2011 års bästa album

1. PJ HARVEY

Let England Shake

Island/Universal

Ju större och mer komplext ett ämne är desto svårare brukar det vara att förvandla till popmusik som berör.

Polly Jean Harvey väljer ändå att spela in ett temaalbum om krig. Hon läser historieböcker om slaget vid Galipoli och tittar på TV-nyheter från Irak och Afghanistan och skriver tolv sånger utifrån alla känslorna det föder.

Men hon tar aldrig tydlig ställning. I stället angriper hon ämnet ur konstnärens perspektiv. Låter sig inspireras av gamla stridsberättelser och patriotiska hymner men lägger ett mörkt filter över när hon lånar in fragment till texterna. Hemlandet England beskrivs nästan hymnlikt men under den poetiska skönheten anas också drag av sorg och skam.

Det personliga brukar vara det mest allmängiltiga. Sångerna om kärlek som bultar, blöder, drabbar och sviker tenderar att betyda mest. Men med »Let England Shake« handlar det snarare om att temat har lyckats placera PJ Harvey i en väldigt speciell stämning som tydligt avspeglar sig i hur musiken låter. Det går att se »Let England Shake« som PJ Harveys »Guernica« men det går antagligen att drabbas lika hårt av »Let England Shake« utan att lyssna på ett ord hon sjunger.

Och den drivna hantverkare som hon har utvecklats till över två decennier och åtta album vet att det behövs ljus mellan de där stråken som är lika tjocka och svarta som hennes hår. Därför är det här även PJ Harveys mest lekfulla skiva.

Rösten virvlar runt i högre register än någonsin och lätta autoharp-harmonier får betydligt större plats än tjocksträngade Gretsch-ackord. Titellåten bygger genialiskt på melodin från The Four Lads ofta tolkade femtiotalsdänga »Istanbul (Not Constantinople)«. När hon i »The Words That Maketh Murder« sjunger »what if I take my problem to the United Nations« är det en blinkning till Eddie Cochrans gamla stänkare »Summertime Blues«.

Den sortens kopplingar kräver synnerligen speciell begåvning. Det här är det bästa PJ Harvey gjort. Ni har som följt henne på hela resan förstår vidden av den bedriften.

2. GILLIAN WELCH

The Harrow & the Harvest

Acony/Warner

Av den här årsbästalistans tjugofem skivor är »The Harrow & the Harvest« den som rent objektivt måste anses vara minst »2011«. Den skulle i princip nästan lika gärna ha kunnat vara inspelad, säg, 1936. Samtidigt är det lite just detta som får den att upplevas så nu. I en tid när hela musikhistorien är ständigt tillgänglig för så gott som alla – spelar något annat än låtarnas kvaliteter och den totala känslan någon roll? Visst ska en del musik leda framåt, koppla till samhälle, konst eller teknisk utveckling. Men det finns också skivor som »bara« påminner oss om vad vi över huvud taget ska ha musik till. I sistnämnda kategori hamnar den här.

3. MY MORNING JACKET

Circuital

V2/Cooperative/Universal

»Circuital« är en snabbsammanfattning av såväl My Morning Jackets egen skivhistoria som mycket av det bästa med musik på det stora hela. På kvintettens mest kärnfulla skapelse samsas det demoniska från Led Zeppelin, The Whos dynamik, The Bands känsliga mänsklighet och det spejsat souliga från Sly Stone eller deras vän Erykah Badu med ett närapå psykedeliskt groove som bara är MMJ:s eget. Lägg till att sångaren Jim James kompositioner kan slå över från charmiga lekfullheter till mullrande hotfullheter inom bråkdelen av en sekund och du börjar inse att Louisville-gruppen har rätt många fler växlar än alla »skäggrockband« de slentrianmässigt brukar buntas ihop med.

