2015 års bästa album

1. JAMIE XX

In Colour

Young Turks/Playground

De senaste tio årens bästa och mest inflytelserika popgrupp?

En svår fråga, med många bra svar. Men oavsett hur man resonerar måste en av huvudkandidaterna vara The xx från Wandsworth, London, vars två hittills enda utgivna album omdefinierat hur samtida popmusik låter i grunden. De tre medlemmarna i The xx är blyga, på gränsen till skygga, och säger inte mycket i intervjuer, men kommunicerar desto mer genom sin musik. Att lyssna på The xx är som att lyssna på andhämtningspauserna mellan orden i en privat konversation. Deras musik är karg och minimalistisk, ett öppet ljudlandskap där arrangemang spelar en lika betydande roll som melodier.

Bakom The xx ljudbild står musikproducenten och diskjockeyn Jamie xx (riktigt namn Jamie Smith). Efter att 2011 ha uppdaterat Gil Scott-Herons sista album »I’m New Here« och fått det att låta både mer angeläget och samtida spelade han under 2015 in ett album som förtjänar att kallas samtida klassiker. »In Colour« är ett kongenialt namn på ett genialt album. När han gör musik på egen hand arbetar Jamie xx, just som i The xx, med radergummi lika mycket som med pensel. Varsamt frilägger han yta, skrapar bort överflöd för att skapa utrymme. Därefter fyller han det tomma utrymmet med musikhistoriens motsvarighet till regnbågens färger: soulmusik, doowop, calypso, disco, dubstep, lovers rock och himmelska popmelodier. När musikarkeologer om många decennier återvänder till 2015 för att summera kommer de att säga att det lät exakt som »In Colour«.

2. KENDRICK LAMAR

To Pimp a Butterfly

Top Dawg/Aftermath/Interscope/Universal

En av hiphopens mest nyskapande icke-konformistiska rappare går på sitt tredje album tillbaka till ett organiskt jazzfunksound med gästerna George Clinton och Ronald Isley. Han har den nya generationen med sig, som Kamasi Washington och Thundercat, men musiken är mest ett verktyg för vad han vill säga. Kendrick Lamar är vår tids bästa rappare. Hans texter representerar afroamerikanska berättelser och erfarenheter, dess komplexitet, styrka, brister, rikedom, allt ryms i Lamars värld. Ännu tydligare än förut. Att gå tillbaka till rötterna blir med Lamar självklart och känslomässigt, och hans leverans som vanligt aldrig tråkig eller dussinmässig.

3. FATHER JOHN MISTY

I Love You, Honeybear

Bella Union/PIAS/Cooperative/Border

Där Josh Tillman i en serie karaktärkullerbyttor rentav slår sin vän Lana Del Rey ifråga om att ställa till oreda i huvudet på sin publik. »I Love You, Honeybear« är vansinnigt vacker, vansinnigt rolig, vansinnigt sorglig och vansinnigt egocentrisk. Emellanåt är den bara vansinnig. Skojar han med oss? Nej, det gör han inte alls. Inte det minsta. Däremot drar han ner byxorna på sig själv och sin egen roll i allt det här vi håller på med. Hyckleriet är slut, det är dags att komma ut som den älskvärde narcissist han innerst inne alltid har varit. Melodier, arrangemang, texter, allt faller på plats för indierockens mest avväpnande showman och shaman.

4. SEINABO SEY

Pretend

Universal

»Jag är inte rädd men jag vet att gör jag inte en skiva som är bra kommer det inte fortsätta att gå bra.« Det sa Seinabo Sey i intervjun med Sonic för ett år sedan. Uppbyggnaden har varit lång inför den här skivan, med många singel- och EP-släpp, varför »Pretend« knappast är den smärre bomb den säkert skulle ha uppfattats som ifall den hade kommit out of the blue. Det mesta här har de flesta av oss hört. Vi vet vad hon går för. Men det ska rimligen inte frånta vad hon de facto presterar. När hörde du senast en så in i varje ton färdig svensk debut? En röst med sådant djup och låtar som känns »klassiker« direkt? Lugn, Seinabo, det lär fortsätta gå bra.

