Sexism utan samvete






Pierre Hellqvist läser en osminkad skildring inifrån Atlantic Records.

Du tror att det är rockstjärnorna som är svin och att skivbolagsfolket bakom är skötsamma tjänstemän som mest suckar åt alla sina klienters dekadens?

Tjenare.

Du borde i så fall prata med, eller läsa, Dorothy Carvello.

Hennes bok »Anything for a Hit« må i vissa avseenden vara en subjektiv partsinlaga men den utgör också ett omskakande insidervittnesmål från någon som äntligen vågar ta bladet från mun.

Under drygt tvåhundra sidor får vi tämligen svart på vitt att inte så få skivbolagsbossar mest av allt vill leva rockstjärneliv – och dessutom kan göra det, utan att behöva ha allas ögon på sig.

När Dorothy Carvello i åttiotalets mitt börjar jobba som sekreterare åt den uppburne skivbolagsmogulen Ahmet Ertegun är han nära pensionsåldern. Det hindrar inte den aristokratiske Atlantic Records-grundaren från att vara mer festprisse än någonsin tidigare. Han är tokförmögen (om än långt ifrån så rik han tycker att han borde vara) och tar ingenting särskilt seriöst längre. I mitten av åttiotalet är det ändå i hans ögon måttligt upphetsande synth, metal och radiopop som gäller. I stället vill han, för att använda Dorothy Carvellos ord, bara leka. Och, hua, som han leker.

Ahmet Ertegun har så dags varit skivbolagsman i fyrtio års tid. Bland musiker och kännare är han the record man över alla andra. Djupt respekterad av alla tungviktare. Det cirkulerar en historia om hur Neil Young på sin publikfrånvända turné 1973, ni vet den där han gjorde det mesta i sin makt för att skrämma bort fansen som fastnat för honom tack vare »Harvest« året dessförinnan, en kväll får för sig att spela ett extranummer eftersom giget gått så bra. »Ett extranummer?« frågar hans manager Elliot Roberts förvånat. »För vem? Ingen annan än Ahmet är kvar här.« Varpå Neil går ut och gör tre extranummer enkom för Ahmet Ertegun. När Led Zeppelin 2007 väljer att återförenas för ett helt gig för första gången på nästan tre decennier gör de det vid en hyllningsgala till Ahmet Ertegun, som gått bort året dessförinnan efter att åttiotre år gammal ha ramlat och slagit i huvudet i samband med ett Stones-gig. Keith Richards sa om honom: »He was one of the Stones’ father figures. I looked up to Ahmet the way I did Muddy Waters.«

Det var trots allt Ahmet Ertegun som mer än någon annan skivbolagsfigur förde ut rhythm’n’blues och soul till massorna, även om han sedermera vek in på ännu mer lukrativ rock’n’roll med inte minst Cream, Led Zeppelin och The Rolling Stones i stallet.

Att vara Ahmet Erteguns sekreterare innebär för Dorothy Carvello främst att städa upp efter honom, då i bemärkelsen att avlägsna knark eller kroppsvätskor från hans plagg efter det ständigt pågående partajande och vänsterprasslande han viker stora delar av dygnet åt. Han umgås å ena sidan med toppolitiker och näringslivshöjdare men hänger också med bortglömda bluesgubbar och använder inte sällan lyxprostituerade när ingen av hans många och ofta strategiskt placerade älskarinnor finns tillgängliga. I de flesta avseenden framstår jetsetliraren Ertegun som en solkig fulgubbe. Likafullt är han enligt Carvello en av få på arbetsplatsen eller i skivbranschen i stort som har något som liknar hjärta, inte bara är ett svin, detta trots att han begår övergrepp mot henne. Porträttet av honom är komplext, såväl motbjudande som intresseväckande. Inte tillnärmelsevis lika allomfattande som Robert Greenfields välskrivna, om än aningen för tillrättalagda, biografi »The Last Sultan« från 2011, men ett iögonfallande komplement.

Ganska fort får Dorothy Carvello lära sig att på Atlantic Records handlar i princip allting om sex – och kön. Det är män, män, män som tar besluten, sajnar artister, innehar så gott som alla ledande positioner, avgör vilka som ska få klättra eller inte klättra i hierarkin. Av sin chef får Carvello höra att hennes viktigaste tillgång är hennes pussy, även om hon gör allt hon kan för att vara »one of the boys«. Hon får också äran att förse bolagets artister med groupies när de kommer till New York. I alla år längtar hon efter mer framskjutna och snäppet mer värdiga skivbolagskneg, till slut lyckas hon men först efter att ha blivit sviken och lurad om och om igen. Uppdrag, klienter och hits som hon ror i land får manliga arbetskamrater kredd för. Överallt dessa grabbar som sällan älskar varandra och älskar att baktala varandra men alltid tar hand om varandra på ett helt annat sätt än vad de bryr sig om sina kvinnliga kollegor.

»Anything for a Hit« är ingen stor litteratur, det blir lite för mycket internt skvaller om branschhöjdare som möjligen var betydelsefulla där och då men i slutändan är historiskt irrelevanta jämfört med artisterna de gjorde allt för att sno pengar ifrån genom ljusskygga dealar – och den är emellanåt lite för bitter för sitt eget bästa, även om tonen säkerligen är högst berättigad. Men i svallvågorna på #metoo, där den knappast vidöppna eller supersympatiska musikindustrin kom egendomligt lindrigt undan, lyfter den på stenar som lite för länge har begränsat omvärldens insyn. Även om somligt sakta men säkert har förändrats till det bättre sedan de i boken beskrivna händelserna ägde rum råder det ingen större tvekan om att mycket återstår att göra. Alldeles oavsett är det stört omöjligt att läsa boken utan att Hunter S. Thompsons klassiska och vad det förefaller ingalunda särskilt överdrivna citat titt som tätt gör sig påmint: »The music business is a cruel and shallow money trench, a long plastic hallway where thieves and pimps run free, and good men die like dogs. There’s also a negative side.«




Relaterat

J Mascis: Elastic Days
The Posies
David Bowie