4. PAUL SIMON

So Beautiful or So What

Concord/Universal

I oktober meddelade Paul Simon att han 2012 kommer framföra sitt mästerverk »Graceland« i sin helhet under en världsomspännande turné. Trots att det var ett glädjebesked förtog nyheten det faktum att han bara fem månader tidigare gett ut sitt främsta och mest inspirerade album på två decennier. »Thank God, I found you in time«, sjunger han i »Love and Hard Times«, medelpunkten på »So Beautiful or So What«. Hela skivan är ett lustfyllt och melodirikt storverk om återerövrad gudstro och kärleken till hans fru sedan nitton år tillbaka, sångerskan Edie Brickell. En sjuttioåring har sällan låtit eller känts så här ung.

5. LYKKE LI

Wounded Rhymes

LL/EMI

Inför inspelningen av »Wounded Rhymes« åkte Lykke Li till Los Angeles för att skriva och hitta tillbaka till sig själv efter två års intensivt turnerande i samband med sitt debutalbum »Youth Novels«. Resultatet blev ett mörkt och hypnotiskt album som speglade krossade illusioner, förlorade drömmar och aldrig infriade löften om evig kärlek. Under 2011 växte hon till en av Sveriges mest intressanta och internationellt mest omhuldade artister. Av detta märktes ingenting på »Wounded Rhymes«. »I’d rather die in your arms, than die lonesome«, sjöng Lykke Li i »Love Out of Lust«. »Rather die hard, than die hollow«. Ingenting gör så ont som kärleken.

6. JAMES BLAKE

James Blake

Polydor/Universal

Det fanns gott om sensibla män 2011. Få gjorde dock musik med samma intuitiva pionjärskap som James Blake. Redan i slutet av fjolåret gavs en fingervisning om den tjugotreårige brittens potential i och med EP:n »Klavierwerke« och singeln »Limit to Your Love«. Och redan i februari cementerade han platsen som en av årets mest nyskapande artister med sitt självbetitlade debutalbum – en skiva som fylldes med lika känslosam som originell musik. Med »James Blake« skapade han en egen fåra. En fåra som otvivelaktigt lär fyllas med fler fantastiska toner.

7. FLEET FOXES

Helplessness Blues

Bella Union/Cooperative/Universal

Vi var många som undrade hur Fleet Foxes skulle följa upp sitt massivt hyllade debutalbum från 2008. Seattle-gruppen svarade med att gräva ner sig ännu djupare i folkmusik och presentera en mer sammanhållen samling sånger än på föregångaren. Att Robin Pecknolds texter har blivit mer personliga gör också att musiken på ett annat sätt griper tag och vägrar släppa greppet. Anslaget må vara något mindre poppigt på »Helplessness Blues«, men melodierna är lika starka som tidigare och sångerna känns ofta som tidlösa klassiker redan första gången man hör dem.

8. RYAN ADAMS

Ashes & Fire

PAX-AM/Columbia/Sony

I intervjun med Ryan Adams som vi publicerade i Sonic #59 pratar han om hur det »själsliga lugn« han funnit – med fru, nykterhet och Los Angeles naturomgivningar i stället för New Yorks urbana hets – satt sin prägel på »Ashes & Fire«. Man behöver inte lyssna länge på skivan för att få detta svart på vitt. Efter succéerna med »Heartbreaker« och »Gold« i början på nollnolltalet har altcountryns forne bad boy-ikon absolut spelat in saker av värde. Det är bara det att hans problem med attityd, koncentration och omdöme överskuggat det mesta. Den här gången står inget i vägen för vare sig melodier eller hjärta.

9. TINARIWEN

Tassili

V2/Cooperative/Universal

Få band har blivit sin geografiska plats i samma utsträckning som dessa kringstrykande tuareger. Men nästan ännu intressantare är det faktum att man snart inte kan tänka på Saharas vidder utan att ens undermedvetna börjar spela upp Tinariwens lika ödesmättade som trösterika tongångar. Det femte albumet med Ibrahim Ag Alhabib och hans vindpinade kamrater är mer akustiskt än elektriskt, kanske också deras mest hypnotiska och gränsöverskridande. Med texter om utsatthet och en längtan efter samhörighet känns deras karga ökenblues mer universell för varje år som går.