5. VINCE STAPLES

Summertime ’06

ARTium/Def Jam/Universal

Denne tjugotvååring från Long Beach, Kalifornien, albumdebuterade i år med »Summertime ’06«, en dystopisk coming of age-berättelse om hur sommaren 2006 förändrade en hel generation. Det handlar mest av allt om att växa upp. Få andra album under 2015 beskriver så väl skiftet mellan det oskyldiga och det ansvarsfulla. Vince Staples är kanske inte den mest tekniskt fulländade rapparen, men hans iskalla leverans av brutal svärta är unik. Ingen på den amerikanska rapscenen låter lika hotfull. Erfarne Chicago-producenten No I.D., mest känd för att ha jobbat med Common, står för merparten av de skräckinjagande beatsen. En vansinnigt stark och gripande skiva.

6. JASON ISBELL

Something More Than Free

Thirty Tigers/Border

Blicken. Förmågan att se och beskriva andra, och genom detta tillföra nya perspektiv till en americanarotad berättartradition där i princip allt är gjort och konkurrensen är mördande. Där föregångaren »Southeastern« var utlämnande och personlig är »Something More Than Free« fylld av knivskarpa iakttagelser och den ena oförglömliga scenen efter den andra. Springsteen skulle nog göra vad som helst för att i dag komma åt närvaron och svärtan som utmärker »Flagship« och »Speed Trap Town«. Jason Isbell är en av de där låtskrivarna som hjälper oss förstå vad det är att vara människa.

7. D’ANGELO AND THE VANGUARD

Black Messiah

RCA/Sony

Ur led är tiden i musikvärlden. Ett kort ögonblick kan där framstå som oceaner av tid. Därför måste det betraktas som en smärre sensation att ett av årets stora album lät vänta på sig i femton år innan det såg dagens ljus. Tematiskt kretsade D’Angelos första album sedan »Voodoo« kring folkliga uppror, sociala orättvisor och miljöförstöring. Musikaliskt rörde han sig fritt mellan soul och hiphop, jazz och funk. Resultatet blev en genreöverskridande triumf. »Black Messiah« var D’Angelos tredje album på tjugo år och hans tredje mästerverk.

8. KAMASI WASHINGTON

The Epic

Brainfeeder/Ninja Tune/Playground

Kamasi Washington har spelat med Chaka Khan och Flying Lotus, turnerat med stora hiphopnamn och medverkar på Kendrick Lamars »To Pimp a Butterfly«. När saxofonisten från Los Angeles skivdebuterar under eget namn – med en trippel på hundrasjuttio minuter och ett par dussin musiker i bandet – är det spirituell jazz för hela slanten. Ekon av Pharoah Sanders och Sun Ra Arkestra samsas med stråkarrangemang, afroamerikanskt medvetande, funk- och soulkänsla. Djupt imponerande. Utmattande att klämma allt i ett svep, men omfånget är samtidigt en styrka.

9. BJÖRK

Vulnicura

One Little Indian/Playground

Björk berör igen. Har så klart alltid haft förmågan. Men i likhet med, säg, Prince har det nu femtioåriga isländska geniet en längre tid tenderat att göra det… lite för svårt för sig själv. Tagit lite för långa omvägar till våra hjärtan. På »Vulnicura« ägnar hon sig, bildligt och bokstavligt, åt att läka sår. Sina egna, sina lyssnares. Hon gör det inbäddad i stråkar och elektronik. Det är uppslitande, men det är också helande. Utgångspunkten är en separation och det för med sig att hon släpper publiken ovanligt nära inpå det privata; »My soul torn apart, my spirit is broken«.

10. JOANNA NEWSOM

Divers

Drag City/Border

»Divers« – kalifornienbon Joanna Newsoms fjärde och hittills bästa fullängdare – består av allt och lite till. Dess folkaktiga melodier och psykedeliska arrangemang är intrikata, samtidigt omedelbara. Dess texter är både mångbottnade och allmängiltiga. Dess röster och instrumentationer är dels unika, dels grundade i musiktraditionen. Att kunna skapa något sådant är förstås få förunnat – »Divers« är helt och hållet en produkt av Joannas enastående genialitet. Vi kan alla skatta oss lyckliga att artister av hennes kaliber vandrar omkring oss.

