2017 års bästa album






Som årsbästalistan såg ut i Sonic #93.

1. KENDRICK LAMAR

Damn

Top Dawn/Aftermath/Interscope/Universal

Varje aktion kräver en reaktion. Varje tid sin motståndsrörelse. Under det år som inleddes med Donald Trumps inträdde i ämbetet som USA:s  fyrtiofemte president var samtidens tillstånd dömt att ställas på sin spets. För varje dag sedan dess har känslan varit att klyftan mellan »oss« och »dem« ständigt fördjupats. Men hur högt makten och oppositionen, de bemedlade och de marginaliserade, än skrek nådde de aldrig riktigt fram till varandra. Varje sida var redan upptagen med att diktera sin egen världsbild.

Kendrick Lamar förde bara sin talan. Men hans betraktelser var så knivskarpa, ilskan så glödande och ordflödet så elektriskt att det var stört omöjligt att låta dem passera obemärkt förbi. I och med »Damn« eleverades Kendrick Lamar, i likhet med vad artister som James Brown, Nina Simone och Curtis Mayfield lyckats med före honom, till något större än sig själv.

Trettioåringen från Compton är en auteur, visionär och hustler i en och samma uppenbarelse. Han rör sig obehindrat mellan de innersta rummen av sitt eget psyke och de sociopolitiska föreställningarna om en ung rasifierad man. På ett djupt mänskligt sätt balanserar Kendrick Lamar mellan det han önskar han vore och det han är, mellan förlösning och fördömelse, mellan hopp och nihilism. Och svaren? De speglas bara tillbaka på oss. Hur vill vi vara som samhälle? Hur ser vi på varandra och oss själva?

År 2017 var världen i skriande behov av Kendrick Lamar. Hans fjärde album visar med all uppenbar önskvärdhet precis varför.

2. THE XX

I See You

Young Turks/Playground

»The xx gör musik som ska spelas på allra högsta volym, rätt igenom dina vibrerande trumhinnor, ner i hjärtat och ut i hela blodomloppet. Livsnödvändig musik för alla själar som sargas av den för varje dag alltmer omöjliga samhällsdebatten«, skrev Gustav Gelin i Sonic som svar på somliga påståenden om att The xx skulle göra »hissmusik«. Skulle mot förmodan nämnda epitet ha någon sanningshalt rör det sig i så fall om hissen som tar oss till himlen. »I See You« gör allsmäktigt popband av den tidigare lite hemliga, dämpade London-trion. Musiken tar sats på ett annat sätt, är mer utåtriktad och bitvis klubbeuforisk, om än alltid med deras patenterade enslighet.

3. STORMZY

Gang Signs & Prayer

Merky/ADA/Warner

Han har alltid gått sin egen väg utan att låta sig påverkas av andra. Tillsammans med barndomskompisarna hemma i Croydon har Stormzy i playstationpauser byggt upp ett eget imperium och målat upp bilden av en fulländad grimeplatta som inte bara ska röra om i den redan kokande grytan utan också sträcka sig längre än till de redan frälsta. Debutalbumet, fullt av stenhårda beats, gråtrista förortsdagar och hypnotiskt vackra r’n’b-ballader, visar att tålamod lönar sig i en bransch som ofta kräver blixtsnabba drag. Allt gjort helt utan kompromisser. Plus: den genomsympatiske Stormzy har ett flyt i sin rap som få andra artister är i närheten av.

4. FEVER RAY

Plunge

Rabid/Border

Så var hon plötsligt tillbaka, Karin Dreijer. Mindre becksvart än på Fever Ray-debuten för drygt åtta år sedan, men inte ett dyft mindre orolig. Kanske mer konfunderande än någonsin, men även långt mer så. »Plunge« är både underhållande och skoningslös. Den är konstnärligt och konceptuellt utmanande, utforskar gränsen mellan sex och våld; »Do I confuse itch and ache?«, »The perverts define my fuck history«. Den är bekant men ändå inte riktigt. Den ger oss mycket av det vi vid det här laget förväntar oss och gärna vill ha men lyckas samtidigt överraska, skava, leda oss vidare. Den är en följd av och reaktion mot samtiden.

5. VINCE STAPLES

Big Fish Theory

ARTium/Blacksmith/Def Jam/Universal

Han är bara tjugofyra. Har redan två remarkabla album i sin diskografi. Dels 2015 års uppväxtskildring »Summertime ’06«, dels då årets elektroniskt genretwistande »Big Fish Theory«. Vince Staples är frispråkig och orädd. Bryr sig inte om vad folk tycker och tänker, bryr sig inte om regler, vill själv definiera framtiden, skulptera sin egen variant av afrofuturism. Han är skärpt, ren i tanken, kompromisslös. Hans verklighet är inte vacker, så han tar sig friheter med den. På »Big Fish Theory« ger han sig till stora delar ut i otrampad terräng. Vrider om sin musik, vrider upp sin musik, tar den ut i världen, tar den till klubbarna, vägrar invänta framtiden.