10. FEIST

Metals

Cherrytree/Interscope/Universal

Att det initiala bemötandet skulle bli aningen avvaktande var inte så överraskande. Dels innebar 2007 års föregångare »The Reminder« både tokhyllningar och ett kommersiellt genombrott, dels är »Metals« allt annat än omedelbar. Samtidigt är detta ingen särskilt svår skiva – inte i en enda sekund »arty« bara för sakens skull, annars ett icke helt ovanligt drag hos likasinnade artister. Snarare är den intim, personlig. Albumet bidrar dessutom till att ge Feists artistskap fler och nya dimensioner. Kanadensiskan blir med »Metals« möjligen inte större publikt sett, men hon växer på nästan alla andra sätt.

11. BON IVER

Bon Iver

4AD/Playground

Justin Vernon lämnade sin fars lilla stuga i skogen där han spelade in den mästerliga debuten »For Emma, Forever Ago« för tre år sedan. Han byggde sin egen studio i en gammal veterinärklinik i sin hemby i Wisconsin. Där bjöd han in en massa vänner för att hjälpa honom med metamorfosen. Han gick från en akustisk ljudbild till ett fullt band. Om »For Emma, Forever Ago« var introvert och sökande sträckte sig »Bon Iver« ut i världen. Justin Vernon omfamnade sitt öde. Han gjorde det med en samling sånger så vackra att hela jordklotet lyssnade.

12. THE WEEKND

House of Balloons

The Weekend [mixtape]

Abel Tesfaye, blott tjugoett år gammal, är geniet bakom The Weeknd. Under 2010 laddade han upp några låtar anonymt på Youtube och skapade därmed en intensiv hajp. I början av 2011 kom så »House of Balloons«, släppt som mixtape på nätet, gratis att ladda ner. Mottagandet blev översvallande. Tesfayes mix av r’n’b, soul och dubstepinfluenser knockade allt och alla. De nio låtarna kändes in i märgen, det här var musik på riktigt. Sex månader senare kom ett nytt mixtape, »Thursday« som var lika bra, lika starkt. Abel Tesfaye är nästa stora r’n’b-stjärna.

13. SHABAZZ PALACES

Black Up

Sub Pop/Border

Att det klassiska indierockbolaget Sub Pop skulle släppa årets mest innovativa och spännande hiphopskiva var det nog inte många som hade väntat sig. Ett svåruttalat gruppnamn och ännu krångligare låttitlar skrämde säkert i väg några potentiella lyssnare, men vi som har haft nöjet att ta del av »Black Up« förtrollades av suggestiva beats, sylvassa rim och ett dovt mörkt sväng som är omöjligt att värja sig emot. Vad ledaren Palaceer Lazaro – med förflutet i Digable Planets – kommer hitta på härnäst står skrivet i stjärnorna, men räkna med att vi kommer följa varje steg.

14. WILCO

The Whole Love

dBpm/Anti/Cosmos

Det säger en del om Wilco – deras status, diskografi, utveckling – att såväl recensenter som åtskilliga fans varje gång väntar sig förändring och utmaning. Ändå är det några år och skivor sedan den rutinerade Chicago-sextetten de facto levererade just det. Vad Jeff Tweedy och kompani däremot är bra på, eller på »The Whole Love« mer än så, är att förvalta och förfina den både frisinnade och trygga vuxenrock som med tiden blivit deras signum. Det är något fint och värdigt med musiker som kan sin tradition men vägrar att se den som en definitiv slutpunkt.

15. FRANK OCEAN

Nostalgia, Ultra

Frank Ocean [mixtape]

Sajnad till Def Jam fick den tjugotreårige sångaren och textförfattaren Frank Ocean nog av det sega bolaget och lade ut sitt album som mixtape för fri nedladdning. Med en fot i etablissemangs-r’n’b med låtbyggen som påminner om Usher och Drake och den andra i alternativa hiphopgänget Odd Future Wolf Gang Kill Them All med bland andra Tyler, The Creator står Ocean för en nystart och välkommen förnyelse i en tröttkörd genre. En tillbakalutad skiva som är lite coolare, lite mer vardagsnära, som drömmer om en fulsnygg åttiotalsbil snarare än juveler och champagne.