11. BÄDDAT FÖR TRUBBEL

Två sjundedelar av ett liv

Ken Rock

Bäddat För Trubbel gör branschfrånvänd old school-rock’n’roll utan tjafs och överflöd. Bara själva essensen är kvar. Tre ackord och sanningen. Den frenetiska energin står aldrig i vägen för perfekta popmelodier och koncisa lägesrapporter från en genuint oglamorös vardag och den sorts tvåsamhet som mest kan liknas vid ensamhet. Låtarna är så korta att du omöjligen kan tröttna på dem. Som lyssnare vill du bara ha mer. Eller som beundraren Nisse Hellberg formulerade det om Malmö-kollegorna i Sonic #81: »Det är som att få för lite godis.«

12. LANA DEL REY

Honeymoon

Interscope/Polydor/Universal

Med en stil likt en reinkarnerad stjärna från Hollywoods storhetstid och ett filmiskt, svalt sound har Lana Del Rey sedan debuten satt hjärtan i brand. På »Honeymoon« är mycket sig likt, redan på omslaget märks referenserna till stjärnglansen och dess baksidor – och tematiken i texterna med struliga förhållanden och episka kärlekar i fokus är kvar. Men på något vis låter Elizabeth Grant än mer som sitt alter ego än tidigare. »Honeymoon« minner om sina två föregångare, men står på egna ben som en stråkorkestrerad karamell fylld av åtrå och svärta.

13. FETTY WAP

Fetty WapRGF/300/Atlantic/Warner

Popmusiken är som vi alla vet ständigt på jakt efter den heliga graalen. Vem ska bli nästa stjärnskott som föryngrar genren, ger den nytt liv, en ny riktning? Just nu är svaret Fetty Wap. New Jersey-rapparen är grejen, killen med det skadade ögat som kombinerar hiphopens odrägligaste machodravel med en mjuk sårbar uppriktighet och ett wailande som är pappas nya påse. Produktionerna är skamlöst enkla och syftar bara till en sak: att med den tyngsta, mest distade och djupaste basen i världen få dig att kapitulera för geniet från Paterson.

14. JULIA HOLTER

Have You in My Wilderness

Domino/Playground

Där avantgarde, klassiskt och pop möts har vi tidigare hittat Julia Holter. Det gör vi förresten fortfarande. Men med sitt fjärde album tar Los Angeles-kreatören ett tydligt steg närmare popmusikens mer konventionella låtskrukturer. Inte minst verifierat av skivans ovanligt hitvänliga förstasingel »Feel You« eller den bedårande kammarpopen i »Sea Calls Me Home«. Det här är också en skiva där Holter verkligen får excellera som vokalist. Där sången tidigare ibland har kunnat upplevas svävande i överkant kliver hon nu fram mer, vågar mer, vinner mer.

15. DEPORTEES

The Big Sleep

Stranded/Universal

En strand på en semesterort. Turister under parasoll. Ett kraftigt oväder över himlen. Omslagsbilden till Deportees femte album fångade en tid där katastrof avlöser katastrof parallellt med att egenintresset triumferar. Fyra år hade passerat sedan det rosade »Islands & Shores«. Anslaget var mörkare och mer ödesmättat. Till tonerna av kirurgiskt precis och smärtsamt vacker popmusik promenerade sångaren Peder Stenberg i ruinerna av vår medmänsklighet och lyfte vrakdelarna mot ljuset. Det gjorde ont att lyssna, men var omöjligt att låta bli.

16. JOEL ALME

Flyktligan

Razzia/Sony

Kanske finns här ingen mördarmelodi som hans engelskspråkiga plattor formligen flödat över av. Inte någon avgörande hit. Men med skiftet till svenska blir det tydligt att berättaren i Joel Alme får blomma ut. Fylld av karg realism och mänsklig värme, fylld av energi och framåtrörelse, mindre flyktbenägen och livspeppande än den där andre göteborgsbarden, oerhört mycket mindre gubbtung än ni vet vilka. En vindlande och skadeskjuten sorts släktkrönika i folkpopfodral. Det görs inte så många skivor som »Flyktligan«. Vi ser gärna fler.

