything« fick gruppen en av den sena vinterns stora hits och bara Thomas Mars mjuka röst kunde smälta hjärtan. »Alphabetical« var långt mer än bara gitarrpop.

 

11. MODEST MOUSE

Good News for People Who Love Bad News

Epic/SonyBMG

Här föll äntligen bitarna på plats. Modest Mouse, från Issaquah i USA:s nordvästra hörn, ligger bakom en hel del stordåd, men det var i år som bandledaren Isaac Brock levererade sitt absoluta mästerverk. En avig, kantig skiva med en omedelbar direkthet som resulterade i en dryg miljon sålda skivor. I »Float On«, gruppens första riktiga hit, förenade Modest Mouse vitt skilda namn; Waterboys, Talking Heads och Built To Spill. På resten av skivan hörs visserligen ekon från såväl Pixies som Tom Waits, men alltid med samma tydligt egna och personliga identitet.

 

12. LORETTA LYNN

Van Lear Rose

Interscope/Universal

Precis som kollegor i stil med Merle Haggard, Johnny Cash och George Jones har Loretta Lynn ignorerats fullständigt av countryradion hemma i USA de senaste decennierna. Det finns de som tycker att hennes samarbete med Jack White på den här grandiosa comebacken är en »sellout«. Men den som säger så vet väldigt lite om country, och om amerikansk countrypublik. Förutom tretton bitterljuva låtar från en unik sångerska är »Van Lear Rose« bara ett i raden av beundransvärda karriärväl från en artist som aldrig har dragit sig för att följa sitt hjärta och göra som hon vill.

 

13. KANYE WEST

The College Dropout

Roc-A-Fella/Universal

Producenten Kanye Wests stora genombrott som artist är en av årets mest omdiskuterade plattor. Hiphopskivor som fångar den breda rock- och poppublikens intresse brukar få puritanerna att rynka på näsan. I Kanye Wests analoga värld är klassisk soul och Lauryn Hills akustiska folkballader viktigare än futurism. Den som letar efter digitala blåkopior för nästa generation får rikta blicken någon annanstans. Men de största pionjärerna kan alltid sin musikhistoria utantill. Därför känns »The College Dropout« lika unik, personlig och tongivande som De La Souls »3 Feet High and Rising«.

 

14. THE ELECTED

Me First

Sub Pop/Bonnier Amigo

Lap steel möter laptop. Mer än något annat album i år sammanflätar »Me First« ljudet av det bästa inom ny amerikansk oberoende pop. Blake Sennett från LA-baserade indiebandet Rilo Kiley slår sig ihop med ljudsnillen som Jimmy Tamborello (Postal Service, Intel) och Mike Mogis (Bright Eyes) och får till det där självklara mötet mellan blygsamt knastrande electronica, spejsig countryrock och intim folkpop som vi inte trodde var möjligt. Och över allt svävar Elliott Smiths väna, ömtåliga ande – skivan spelades in i hans studio i Van Nuys.

 

15. SOPHIE RIMHEDEN

Miss

Svedjebruk/Dotshop.se

»På ’Miss’ har jag återgått till det som faller sig mest naturligt för mig. Det vill säga moll. Jag är egentligen en väldigt glad och positiv människa, men när jag gör musik blir det vemodigt och en aning sorgligt.« Sophie Rimheden sa ovanstående i fanzines No Discos nionde nummer apropå hur »Miss« skiljer sig från föregångaren »Hi-Fi«, som släpptes i fjol. Och hon talar förstås sanning – »Miss« är en vackert melankolisk platta där digitalt granbrus och personliga betraktelser inkorporeras i en nedtonad clicks & cuts-möter-åttiotalet-kontext. Dovt lysande.

 

16. JUNIOR BOYS

Last Exit

Kin/Dotshop.se

Jeremy Greenspan I Junior Boys ville göra dansmusik. Han ville göra musik för klubben men det blev för långsamt och för melankoliskt för att någon skulle kunna dansa till det. I stället blev det musik för vardagsrummet, sent på natten. Junior Boys debutalbum »Last Exit« är en studie i ensamhet, ett elektroniskt popalbum vars frodiga syntljud fångar stämningen från Kanadas vidsträckta skogar och ekar ut över världen. Med inspiration hämtad från Timbaland till Talk Talk definierar Junior Boys exakt vad det innebär att skriva nytänkande pop 2004.