16. A.A. BONDY

Believers

Fat Possum/Turnstile/PIAS/Border

En speciell skiva. Det känns som att dess sound knappt går att återskapa. Stämningen är så förtätad. Lite som omslagsbilden är den här och nu, i nästa ögonblick blir den sannolikt något helt annat. A.A. Bondy är en Alabama-uppvuxen sångare och låtskrivare som först provade lyckan i indiebandet Verbena. Som soloartist har han på två tidigare album sökt men inte helt funnit ett eget uttryck. På »Believers« får föregångarnas americana ge vika för en långsam, elektrisk och förebådande rock som i många avseenden känns som den mest fängslande film året aldrig gav oss.

17. KURT VILE

Smoke Ring for My Halo

Matador/Playground

Med sitt fjärde album utvecklar den vägdammiga melankolins mästare Kurt Vile sitt sound ytterligare och laddar det med ny energi. Gitarrerna har finstämts, ljudet är mättat, koncentrerat. Mumlandet har slipats bort till lyssnarens fördel, så även något av lo-fi-soundet som präglade de tidigare plattorna. Viles fascinerande sätt att framföra texter i konversation med sig själv som om han tänkte högt har blivit än tydligare och mer tilltalande. Det är knivskarpa betraktelser från livet på USA:s alltmer illusionslösa bakgårdar.

18. ADELE

21

XL/Playground

Efter att under ett halvt decennium ha agerat i skuggan av Amy Winehouse klev Adele i år fram som en av vår tids största soulsångerskor. Där hon på sitt debutalbum ännu inte funnit en inramning stor nog för sin röst präglades uppföljaren av en soulmusik så himlastormande att den nådde till toppskiktet på hitlistor på två kontinenter och sålde svindlande tolv miljoner exemplar världen över. Framgången var välförtjänt. Sånger som »Turning Tables« och »Someone Like You« tål att jämföras med Aretha Franklins och Dusty Springfields bästa ballader.

19. TIM HECKER

Ravedeath, 1972

Kranky/Border

Tim Hecker har släppt flera starka skivor på bolag som Mille Plateaux, Alien 8 och Kranky. På »Ravedeath, 1972« överträffar han tidigare bedrifter. Flera av spåren hänger ihop, små sviter med titlar som »Hatred of Music 1–2«, »In the Fog 1–3« och »Studio Suicide, 1980«. Olika instrumentkällor tvinnas samman i drone-moln. Elektroniska pilar skickas in i tunnlar av minnen. Och det finns något mycket personligt i musiken som särskiljer kanadensaren från andra drone/elektronika-namn. Han träder in i en egen zon mellan ambient och noise.

20. TYLER, THE CREATOR

Goblin
XL/Playground

Den 16 februari gjorde Tyler, The Creator TV-debut på »Late Night with Jimmy Fallon«. Iklädd grön rånarluva och vit Supreme-hoodie framförde han och Odd Future-medlemmen Hodgy Beats singeln »Sandwitches«. Tyler levererade verser med sin astmatiskt ansträngda stämma och refrängen med förhäxande frenesi. Det var början på något nytt. Några månader senare släpptes »Goblin«, ett album som trots en del kritik onekligen injicerade hiphopgenren med ett nytt kompromisslöst uttryck. Det är så den nya generationen gör entré i musikvärlden – med både aggression och passion.

21. DEPORTEES

Islands & Shores

Stranded/Universal

Bredvid PJ Harveys »Let England Shake« en av de skivor som bäst speglade det tillstånd Sverige, Europa, världen – och kanske framför allt människan – just nu befinner sig i. Ännu mer var det ett musikaliskt jättekliv framåt för Umeå-kvartetten. Den originalitet, oräddhet och självförtroendefyllda elegans de skjuter in i sitt fjärde album gör att Peder Stenberg och hans manskap går en vidöppen framtid till mötes. Alla som trodde att de visste var de hade Deportees fick radikalt tänka om. Sannolikt är det inte sista gången gruppen får publiken att känna så.