17. DUNGEN

Allas sak

Smalltown Supersound/Border

På Dungens sjunde fullängdare gör gruppen inga främmande utsvävningar eller vilda experiment. Dungen gör bara det kvartetten är bäst på; skogsnära folkrock invirad i varma omslag. Det räcker väldigt fint så. Med Mattias Glavå tillbaka i producentstolen blir »Allas sak« ett återbesök från ett svenskt band som efter drygt femton år känner sig helt tillfreds. Gustav Ejstes texter flyter långsamt fram, trummisen Johan Holmegard sticker ut lite extra i ljudbilden. Framför allt är »Allas sak« ändå ett lagarbete från ett av de finaste banden vi har.

18. KACEY MUSGRAVES

Pageant Material

Mercury Nashville/Universal

Det här att tjugosjuåringen från Golden, Texas, vägrar välja sida mellan novelty och allvar tycks vara anledning nog för många att avfärda henne. Men i själva verket är det just i detta mycket av hennes storhet ligger. Musikaliskt och tematiskt är »Pageant Material« knappast väsensskild från succéföregångaren »Same Trailer Different Park«. Hantverket är klanderfritt och budskapet positivt, men imponerar mest gör nog det faktum att Kacey Musgraves med högt huvud, rak rygg och utan undantag eller tendenser till tvekan fullföljer sin egen countryvision.

19. TAME IMPALA

Currents

Fiction/Caroline/Universal

I stället för ännu en giv av psykboogie fick vi polerad electro, soul, disco och pop, om än fortfarande med en psykedelisk underton. Det var kanske inte vad alla trodde eller önskade. Men Kevin Parker, tjugonioåringen som i princip är Perth-bördiga Tame Impala, visade rätt tidigt att han knappast är den sortens musiker som nöjer sig med att fastna i ett uttryck eller leva upp till folks förväntningar. Han inledde också året med att vara en av nyckelfigurerna på Mark Ronsons hyggligt framgångsrika partyplatta »Uptown Special«.

;

20. KÖNSFÖRRÄDARE

End of History

Teg/Playground

Hetsig och nervig musik med blicken ständigt över axeln. »End of History« är luleåkvartettens andra album och ett stort steg framåt: politisk postrock med febriga anslag. Intellektuellt fullvuxet, utan att vara akademiskt, och nyktert realpolitiskt utan att göra avkall på ideologin. De elegant välformulerade texterna behandlar gentrifiering, polisvåld, neofascism. Vi får en story om vårt land på synnerligen angelägen populärkulturell dikt. Könsförrädare framstår som fullständigt obevekliga i sin attityd. Ett av Sveriges just nu bästa rockband, utan tvekan.

21. IBEYI

Ibeyi

XL/Playground

Lekfullt och gripande. Yorúbá-hymner inbäddade i jazziga arrangemang eller i en på allt överflöd strippad skelettelectronica. Naomi och Lisa-Kaindé Díaz sammankopplar det kubanska och det amerikanska med brittiskt, franskt, universellt. När du lyssnar på de nittonåriga tvillingsystrarnas debutalbum häpnar du först över hur färdigt det låter, sedan undrar du varför ingen annan har gjort sådan här musik – musik du inte visste att du måste höra. Rätt många av oss kan inte vänta på att få en uppföljare. »Ibeyi« är hur som helst en av årets mest förhäxande kulturkrockar.

22. ALGIERS

Algiers

Matador/Playground

Orolig musik för oroliga tider. Lika intellektuell som uppviglande. Visst finns där spår av Birthday Party, MC5, Nina Simone, The Gun Club, Public Enemy, industriellt oljud, en massa gospel, en massa annat. Ändå har den Atlanta-bördiga trion ett högst eget tilltal. Det de delar med somliga föregångare är nog främst den där villkorslösa angelägenheten. De kommer inte låta sig tystas, kommer inte låta sig stoppas. Algiers debut är till stor del en uppgörelse med Södern, med hemlandet, med den vite mannens tomma ord, med allas vår kollektiva oförmåga.