 

17. GRAND DRIVE

The Lights in This Town Are Too Many to Count

Gravity/SonyBMG

Bröderna Danny och Julian Wilson härstammar från Australien och växte upp i sydöstra London, nära den gata vid Raynes Park som deras grupp är uppkallad efter. Och Grand Drive borde i sin tur belönas med en egen gata i New Jersey. Musiken låter som en amerikansk dröm. På sitt fjärde album skapar gruppen ett fulländat möte mellan Teenage Fanclub och Bruce Springsteens »Darkness on the Edge of Town«. Det spelades säkert in mer originell och utmanande musik 2004. Men ibland är inget viktigare eller vackrare än ett stort hjärta.

 

18. LAMBCHOP

Awcmon/Noyoucmon

City Slang/Virgin/Capitol

Kurt Wagner gjorde ett experiment. Under ett halvår skulle han skriva en låt om dagen. Han spelade in alltihop med sitt månghövdade Nashville-kollektiv till orkester och de bästa hamnade på de här två, parallellt utgivna, albumen. Båda hör till det allra, allra starkaste som Lambchop hittills lämnat ifrån sig. Gruppens stillsamt reflekterande soulcountry på indierockbotten har sällan låtit mer fulländad än i låtar som »Something’s Going On« och »There’s Still Time«. Imponerande är ett milt ord i sammanhanget.

 

19. ANDREAS TILLIANDER

World Industries

Pluxemburg/Playground

Det var ett bra år för Andreas Tilliander. Först ett fluffigt ambientalbum under hans Mokira-alias på engelska Type, sedan en lika sylvass som knastrig electronicauppvisning i form av albumet »Fft Pop« på japanska Cubicfabric. Lägg till en hyllad dubtolva på Ideal, och då har vi inte ens nämnt »World Industries« där han med dödsförakt lyckas överbrygga klyftan mellan avantgarde och pop, mellan lager av sönderbrutna ljudsjok och klatschigt dansant electro. Utan att tappa vare sig balans eller fokus. Epitetet »geni« börjar kännas alltmer naturligt i Andreas närvaro.

 

20. REIGNING SOUND

Too Much Guitar!

In The Red/Border

Det var tänkt som en demo, inspelad en kväll i sångaren Greg Cartwrights skivaffär i Memphis. Humöret var på topp, gitarrförstärkarna stod i whamalam-läge och när Reigning Sound till slut bestämde sig för att det här var deras nya album gav titeln sig själv. Men bandet har fel. De här djupsvängande, punk’n’roll-filtrerade mutationerna av soul, blues och country är precis så överstyrt gitarrstinna som vi vill ha dem. »Memphis–Detroit 7–0«, som Howlin’ Pelle Almqvist formulerade det i sin recension av skivan i Sonic nummer sexton.

 

21. THE ARCADE FIRE

Funeral

Merge/Rough Trade/Border

Det finns stunder på »Funeral« då sångaren Win Butler går förlorad i sig själv – som att han försvinner till en avlägsen sinnesstämning dit vi andra också kommer i lägen då allt tas till sin spets. En plats där fantasi och drömmar är lika påtagliga som någonsin den där verkligheten där inget någonsin blir vad det en gång var. Men så har det alltid varit lätt för människan att gå ner sig i både skönhet och smärta. Det här säregna kanadensiska bandets omsorgsfullt orkestrerade debutalbum är den musikal vi önskar att någon snarast sätter upp på en teaterscen nära dig. Skivan får svensk distribution i början av nästa år.

 

22. THE LIBERTINES

The Libertines

Rough Trade/Border

Vart ska de ta vägen nu? Vad ska Carl Barât göra för att hålla gruppen och kreativiteten och intensiteten vid liv när den viktigaste medlemmen, fyllskallen Peter Doherty, är upptagen med att gräva sin egen grav? Dokusåpan The Libertines är redan ett av de mest älskvärda banden från Storbritannien genom tiderna. Och egentligen är det förvånande att de har lyckats ge ut två skivor när varenda låt känns som deras sista. Gruppens andra album är inte bara ett av årets tjugofem bästa. Allt tyder på att det är en elegi över ett rockband som kom, såg och förlorade.

