2007 års bästa album

1. FEIST

The Reminder

Polydor/Universal

Leslie Feist gör egentligen ingenting nytt. Men hon gör precis vad hon vill, och med mer stil än någon annan. Hon känner sig hemma både hos electronicanördar i New York och kanadensiska indieskägg i Toronto, och hon passar lika bra in på en underjordisk Berlin-klubb ihop med kompisen Peaches som ensam på en folksångarscen i Paris.

Framför allt får hon allt hon gör att låta extremt mycket som Feist. Och hon har aldrig låtit mer Feist än på »The Reminder«. Ett album fyllt av låtar som känns extremt mycket pop, oavsett om de har sina rötter i gammal blues, i ännu äldre jazz, hos en visionär ljudarkitekt som Kate Bush eller hos en tidlös chanteuse som Jane Birkin.

Feist är graciöst sval men gör i varje elegant frasering klart att ett hjärta alltid bultar under ytan. Hennes musik är snygg men aldrig tom, i stället gör sig fler bottnar synliga i låtarna ju mer man lyssnar.

Den kanadensiska arbetsmyran – hur hon hinner skriva så lysande låtar när hon ständigt hoppar in hos andra förstår vi inte riktigt – hittade fram till sin stil redan på förra albumet, »Let It Die«, men det är med »The Reminder« som Feist på allvar presenterar sig för pophistorien.

Hon gör det med låtar som »Past in Present«, »Sealion« och »My Moon My Man« – små grundkurser i hur man skriver poplåtar som är precis lika belönande för hjärtat som för hjärnan, dessutom så trippande svängiga att de fick hela Cirkus i Stockholm att ställa sig upp och rulla höft i höstas.

Hon gör det med texter som ritar bilder med få streck men som ändå berättar hela historier, långt ifrån alltid med lyckliga slut men väldigt ofta med något att bära med sig, från någon som varit där.

»I’ll be the one to break my heart, I’ll be the one to hold the gun«. »Inside my present so… so much past«. »I can’t read your smile, it should be written on your face«.

I Sonic nummer trettiofem kallade Leslie Feist det hon försökte göra på den här skivan för »en sorts arkeologi i det egna känslolivet«.

Vi kallar det årets bästa popmusik.

2. M.I.A.

Kala

XL/Playground

»M.I.A. is coming back with power power«. Maya Arulpragasam följde upp succédebuten, det politiska partajet »Arular«, med det mest kaotiska den här sidan hennes barndom i inbördeskrigets Sri Lanka. Hon reste till Indien för att spela in en cover på Parvati Khans Bollywood-discohit »Jimmy Jimmy Ajaa«, till Australien för att spela in en låt med aboriginbarnen i Wilcannia Mob och till länder som Papua Nya Guinea, Angola och Trinidad för att spela in utomhuskulturernas själva folkliv. Men vid sidan om det kaotiska är »Kala« även skivan – med hits som »Boys«, »Jimmy« och The Clash-samplande »Paper Planes« – som lär förvandla henne till den popstjärna med stort P hon är.

3. ANNA JÄRVINEN

Jag fick feeling

Häpna/Dotshop.se

Visst hade hon några plattor bakom sig med indieorkestern Granada. Men ändå, plötsligt fanns hon bara hos oss; som från ingenstans med en lika precis som poetisk popsvenska, ett unikt sånguttryck och djupt personliga låtar som måste ha lurpassat i urskogen i väntan på att få bli skrivna. Den vemodiga, sublimt arrangerade folkpopen bär tydliga inslag av såväl jazz som den typ av psykedelisk proggrock vi lärt oss förknippa med kompbandet Dungen. Det har väl aldrig någonsin gjorts en skiva som så självklart, bestämt och njutbart utgjort ledmotiv till hösten – en årstid för evigt förknippad med uppbrott och nystart. »Jag fick feeling« var ljudet av både och.

