»Spänning, stämning och att låtarna lever ett eget liv«






Israel Nash pratar favoritskivor med Daniel Josefsson (ur Sonic #60, december 2011).

Det var den sortens turné som inte borde vara möjlig i dessa dagar. En average Joe bränner av femton Sverige-datum visserligen inför varierande publikstorlek men inte i ett enda fall utan att lämna ett eko av »hurra!« efter sig. Hösten 2011 tycktes tillhöra Israel Nash Gripka, Missouri-sonen som släppte sitt andra album »Barn Doors and Concrete Floors« i våras och sedan dess ruskat om hela americana-Sverige.

Vi bad Israel Nash Gripka berätta vilka album som inspirerat honom, som kontinuerligt formar honom och som får honom att blicka framåt.

 

Neil Young

On the Beach

Reprise, 1974

– En skiva jag hörde första gången för två år sedan, men som summerar hela mig. Under inspelningarna visste ingen av musikerna hur låtarna gick, utan de gjorde sitt bästa för att hänga med. Det skapar en fantastisk atmosfär, i spänning, i framförandet.

Atmosfär är ju något din egen musik bygger på också. Du bor i Brooklyn men spelade in senaste plattan i en lada i dina hemtrakter, lantliga Missouri.

– Absolut, de flesta skivor jag diggar – eller alla de bästa albumen över huvud taget – har samma egenhet: spänning, stämning och att låtarna lever sitt eget liv, att de kan ta olika vändningar och utvecklas av sig själva. Det är viktigt att försöka få in den grejen på mina egna skivor också. Varje gång jag lyssnar på »On the Beach« sugs jag in i den. Jag älskar när en skiva har den kvaliteten.

 

The Rolling Stones

Exile on Main St.

Rolling Stones, 1972

– Även här känner man av en speciell stämning, det är nerbundit rockband som hänger i Keith Richards lyxvilla i Frankrike och som verkligen bara… låter musiken skapas, utan att de själva ens försöker, på något sätt.

Kanske inte riktigt på samma sätt?

– Nej, det var väl mer dekadent än vi kan inbilla oss. Den där spänningen jag pratar om var i Stones-fallet kanske mer personlig än något annat, men det är bevisligen också ett bra sätt att göra musik. Många av rockhistoriens bästa album är gjorda i perioder när bandet eller artisten ifråga är som mest dekad och karriären i stort sett är på väg att ta slut, det finns ett allvar över plattor som spelats in under sådana förhållanden. Just Stones har flertalet sådana skivor, det är ett mirakel att de lyckades färdigställa dem.

 

Meat Loaf

Bat Out of Hell

Cleveland/Epic, 1977

– Ett udda val, i jämförelse med de övriga. Jag gillar musik som är ambitiös och kraftfull.

 

Warren Zevon

Excitable Boy

Asylum, 1978

– Ännu ett ambitiöst verk, här kan man höra vilket enormt arbete han ägnat åt att skriva lyriken och att få den att passa till musiken. Warren Zevon är en av mina favoriter bland textförfattare.

Både Meat Loaf och Warren Zevon är ju artister som aldrig låtit sin musik stå still, vilket gör dem till intressanta val från dig som anses tillhöra americanagenren – som i sin tur ofta blir lite hånad för att den inte utvecklas. Hur ser du på det?

– Om du undrar om jag kommer att göra samma musik om tio år som jag gör nu så är svaret nej. Hoppas jag. Det får ju visa sig. Mognad och utveckling är jätteviktigt, jag har svårt att förstå varför man ska göra exakt samma sak år efter år. Du vet, AC/DC-syndromet, att det blir som en säkerhet att göra det man anses vara bra på. Med min senaste platta och det gensvar den fått har jag förhoppningsvis fått det självförtroende som behövs för att kunna spela in på samma sätt som exempelvis Neil Young gjorde på »On the Beach«. Samtidigt har americanamusiken blivit så uppblandad med andra stilar att det finns nästan ingen definition på den längre.

 

Gram Parsons

Grievous Angel

Reprise, 1974

– Felfri. Alla vet att Gram Parsons var viktig när det gällde att göra countrymusiken mer tillgänglig och ingenstans är det tydligare än på den här skivan, även om »Sweetheart of the Rodeo« som han gjorde med The Byrds inte kommer långt efter. När de här plattorna kom ut var country mer förknippat med råbarkade typer som Willie Nelson och George Jones, men Gram Parsons kom in och visade att den kunde vara något coolt och modernt. Än i dag har vi mycket att tacka Gram för. ■

 

OBS! Sedan artikeln skrevs har artisten kortat sitt artistnamn till Israel Nash.

 

Israel Nash Gripka: Drown




Relaterat

Genialisk rumlare