2012 års bästa album






Som årsbästalistan såg ut i Sonic #65.

1. KENDRICK LAMAR

Good Kid, M.A.A.D. City

Top Dawg/Aftermath/Interscope/Universal

Vi var nog inte riktigt redo för det här.

Kendrick Lamar är en tjugofemåring från Compton som släppt sex–sju dugliga mixtapes, det första redan 2003. Inget av dessa har dock vittnat om det som skulle komma med »Good Kid, M.A.A.D. City«. Under exekutiva producenten Dr. Dres vingar har Kendrick Lamar skapat ett fullödigt verk, ett sammanhängande opus. Undertiteln till det här albumet är »a short film by Kendrick Lamar« och inget kunde bättre beskriva vad det är som sker. Skivan har samma episka berättelsestruktur som en riktigt bra film, samma breda panorama som en spännande blockbuster.

Det här är historien om en ung svart kille som växer upp under hårda tider, med allt vad det innebär av teen angst, nymornad sexualitet och begynnande manlighet. Men Kendrick Lamar har förmågan att göra det personliga allmängiltigt, det mesta här går att applicera på varenda tvivlande tonåring över hela världen. Berättandet är lika träffsäkert och svidande som hos genrens allra bästa: Scarface, Nas, Kool G Rap. Språkbehandlingen är virtuos, Kendrick jonglerar till synes oberörd med det nordamerikanska lingot. Produktionen, mestadels signerad en packe mindre profilerade västkustproducenter, är kvalitativ men nertonat, och låter Kendrick flyta fram över beaten som den mästare han är.

Och det är just här i Kendricks röst som »Good Kid, M.A.A.D. City« har sin största förtjänst. Rösten är äkta i ordets allra mest ursprungliga betydelse, detta är en människa som visar upp sig med alla fel och brister. Och inte bara det: vi lär oss dessutom något av att lyssna. Kendrick Lamar: de senaste tjugofem årens amerikanska politik och samhälle förklarad till rim och beats. Årets tveklöst bästa platta, oavsett genre. Och redan en kylskåpskall hiphopklassiker.

2. FRANK OCEAN

Channel Orange

Def Jam/Universal

Ingen annan artist var viktigare än Frank Ocean 2012. Den lovande sångaren som i fjol släppte hyllade mixtape »Nostalgia, Ultra« exploderade under året med fantastiska albumet »Channel Orange«. En skivan som närmast är att jämföra med Marvin eller Stevies mästerverk från sjuttiotalet. Intrikata låtstrukturer, analog instrumentering, storslagen produktion. Och ovanpå alltihop Franks baryton, ringlad som honung. Men det var inte bara för musiken som Frank blev viktigast: det öppna brevet på egna tumblr:en där han berättade att han är bisexuell var lika signifikant. Inom hiphop och r’n’b, där homofobin de facto frodas, går det knappt att överskatta betydelsen.

3. KINDNESS

World, You Need a Change of Mind

Female Energy/Cooperative/Universal

Vi har en del att tacka Oasis för att den här skivan gjordes. Adam Bainbridge, mannen bakom Kindness, var nämligen så trött på den brittiska lad rock-kulturen att han närmast i protest ville göra musik som var allt det som Liam Gallagher och hans efterapare i slutet av nittiotalet inte var: smart, svängig, själfull och sexig. Vi kan lugna konstatera att han lyckades. På detta sitt debutalbum gör han musik som trots sin klara förankring i klassisk funk, disco och house känns vansinnigt modern och »just nu«, dock aldrig på bekostnad av strävan efter att skriva den perfekta poplåten. En svårslagen kombination, minst sagt.

4. FIRST AID KIT

The Lion’s Roar

Wichita/Border

Klara och Johanna Söderberg for till Omaha, spelade in med Mike Mogis, sjöng med Conor Oberst. Därmed gick en dröm i uppfyllelse för Svedmyra-duon som fick sina första musikaliska kickar av Bright Eyes. Mogis förstod exakt vad det är som gör First Aid Kit så unika och lyckades göra det ännu lite tydligare för den folkpopvärld som snabbt lärt sig älska dem. Rösterna är starkare än någonsin, soundet varmt som en majmorgon i Laurel Canyon och låtarna fulla av tankar och känslor som berör över generationsgränserna. Titellåten och »Emmylou« är redan moderna anthems men vilket spår som helst skulle stå ut på de allra flesta skivor som släppts i år.