4. JENS LEKMAN

Night Falls Over Kortedala

Service/Border

När det var dags att välja och vraka i låtkatalogen – bestämma vilka som var bra nog att hamna på »Night Falls Over Kortedala« och i vilken ordning de skulle organiseras – tog Jens Lekman hjälp av några nära vänner. Så lite av äran för att skivan till slut blev så utsökt som den blev måste tillfalla dessa anonyma välgörare. Men främst är detta förstås Jens verk… och vilket verk! Melodier, genrer, humor och livsöden i skön harmoni – inte en död sekund står att finna på något av dessa tolv spår. Helt enkelt befäster skivan hans position som det romantiska Sveriges internationellt erkända nationalskald. Hur klarade vi oss utan honom?

5. PANDA BEAR

Person Pitch

Paw Tracks/Dotshop.se

2007 var, oavsett vad den kinesiska almanackan visar, pandabjörnens år. Inför »Person Pitch«, Animal Collective-medlemmen Noah Lennox tredje soloalbum, flyttade han till Lissabon, kärade ner sig i såväl Cat Stevens melodier som monotonin hos technoetiketten Kompakts »Pop Ambient«-samlingar och – sjung halleluja! – bestämde sig för att nu låta sin egen körsång få blomma ut i all sin prakt. Det är just de spirituella körerna, de som minner om såväl Beach Boys surfromantik som söderhavsöarnas lovsånger till Gud, som förvandlar Panda Bears redan tropiska popmusik till något alldeles omistligt. Till något som tindrar som eldflugor i den portugisiska sommarnatten.

6. TRACEY THORN

Out of the Woods

Virgin/EMI

Utan synbar ansträngning, med unik tyngd i rösten, stryker Tracey Thorn under sin position som en av vår tids allra främsta elektroniska singer-songwriters. Med hjälp av dansmusikproducentvänner som fondmakare rullar hon på sitt första soloalbum på tjugofem år upp knivskarpa vardagsscener. Mättat med koncentration lämnar »Out of the Woods« – likt Gunnel Wåhlstrands förhäxande exakta svartvita tuschlaveringar av foton i familjealbumet – ett djupt rörande intryck av världen sedd och förmedlad genom ögon känsliga för grått.

7. ROBERT PLANT & ALISON KRAUSS

Raising Sand

Rounder/Decca/Universal

En amerikansk dröm. Nej, vi syftar inte på Norman Mailers klassiska roman – när det vilda gamla Led Zeppelin-lejonet och den pryda bluegrassdrottningen lite otippat slår sig samman uppstår den ljuvaste av musik. Hela »Raising Sand« vibrerar av trånande rock’n’roll, skör country, bålrullande rhythm’n’blues och sorgsna folkballader. Helt eller halvt bortglömda hjältar, myter och spöken tågar förbi på parad i en mästerlig produktion av T-Bone Burnett, som också stått för det fingertoppskänsliga låturvalet. Alltså som det ska i en febrig amerikansk dröm.

8. LCD SOUNDSYSTEM

Sound of Silver

Capitol/EMI

Om James Murphys första album under pseudonymen LCD Soundsystem var en ironisk tidsmarkör är det andra främst ett popalbum. På »Sound of Silver« rör sig Murphy bort från debutens ängsliga stilövningar i punkfunk och lägger i stället ett avväpnat och fullvuxet pussel av sin till synes outtömliga kärlek till musikhistorien, med Talking Heads »Remain in Light« och David Bowies »Lodger« som självklara utgångspunkter. Avslutande »New York, I Love You But You’re Bringing Me Down« sammanfattar i bara en rad hans särställning i vår tid.

9. BATTLES

Mirrored

Warp/Border

Det är inte lätt att ringa in en av årets starkaste rockdebuter. I ena stunden låter »Mirrored« som soundtracket till en bortglömd Kurosawa-film, i nästa som om gamla math rock-storheterna Don Caballero spelat in med hundra metronomer i studion. Battles – med rötter i bland andra Helmet och just Don Caballero – har väldigt medvetet tänjt och dragit i riff, trummor och basgångar. Till slut rusar allt fram utan att vägens slut anas. Låtar som »Tonto« och »Atlas« verkar inspelade efter en musikalisk formel vars variabler förblir dolda. Det är lika fascinerande som medryckande.