23. JOEY BADA$$

B4.Da.$$

Pro Era/Cinematic/Relentless/Red/Sony

Nostalgi är fruktlöst att sträva efter. Teknik förändras, möjligheter öppnas och för att det aldrig kan bli lika bra som originalen. Brooklyn-rapparen Joey Badass är undantaget. Det är en fröjd höra honom spotta kaxigheter i »No. 99«, frustrationen som tränger igenom i »Paper Trails« eller eftertänksamheten i »Escape 120«. Han har ett sällsamt fokus där singlar står tillbaka för en helhet. Rösten flyter naturligt till musiken och det är nyanser, ett stråkparti, en textrad, en känsla som tar den vidare, som skapar dess identitet. Det låter som Joey Badass och inget annat.

24. MBONGWANA STAR

From Kinshasa

World Circuit/Playground

Coco Ngambali och Theo Nsituvuidi lämnade ett framgångsrikt band, Staff Benda Bilili, sönderslitet av ekonomiska bråk, och bildade ett ännu bättre band med fler yngre musiker och ett mer samtida sound. Det finns spår av kongolesisk rumba, men låtarna kränger och skaver. Paris-baserade producenten Liam Farrell (Doctor L), även medlem i bandet, lyckas ta in element av postpunk, reggae, afrobeat, psykedelisk rock och elektroniskt fuzz utan att det känns konstruerat. Mbongwana Star tar Kinshasa-klangerna ännu längre in i framtiden.

25. DANIEL NORGREN

The Green Stone

Superpuma/Caroline/Universal

Skulle antagligen ha hamnat ännu högre upp på listan om det inte vore för att artisten ifråga gjorde två närapå jämbördigt starka album som båda kammade hem poäng i vår omröstning. Daniel Norgren tycks ha hur många förkrossande singer-songwritermelodier inom sig som helst. Musiken är sparsmakad. Som låtskrivare är västgöten stram och fåordig snarare än någon flödande storyteller. Det är de små gesternas musik. Dramatiken ligger lika mycket i tystnaden, den sakrala atmosfären. Toner som gör ont men ändå får det att kännas bättre. Du kan inte sluta lyssna.

Andra som gjorde bra ifrån sig: Sleaford Mods, Beach House (»Depression Cherry«), ASAP Rocky, Rae Sremmurd, Young Thug (»Barter 6«), Empress Of, Daniel Romano, Titiyo, Amason, Natalie Prass, Vasas Flora och Fauna, Gospelbeach, Holly Herndon, Max Richter, Sufjan Stevens, Matthew E. White, Alabama Shakes, Chris Stapleton, Blur, Laura Marling, Duvchi, Thåström, Protoje, The Very Best, My Morning Jacket, Deafheaven, Jaakko Eino Kalevi, Chvrches, JME, Daniel Norgren (»Alabursy«), Sleater-Kinney, Mattias Alkberg, Mac DeMarco, Per »Texas« Johansson, Tobias Jesso Jr, Godspeed You Black Emperor, Kurt Vile, Yo La Tengo, Jah Cure, Future, Anthony Naples, Truls Mörck, Viktor Olsson, Four Tet, Miguel, Hudson Mohawke, Jlin, Dawn Richard, Dave Rawlings Machine, Destroyer.

Framröstat av: L-P Anderson, Johan Apel Röstlund, Sara Berg, Jenny Bergquist, Anders Dahlbom, Jonathan Eklund, Klas Ekman, Niklas Elmér, Tony Ernst, Gustav Gelin, Klara Grape, Pierre Hellqvist, Johan Jacobsson, Daniel Josefsson, PM Jönsson, Jens Karlsson, Özgür Kurtoğlu, Isabel Nellde, Tobias Norström, Josephine Olausson, Erik Augustin Palm, Marimba Roney, Håkan Steen, Henrik Svensson, Jenny Sörby och Fredrik Thorén.