5. GODSPEED YOU BLACK EMPEROR

’Allelujah! Don’t Bend! Ascend!

Constellation/Border

Vem kunde ha anat? Runt 2003 tog Godspeed You Black Emperor ett »permanent uppehåll«. Den Montreal-baserade avantrockkonstellationens medlemmar koncentrerade sig i stället på andra projekt. Fansen fann tröst i att ordet »splittrats« ännu inte använts. Vem kunde ha anat? 2010 ställde sig ett återförenat Godspeed på All Tomorrow’s Parties scener. Sedan genomförde de en turné. Och i år släppte de den fullkomligt lysande, episka och extremt kraftfulla »’Allelujah! Don’t Bend! Ascend!«. Vem kunde ha anat? Vi kunde alla ha anat det. Godspeed har ju alltid gått sin egen väg, gjort det oväntade, hållit lågan brinnande. Länge må de fortsätta.

6. GRIMES

Visions

Arbutus/4AD/Playground

Årets kanske bästa antidot mot tråkgubbig rock och tonårsdeppig musik stavas »Visions«. Kanadensiska Grimes, eller Claire Boucher som hon heter, har med sitt tredje album gjort en skiva som i det närmaste liknar ett kollage med bitar ur popens allra mest lekfulla stunder. En storögd upptäcktsresa i ljudformat. Fullproppad med ploppande synthar, studsande trumtakter och okomplicerade sångmelodier. Mängder av välbekanta ljud och snuttar som tillsammans bildar något alldeles eget. Något som gjort 2012 mycket, mycket färggladare.

7. IRIS DEMENT

Sing the Delta

Flariella/Border

Inte bara en hyllning till Södern där den alltmer souliga folkcountrysångerskan har sina rötter. Lika mycket är albumet en kärleksförklaring till familjen, som trygghet och institution. Detta utan att för den skull sjunka ner i stockkonservatism – i »The Night I Learned How Not to Pray« ifrågasätter Iris DeMent rentav Gud, vilket knappast faller grundbulten av hennes egen publik på läppen. Men allra mest saluterar skivan livet – som inte alltid är vackert, stundom smärtsamt, men som är det mest kraftfulla som finns och i slutändan det enda vi har.

8. BOBBY WOMACK

The Bravest Man in the Universe

XL/Playground

Föreställ dig att Aretha Franklin eller Al Green skulle spela in ett nytt album under 2013. Föreställ dig sedan att detta nya album skulle överträffa deras sextio- och sjuttiotalsalbum. Låter det hisnande? Ändå var det just vad som hände när Bobby Womack, soullegendaren bakom väldiga singlar som »Across 110th Street« och »That’s the Way I Feel About Cha«, återvände till musiken under 2012. »The Bravest Man in the Universe«, producerad av Damon Albarn och Richard Russell, var ett lika drabbande comebackalbum som Solomon Burkes »Don’t Give Up On Me«.

9. ANNA VON HAUSSWOLFF

Ceremony

Kning/Playground

Anna von Hausswolff räds inte att utmana sig själv och sina lyssnare. Redan första skivan visade en sångerska och musiker med en exceptionell frihet i uttrycket. När hon på uppföljaren närmar sig monoton rock och samtidigt slår till med förlösande popmelodier når musiken ännu längre än på debutalbumet. Skivan är inspelad i en kyrka och hemligheten bakom musikens originalitet är kyrkorgeln som tillsammans med Anna von Hausswolffs självklara, starka sång tar in låtarna i alldeles egna rum. Kontraster som berikar varandra, stärker helheten.