10. RAHSAAN PATTERSON

Wines & Spirits

Dome/CDA

Ett tag verkade det som att det vi på nittiotalet brukade kalla neo classic soul helt hade drunknat i Timbalands synthar och D’Angelos prestationsångest. Så kom Rahsaan Patterson med sitt fjärde album och gjorde det lika fint som på den tio år gamla debuten, bara ännu mer komplext, varierat och utmanande. På »Wines & Spirits« är Rahsaan lika oberäknelig som en gång Prince. Det är naturligtvis en bra sak. Dessutom sjunger han som en ängel. I mörka, bortglömda studior sitter nu Maxwell, D’Angelo och de andra och vädrar ny morgonluft.

11. BURIAL

Untrue

Hyperdub/Border

Aldrig är natten i södra London så regnig, ensam och – ej att förglömma – vansinnigt vacker som i Burials melankoliska mix av UK garage och poppig ambient. Till skillnad från fjolårets självbetitlade och becksvarta debut låter den hemlighetsfulle unge engelsmannen nu lite ljus sippra igenom från en gatlykta vid änden av tunneln. De förtvivlade soulrösterna – som sjunger kärlekskranka saker som »I can’t take my eyes off you« som om de befann sig i lägenheten intill – kan därför dra upp persiennerna, sära på gardinerna och andas ut. En ny dag gryr.

12. SÄKERT!

Säkert!

Razzia/Bonnier Amigo

Hello Saferide presenterade Annika Norlin som den skarpsmarta iakttagaren med de pigga collegepopmelodierna och populärkulturkollen. Under namnet Säkert visar hon att blicken blir ännu klarare på modersmålet, när ämnena är mörkare och kommer närmare. Musiken spritter av både Evan Dando och gammal svensk schlager men texterna trycker ofta där det gör som allra mest ont. På det bra sättet, det som helar och stärker. »Allt som är ditt« får nävar att knyta sig och »Stetoskop« är något av det mest plågsamt träffande som formulerats om förtvinande kärlek.

13. ANDREW BIRD

Armchair Apocrypha

Fargo/Border

Klassiskt skolade Andrew Bird säger att »meningslös musik« får hans kropp att revoltera. Det gör ont. Så han har inget val. För att fortsätta måste han överraska sig själv, gång på gång. Som lyssnare kan man inte annat än att bli överrumplad av resultatet. Med »Armchair Apocrypha«, inspelad i egna studioladan i Illinois, bevisar den beläste multimusikern – på scen oftast sedd i skepnad av singer-songwriterviolinist – återigen att han har en unik förmåga att omsätta nyanserade tankegångar, komplexa känslor och tvivel till musik som talar direkt till hjärtat.

14. BAND OF HORSES

Cease to Begin

Sub Pop/Border

De uppehåller sig tvivelsutan i en amerikansk gitarrbandstradition där The Flaming Lips, Built To Spill, The Shins och My Morning Jacket firat triumfer. Men bara det faktum att Band Of Horses numera utan minsta problem kan mäta sig med samtliga dessa storheter är en merit i sig. South Carolina-lufsarna har också en soulig värme som delas av få scenkamrater, och med otaliga kärnfulla treminutersstänkare på repertoaren är de mindre benägna än de flesta att sväva ut i ändlösa jam. Och då ska vi inte gå för djupt in på den mängd desperation som ryms i Ben Bridwells ekodränkta sång.

15. WILDBIRDS & PEACEDRUMS

Heartcore

Found You/Dotshop.se

Mariam Wallentin och Andreas Werliin skalar bort allt onödigt. Med sång och trummor som grundstenar skapas sångbyggen som både kan sväva som en flock fåglar och studsa med otyglad kraft. Wallentin växlar mellan ett stort knippe röstfärger, hon kan vara en besatt bluessångerska, smeka fram hjärtknipande balla-der och hittar en egen nisch mellan improvisation och pop. Werliin spelar med grym tajming och letar upp oväntade klanger. Wildbirds & Peacedrums spännvidd och egenart kommer fram ännu mer live, men det här är ett ovanligt spännande debutalbum.