 

23. FRANZ FERDINAND

Franz Ferdinand

Domino/Playground

Ryktet om Glasgow-kvartetten startade redan förra året med debut-EP:n »Darts of Pleasure« och när monsterhiten »Take Me Out« tidigare i år snurrade oavbrutet på förfester och indiediscon var hypen uppe i orkanstyrka. Tack och lov fanns det en svenskproducerad debutplatta som levde upp till förväntningarna. Franz Ferdinand var i år bäst i klassen »Konstskolerock med vasst slipade gitarrer och vit mans funkgung i välpressade kostymer«. Lika delar intellektualitet och dansvänlighet med årets formmässigt smartaste band.

 

24. GHOSTFACE

The Pretty Toney Album

Def Jam/Universal

Av all begåvning i mäktiga Wu-Tang Clan var det väl ingen som trodde att Ghostface skulle hålla allra längst. Men elva år efter genombrottet, trots bolagsstrul och uteblivna framgångar, är det Ghostface [tillfälligt utan »Killah« i artistnamnet) som 2004 ensam ser till att Shaolin fortfarande är ett relevant begrepp inom hiphopen. Han gör det genom att fortsätta berätta om kackerlackor i frukostflingorna, genom att envist möta varje motgång med en briljant textrad, och genom att lyckas med det unika konststycket att vara blaxploitationsuperhjälte och gråtmild mjukis på en och samma gång.

 

25. THE SOUNDTRACK OF OUR LIVES

Origin vol. 1

Telegram/Warner

Det mumlades om interna stridigheter och kreativ kris. Sedan slutade allt som det brukar: landets mest eklektiska rockgäng gav oss än en gång en urstark uppvisning i konsten att fusionera det bästa från psykedelians och väderkvarngitarristernas sextiotal med en egen variant av tidlös rock’n’roll. På »Origin vol. 1« finns några av The Soundtrack of Our Lives största låtstunder samlade och äntligen kan vi skippa snacket om den ouppnåeliga debuten. Del två sägs komma redan nästa år och fortsätter Ebbot då att sjunga med lika självklar pondus ses vi åter på topplistan vid den här tiden 2005.

 

Några andra som också gjorde bra ifrån sig: Jolie Holland, R. Kelly, Marit Bergman, Styrofoam, Jill Scott, Nicolai Dunger, Animal Collective, The Hives, The Hidden Cameras, TV On The Radio, The Icarus Line, Richard Buckner, Jean Grae, Bonnie »Prince« Billy, Lali Puna, Talib Kweli, Fennesz, David Sandström, Hans Appelqvist, Rahsaan Patterson, Brian Wilson, Patrik Torsson, Tim Hecker, Superpitcher, The Memory Band, Pan*American, Efterklang, Embee, Nick Cave & The Bad Seeds, The Fiery Furnaces, Ron Sexsmith, Pedro The Lion, Testbild!, Tom Waits, Alf, Old Time Relijun, Iris DeMent, Eric Roberson, Morrissey, CocoRosie, The Flatlanders, Cee-Lo, Raul Paz, Devendra Banhart, Willy DeVille, Damn!, Wiley, Ed Harcourt, Ada.

 

Framröstat av: L-P Anderson, Paulina Bylén, Jud Cost, Anders Dahlbom, Jenny Damberg, Klas Ekman, Martin Gelin, Anton Gustavsson, Urban Gyllström, Tobias Hansson, Pierre Hellqvist, Johan Jacobsson, Markus Larsson, Patrik Lindgren, Henrik Lyngåker, Josephine Olausson, Johanna Olofsson, Erik Augustin Palm, Lennart Persson, Nicola Pryke, Billy Rimgard, Håkan Steen och Patrik Svensson.




Relaterat

2018 i 365 låtar
2018 års bästa album
2017 års bästa album
2016 års bästa album