22. ZOMBY

Dedication XL/Playground

I skymundan av James Blake tog en annan engelsk producent ur dubstepgenerationen ett jättekliv framåt. De abrupt korta spåren på »Dedication« återanknyter på sätt och vis till Burial, men allt är mer fokuserat, rytmiskt och utlämnande naket. Det är extremt känsloladdad musik som skalats av ända in till kärnhuset. Och bredden som Zomby får in på trettiofem minuter: ena stunden drar det åt klassiska pianokompositioner, i nästa dominerar den råa blippigheten från tiden då Zomby lekte med hardcore- och rave-nostalgi, som på debuten »Where Were U in ’92?«.

23. ISON & FILLE

För evigt

Hemmalaget/Cosmos

Det som händer är att hiphop-Sveriges kanske mest pålitliga singelleverantörer tio år in i sin skivkarriär ger ut inte bara sitt starkaste album, utan även ett av den svenska hiphophistoriens mest fulländade verk. Om inte annat är »För evigt« en av de definitiva stockholmsskildringarna (utveckla den till en musikal, någon?). Allt detta sker med duons sedvanliga värme, humor och öga för vardagsdetaljer men också, så här fem år efter förra plattan, ett påtagligt vemod och en vuxnare sorts insikter som verkligen klär Ison & Fille väl.

24. HOLY GHOST!

Holy Ghost!

DFA/Cooperative/Universal

Huruvida denna brokigt dansanta Brooklyn-duo kan axla den fallna mantel som bolagschefen James Murphys LCD Soundsystem lämnar efter sig återstår att se. Vad Nick Millhiser och Alex Frankel möjligen må sakna ifråga om skarpa visioner och punkig attityd kompenserar de emellertid med desto mer av nyfikenhet och lekfullhet, de sätter hela tiden låten i centrum snarare än lyfter fram sig själva. Kalla det en sorts hipstergenerationens musikermusik, om inte annat understrykt av att de övertalat Michael McDonald från Doobie Brothers att komma och gästsjunga.

25. JONATHAN JOHANSSON

Klagomuren

Hybris/Border

Det är något med hur han inte räds de stora frågorna, hur han klarar av att kombinera förväntansfull citypuls med andaktsfull sinnlighet, som får oss att se Jonathan Johansson som den självklare efterträdaren till Kent. Det finns så klart betydande musikaliska och estetiska skillnader, men att Jonathan är oblyg för teman som många generationskamrater drar sig för är förutom hans synthmattormäktiga anthems en av de faktorer som bidrar till malmösonens snabbt växande popularitet. Och något mer gripande än »Under sjukhusen« får man leta länge för att hitta inom svensk popmusik i år.

Storstilade insatser även från dessa: Jonathan Wilson, M83, The Decemberists, Vetiver, Roll The Dice, Tom Waits, Bill Callahan, Israel Nash Gripka, Bob Hund, The Vaccines, Mattias Alkberg, Fatoumata Diawara, Peter Bjorn And John, Eilen Jewell, Veronica Maggio, Erik Enocksson, Josh T. Pearson, Boldy James, Acid House Kings, Big K.R.I.T., John Paul Keith, Wiz Khalifa, Peaking Lights, Eleanor Friedberger, Real Estate, Grouper, Anna Järvinen, Good Lovelies, Metronomy, Bill Orcutt, Papercuts, Ane Brun, Washed Out, Rumer, Veronica Falls, Skriet, Sand Circles, A Winged Victory For The Sullen, Co La, Jhene Aiko, Invasionen, E-40, Samling, The Baseball Project, Crystal Stilts, Graveyard, Kajsa Grytt, Alison Krauss & Union Station, Motion Sickness Of Time Travel, Kyle Bobby Dunn.

Framröstat av: Jud Cost, Anders Dahlbom, Niklas Elmér, Tony Ernst, Urban Gyllström, Markus Görsch, Pierre Hellqvist, Johan Jacobsson, Daniel Josefsson, PM Jönsson, Jens Karlsson, Patrik Lindgren, Henrik Lyngåker, Isabel Nellde, Tobias Norström, Håkan Steen, Jenny Sörby och Martin Theander.