10. HOT CHIP

In Our Heads

Domino/Playground

Alexis Taylor och hans mannar fortsätter att förfina sina färdigheter på detta deras femte album. En skiva som formligen svämmar över av briljanta melodislingor, oväntade ackordväxlingar och rytmiska basgångar som skickar dig rakt ut på dansgolvet utan att du riktigt begriper hur det gick till. Dessutom rymmer »In Our Heads« de elektroniska soulballaderna »Look at Where We Are« och »Now There is Nothing« som visar att Hot Chip inte på något vis står och stampar i sitt eget uttryck. Kan mycket väl vara London-kvintettens starkaste skiva till dags dato.

11. CAT POWER

Sun

Matador/Playground

Det har alltid varit en bergochdalbana att följa Chan Marshalls nyckfulla leverne och ombytliga musikkarriär. Gränsen mellan det privata och det offentliga luckrade hon själv upp för längesen, i år tog hon det till sin spets med twitterutspel som rörde sig från himmel till helvete och tillbaka inom loppet av sekunder. Fullt logiskt liknade det urbana, tidstypiskt minimalistiska skelettet »Sun« ingen av indieikonens tidigare inkarnationer. En besvärjelse baserad på lika delar sorg och swagger som gör oss ruggigt nyfikna på vad som väntar härnäst.

12. BEACHWOOD SPARKS

The Tarnished Gold

Sub Pop/Border

Tio år efter senaste livstecknet på skiva återvänder vännerna från Kalifornien med tretton låtar som om de aldrig varit borta och ingenting hade hänt. Å andra sidan har Beachwood Sparks alltid låtit som en sommardröm från det sena amerikanska sextiotalet, så någon uppdatering av soundet var knappast nödvändig. I stället koncentrerade sig bandet på att fylla sångerna med vackrare harmonier och sångstämmor än någonsin tidigare. Och känslan av att träffa sina gamla kompisar och spela musik igen har sällan skildrats så rörande som i »Sparks Fly Again«.

13. HOW TO DRESS WELL

Total Loss

Weird World/Domino/Playground

Inställningen är möjligen indie och lo-fi men Colorado-bördige filosofidoktoranden Tom Krell ägnar sig åt r’n’b. Kärleken till R. Kelly, Janet Jackson och andra storheter från åttio- och nittiotalet är väldigt tydlig på »Total Loss«. Romantiskt? Javisst. Nostalgiskt? Icke. Med paralleller till dubstep, Antony And The Johnsons och sofistikerad elektronik är soundet i allra högsta grad samtida. På en upplyftande och originell skiva hittar How To Dress Well en egen nisch – sjunger om saknad, längtan, kärlek utan att ramla ner i överdriven sentimentalitet.

14. THÅSTRÖM

Beväpna dig med vingar

Razzia/Sony

Det är när Thåström sjunger »som jordgubbarna smakade i tant Bertas sommarkvällsberså« över dovt förtätad, lågt mixad elektronik som hans storhet lyser klarast. Ingen annan artist befinner sig i just den skarven. Den femtiofemårige Joakim Thåström känns på många sätt modigare än någonsin, blåser ut sina känslor utan filter och fortsätter att odla passionen för något så ohippt som sotig industrirock och europeisk blues. Trettiofyra år in i skivkarriären har han gjort ett av sina alla starkaste album, och »Samarkanda« är årets kärlekssång på svenska.

15. NENEH CHERRY & THE THING

The Cherry Thing

Crazy Wisdom/Smalltown Supersound/Border

Neneh Cherry har en ny soloskiva under arbete, men det explosiva samarbetet med The Thing känns definitivt som en comeback. Tillsammans med Mats Gustafsson, Ingebrigt Håker Flaten och Paal Nilssen-Love återvänder hon till uppväxtens frijazz, till styvpappan Don Cherrys musik, tar spjärn i postpunken, tolkar The Stooges, landar i Bristol en stund och doppar rösten i undergroundhiphop av MF Doom. Vem vill lyssna på Bruce Springsteens tolkning av »Suicides »Dream Baby Dream« när Neneh Cherry & The Thing förvandlar låten till ett spirituellt mantra?