16. JOSÉ GONZÁLEZ

In Our Nature

Imperial/Playground
Framgångarna med »Veneer« växte fram stegvis under flera år. Nu var det dags för den svåra uppföljaren med skyhöga förväntningar från både fans och bransch. Men den tjugonioårige göteborgaren tycks inte ha hämmats det minsta. »In Our Nature« är lika bra som debuten, bara tyngre. De tio nya sångerna framförs lågmält och med minsta möjliga medel – sång, akustisk gitarr, enstaka rytmstamp – men är likväl laddade med en nästan aggressivt gripande intensitet. Det är skivan som definitivt etablerar José González som en av vår tids stora singer-songwriters.

17. ELDKVARN

Svart blogg

Capitol/EMI

Eldkvarn har funnits längre än i princip alla andra svenska rockband, de turnerar fortfarande mer än de flesta, ställena är ibland små men det är alltid på allvar. På »Svart blogg« tar de med sig all den glöden in i studion, in i varje låt. Omkramad av Jari Haapalainens cinemascope-produktion låter Plura Jonsson minnena flöda, ljusa som mörka. Och ju mer liv han samlar på sig desto mer andäktigt lyssnar vi. Hör bara »Fulla för kärlekens skull«. Egentligen räcker det. Där har ni Plura i lika episkt storstilad form som någonsin i »Nerför floden«, »Alice« eller »27«.

18. THE FIELD

From Here We Go Sublime

Kompakt/import

Stockholmaren Axel Willner har haft ett succéartat år. Recensionerna han fått för sin fullängdsdebut under aliaset The Field definierar översvällande. Spelningarna i USA, Europa och Sydamerika fick mängder av människor att utbrista i lovord. Med all rätt. »From Here We Go Sublime« är nämligen ett fantastiskt technoalster som bygger på band och fenomen som Gas, Stars Of The Lid och gammal soul. Axel må inte synas på vimmelbilder, men han är en av de absolut främsta och bästa ambassadörerna för svensk musik just nu.

19. UGK

Underground Kingz

Jive/Sony BMG

I en genre där trender byts ut i ett tempo som får gamla stötar att likna orörliga stenblock finns det ändå alltid plats för de veteraner som fortsätter att göra det de alltid har gjort, bara bättre. Sedan vi senast hörde från UGK har Pimp C suttit på kåken, Bun B hållit fortet som hyperaktiv gästrappare och den smutsiga Södern blivit hiphopens centrum. Deras kraftigt uppskjutna sjunde album är en dubbel där Texas-duon gör allt rätt. Från den tjockt flottiga funken till en liten men aldrig oviktig detalj som att sampla Aaron Nevilles briljanta »Hercules«.

20. BABYSHAMBLES

Shotter’s Nation

Parlophone/EMI

Få saker griper ett lika hårt tag om hjärtat som när uträknade och bespottade reser sig och blir att räkna med på alla sätt. Oavsett om det handlar om en blond fotbollsback som Petter Hansson, ett stenrikt mediafenomen som Al Gore eller en nedgången rockstjärna som länge gjorde allt för att dö. Alla, och det var verkligen alla, tog för givet att Pete Doherty hade haft sin musikaliska storhetstid under åren i The Libertines. Förbluffande fokuserade pop’n’roll-smockan »Shotter’s Nation« är snarare ett tecken på att den antagligen bara har börjat.

21. KEYSHIA COLE

Just Like You

Geffen/Universal

Det handlar om kärlek som varit, om relationer som gått snett, om att bli bedragen och lämnad och om att släppa taget. »Just Like You« är ett album för alla som blev dumpade 2007. När Keyshia Cole sjunger om hur ensam hon är låter hennes vackra, aningen hesa röst så förtvivlad att det bränner i ögonen, skär i bröstet och känns ända in i skelettet. Mary J. Blige kommer alltid vara musikmonarkins första »Queen of hiphop soul«, men Cole är definitivt kronprinsessan. Ingen annan har rösten, hitkänslan eller bättre hand med brustna hjärtan.