16. NEIL YOUNG & CRAZY HORSE

Psychedelic Pill

Reprise/Warner

När Neil Young lade av med gräs och alkohol härom året oroade han sig för var inspirationen nu skulle komma ifrån. Helt i onödan, visar det sig. I år släppte han hela två album med den oefterhärmliga skränrockinstitution som är Crazy Horse. Men där »Americana« var en kul bagatell med crazyhorsade folkstandards är »Psychedelic Pill« så mycket Neil Young som någon kan begära. Hans längsta album i karriären, med tre låtar över sexton minuter och en urtypiskt tjurskallig blandning av såväl besjälade ballader som vredgade yxutbrott dränkta i udda effekter.

17. FLYING LOTUS

Until the Quiet Comes

Warp/Border

Låtskrivaren Steven Ellison är full av motsägelser. Som Flying Lotus gör han musik med rytmer i olika hastigheter som frontalkrockar. Samtidigt är Los Angeles-musikerns fjärde album en väldigt rogivande upplevelse. En skiva utan riktig struktur, som ändå fångar in lyssnaren med en tydlig identitet. Dansmusik som det är bäst att uppleva horisontellt med hörlurar. Flummig frijazz på väg mot atmosfären? Elektronisk skivsamlarpop med konstiga ljud? Kanske. Men mer ett positivt flöde än något annat. 2012 gör ingen annan musik som Flyting Lotus.

18. BILL FAY

Life is People

Dead Oceans/Border

Tidigt sjuttiotal gjorde singer-songwritern Bill Fay två skivor som berörde den lilla klick som hörde dem. Men karriären tog aldrig fart, han fick ta vanliga kneg, hans musik föll i glömska. Först när Jeff Tweedy i Wilco kom att tolka Fay för drygt tio år sedan fick engelsmannen något av en renässans. På sitt första album på fyrtioett år betalar han tillbaka till Wilco genom att spela in deras »Jesus, Etc.« men i än högre grad genom att framföra sånger så trösterika, andaktsfulla och befriade från bitterhet att de borde användas i terapisyfte.

19. THE XX

Coexist

Young Turks/XL/Playground

En av de där skivorna där helheten är mer märkvärdig än de enskilda delarna. Och det säger något om vilket distinkt sound The xx har. Även efter upprepade lyssningar är det inte främst låtar, melodier, slingor eller separata ljud som följer med lyssnaren. I stället bäddas hela ens tillstånd in i ett fuktig, kompakt, noir-tung filt av övergivenhet och småtimmarblues. I musiken märks bara embryot till ett groove, på sin höjd vaga ekon av klassisk pop. Att höra »Coexist« är som att befinna sig fyra hus bort från festen, oförmögen att göra något åt saken.

20. Joel Alme

A Tender Trap

Razzia/Sony

Vi ämnar inte på något vis förringa Joel Almes förtjänster som sångare, textförfattare, gitarrist eller stolt skärgårdsbard med antydan till vågskum i skäggstubben. Alla nämnda delar bidrar till den helhet vi aldrig tröttnar att lyssna på. Men ska man verkligen försöka ringa in det som gör Joel unik är det omöjligt att välja bort hans utvecklade melodisinne och känsla för att klä dessa mirakulösa melodier i evigt prunkande arrangemang som hämtade från en annan, oändligt mycket finare värld. På sitt tredje album gör han detta bättre än någonsin.

21. BOB DYLAN

Tempest

Columbia/Sony

Han fyllde femtio år som artist i år, firade samtidigt sin sjuttioettåriga födelsedag och högtidlighöll detta genom att släppa ännu en formtopp. »Tempest« är en virvelvind av känslor och energi. Musikaliskt blandas blues, pop, gamla skotska folkvisor. Textmässigt avhandlas allt från Titanics undergång till John Lennons död. Rösten är nästan borta, men det verkar inte bekomma Bob Dylan som kraxar fram sina ordlekar och besvärjelser med självsäkerheten hos en som vet att han varit det senaste halvseklets viktigaste populärkulturella konstnär.

22. BAT FOR LASHES

The Haunted Man

Parlophone/EMI

Ett album fullt av starka melodier och innovativa arrangemang: stråkar och harpor blandas helt naturligt med minimal elektronik och druidlika manskörer. Men storheten ligger ändå i att Bat For Lashes verkar ha funnit sig till rätta i en tradition som sträcker sig ända till engelsk naturromantisk diktning till The Cure och Kate Bush. Det är svårt att göra något nytt i territoriet, men Natasha Khan lyckas lyfta sina egna, högst samtida frågeställningar mot en tidlös bakgrund där vågorna alltjämt likgiltigt piskar Sussex-kustens vita klippor.

23. ANDY STOTT

Luxury Problems

Modern Love/Border

Sällan förenas högt och lågt som på engelsmannen Andy Stotts »Luxury Problems«. Längst upp i dess ljudbild; Alison Skidmore. Likt en ängel sjunger hon svävande fraser, odiskutabla sanningar. En gång i tiden, närmare bestämt 1996, lärde Alison en tonårig Andy att spela piano. Nu är hon hans medbrottsling, samvete, dröm. Längst ner i dess ljudbild; Andys elektroniska väsen. Djuphavsdjupa, lågfrekventa, pulserande. Tidigare – som på EP:n »Passed Me By« – har de lovat mycket, här blommar de ut. Summa: en remarkabel, intensiv och underskön helhet.

24. NAS

Life is Good

Def Jam/Universal

Nas har alltid gjort sin grej. Aldrig jagat hits eller hoppat på det senaste soundet. Han har jobbat med producenter och artister han gillat snarare än de som är i ropet. Texterna och sättet att leverera dem har alltid räddat de mindre intressanta alstren. På sitt elfte album träffar Nas rätt på allt. En old school-produktion som aldrig blir nostalgisk eller tråkig. »Life is Good« är också ett album på riktigt, en helhet av låtar som stärks av varandra. Var för sig sticker de inte ut, förutom exceptionella »The Don«, utan dessa personliga uppgörelser om skilsmässan från Kelis och råa gettoberättelser hänger naturligt samman.

25. DR. JOHN

Locked Down

Nonesuch/Warner

Vi var nog många som räknat ut honom. De senaste decennierna har han gett oss några trivseljazziga slentrianpromenader genom Storyville-kvarteren för mycket. Men i mötet med Black Keys-mannen Dan Auerbach får the Doctor helt tydligt en välgörande injektion. På »Locked Down« låter den gamle New Orleans-magikern exakt så extravagant, vidskeplig och överjävligt fonky som han de facto är. Det slår trollkonster ur hans orgel. Det glöder om det tajta lilla bandet. Tillsammans skapar de något för 2012 så säreget som psykedelisk och hypereffektiv mumbojumbo.

Dessa gjorde inte heller precis bort sig: Beach House, Paul Buchanan, Leonard Cohen, Lightships, El Perro Del Mar, Looegoats, Swans, Julia Holter, Japandroids, Sharon Van Etten, Animal Collective, Bruce Springsteen, Deerhoof, Dirty Projectors, Ariel Pink’s Haunted Graffiti, The Soundtrack of Our Lives, ZZ Top, Spiritualized, Jens Lekman, Love Antell, Tame Impala, The Roots, Father John Misty, Goat, Calexico, Chromatics, Lana Del Rey, Saint Etienne, El-P, Miguel, Purity Ring, Admiral Fallow, Future, Andrew Bird, Jessie Ware, Michael Kiwanuka, K. Michelle, Peter LeMarc, Diiv, Jack White, Winhill/Losehill, Blood Music, Brandy, CFCF, Citizens, Footsie, Ray Wylie Hubbard, Dawn Richard, Worm Ouroboros, Lambchop.

 

Framröstat av: Anders Dahlbom, Niklas Elmér, Tony Ernst, Gustav Gelin, Klara Grape, Urban Gyllström, Markus Görsch, Pierre Hellqvist, Johan Jacobsson, Daniel Josefsson, PM Jönsson, Jens Karlsson, Patrik Lindgren, Henrik Lyngåker, Isabel Nellde, Tobias Norström, Josephine Olausson, Erik Augustin Palm, Marimba Roney, Håkan Steen, Jenny Sörby och Martin Theander.




Relaterat

2018 i 365 låtar
2018 års bästa album
Anderson Paak: Oxnard
2017 års bästa album