22. FRIDAY BRIDGE

Intricacy

But Is It Art?/Border

Letade du efter melodier, intrikata arrangemang, stil och intellektuella texter fann du det hos Friday Bridge. Ylva Lindberg, med viss hjälp av But Is It Art- och Higher Elevations-mannen Niklas Gustafsson, definierade pop år 2007 och vi var många som tackade och tog emot. Vi dansade till »Intricacy« i cocktailbaren, vi studerade den på bibliotek och vi hade den i hörlurarna när vi vandrade gata upp och gata ner och dagdrömde romantiskt. Det ska bli oerhört spännande att se hur Ylva följer upp detta magnifika debutalbum.

23. THE HOLD STEADY

Boys and Girls in America

Vagrant/Full Time Hobby/PIAS/Border

En skiva som kom i rättan tid. Vi hade nästan glömt bort att USA ju faktiskt var landet som en gång i tiden gav oss rock’n’roll. Där finns mängder av bra indieband, lite för många av dem är bara väl upptagna med att studera sina egna arslen. Vad som saknats sedan Wilco gick förlorade i pårökta progrockjam är ett bastant, högljutt och reaktionärt rockband. I The Hold Steadys intensiva ordsvada och massiva gitarrväggar fick vi en ung Bruce Springsteen kompad av Hüsker Dü. Det är inte innovativt för fem öre, men väldigt roligt att skråla med till.

24. RICHARD HAWLEY

Lady’s Bridge

Mute/EMI

Kärleken eller hatet till hemtrakterna bär vi alla inom oss. För Richard Hawley blev hemstaden Sheffield navet kring vilket hans musik snurrar, där frigjordes kraften som kollegorna i Pulp jublade åt i hans låtskisser för sju år sedan. Han kom ut som episk fullblodscrooner, hård och bräcklig som Nick Cave och Nick Lowe på en och samma gång. Efter envetet slit på flera underbara album gick Hawley i år från underjordens absoluta topp till en snygg start i mainstreamvärlden på engelska albumlistans sjätteplats – med ett klassiskt helgjutet album.

25. DEERHOOF

Friend Opportunity

Kill Rock Stars/Tomlab/Dotshop.se

»Friend Opportunity« är Deerhoofs åttonde album. De flesta akter som nått en sådan imponerande diskografi har svårt att bibehålla tempo och intresse, men det gäller inte här. Dessa tre San Francisco-baserade vildhjärnor fortsätter att med glatt humör mala ner halva musikhistorien i varje låt. Deras arrangemang, infall och melodier måste fortfarande höras för att tros på. Och inget pekar på att deras kurva någonsin kommer att vända neråt. Redan väntar vi på skiva nummer nio, väntar med alla positiva förväntningar i världen.

Några andra som också gjorde bra ifrån sig: The Shins, Beirut, Bruce Springsteen, Amy Winehouse, Kanye West, Florence Valentin, Eleni Mandell, Justice, The National, Frida Hyvönen, Iron And Wine, Christian Kjellvander, The Hives, Erik Enocksson, Basia Bulat, Santa Maria, Björk, The Good, The Bad & The Queen, Holy Fuck, The Sea And Cake, Digitalism, T-Pain, Liars, Ciara, The Black Lips, Lil Wayne, The Horrors, Tinariwen, Sambassadeur, Pistol Disco, The Honeydrips, Electrelane, Stars Of The Lid, The Tough Alliance, Eric Malmberg, Robert Wyatt, Pissed Jeans, Chromatics, Dan Deacon, Brother Ali, Natalie Gardiner, Wilco, Lyle Lovett, Taken By Trees, A Mountain Of One, Lotta Wenglén, Blood Music, Maps, Nick Lowe, Adam Tensta.

Framröstat av: L-P Anderson, Emil Arvidson, Jud Cost, Anders Dahlbom, Jenny Damberg, Niklas Elmér, Klas Ericsson, Martin Gelin, Urban Gyllström, Tobias Hansson, Pierre Hellqvist, Johan Hellsten, Johan Jacobsson, Marcus Joons, PM Jönsson, Patrik Lindgren, Henrik Lyngåker, Sara Martinsson, Josephine Olausson, Johanna Olofsson, Erik Augustin Palm, Lennart Persson, Nicola Pryke, Jenny Seth, Håkan Steen, Patrik Svensson och Martin Theander.