6. THE WAR ON DRUGS

A Deeper Understanding

Atlantic/Warner

Han gör det igen. Adam Granduciel har visionen, framåtrörelsen, helhetstänket, hantverksskickligheten, envisheten, perfektionismen. Allt det där som på papper bara ter sig som futtiga ord men i praktiken är så svårt att leva upp till. Det är blott ett fåtal artister som bemästrar rubbet och 2017 hör det inte direkt till vanligheterna att vi hittar dem inom »classic rock«-skrået. The War On Drugs går djupt in i musiken, låter låtarna driva i väg och ta den tid på sig som behövs för att uttrycka det de måste uttrycka utan att fokus någonsin går förlorat.

7. IBEYI

Ash

XL/Playground

När artister vill lyfta sin omgivning, eller hela världen, tar de i regel i för kung och fosterland. Det blir i nittionio fall av hundra övertydligt, osmidigt och… trist. Naomi och Lisa-Kaindé Diaz undviker allt det där men lyckas ändå lyfta oss. Hur? De fransk-kubanska tvillingsystrarna har en grace, soul, swagger, skönhet, melankoli, smärta, värme och historia. De har sina röster, sitt samspel, sin musikalitet. De är aldrig ens i närheten av att fastna i ansträngd attityd eller genretänkets inskränkthet. De är ledstjärnan vi andra kan navigera efter.

8. SÄKERT!

Däggdjur

Razzia/Sony

En del blev initialt brydda. Hade svårt att förlika sig med det faktum att Annika Norlin överlåter så mycket av sången till gäster (Jakob Hellman, Emil Svanängen, Lovisa Nyström med flera). Men det handlade nog mest om att lyssnaren behövde vänja sig. Och Annika är ändå den som dominerar på vad som utan tvekan är det mest intima hon spelat in. För även om skivan leker med identitet och uttryck är känslan samtidigt den att innehållet är väldigt mycket hon. Och väldigt mycket hon är lika med popsveriges kanske varmaste melodier och skarpaste texter.

9. J HUS

Common Sense

Black Butter/Epic/Sony

Där afrobeat och grime blir ett. Eller, som musiken har kallats, »afrogrime«. Men här finns också dancehall, The Streets »Original Pirate Material«, amerikansk västkustrap och andra storstadsljud. Visst rymmer »Common Sense« party och svärmanden men väger upp med mer introspektiva stunder som ger plats åt tacksamhet, tillhörighet eller smärta, ibland på en och samma gång; »Find out who you are by the company you keep/As kids we saw things that no man should see/Same time there’s nowhere that I’d rather be/The tinted windows make it harder to see«.

10. HENRIK BERGGREN

Wolf’s Heart

Woah Dad/Border

Har du förflutet som frontfigur i ett av de mest ikoniska svenska rockbanden någonsin, hållit dig undan i en smärre evighet, är allmänt mytomspunnen och därtill begåvad med en stor skara synnerligen hängivna fans är det inte konstigt om förväntningarna på din återkomst skruvas upp till orimlighet. Men Henrik gör egentligen det enda rätta: han är sig själv, lite sargad men knappast kuvad, lite mildare och mognare än vi vant oss att höra honom, och fortfarande kapabel att skriva låtar som alltid kommer älskas av nya generationer misfits.

11. MIGOS

Culture

Quality Control/300/Atlantic/WarneR

Med singeln »Bad and Boujee« gick Migos från att vara Söderns största strippklubbsrappare till att bli hela världens gunstlingar. När sedan albumet »Culture« dök upp i slutet av januari rusade Atlanta-trion raskt upp på Billboard-listans förstaplats. Det här är oförfalskad Södern-rap, fullmatad med trapbeats, popmelodier och Migos egna, skruvade trippelflow. Årets mest lustfyllda musik, proppad med den kemi som bara kan komma från tre vänner som känt varandra sedan de var små. Det bästa från Atlanta sedan OutKast.

12. THE NATIONAL

Sleep Well Beast

4AD/Playground

Inte skivan som förklarar varför The National gått och blivit ett av vår tids ledande rockband. Däremot en skiva som känns självklar från ett rockband som är just ett av vår tids ledande. Matt Berninger och kompani uppvisar den självförtroendefyllda men aldrig självgoda lyskraft som brukar känneteckna band med vind i seglen. Kvintetten utvecklar sin karaktäristik och vinnande formel utan att någonsin lämna den, tvekar aldrig över vilka de är eller vad de är bra på, känner inget behov av att kommentera samtidens turbulens – men de känner av den.

13. KELELA

Take Me Apart

Warp/Border

Fyra år gamla mixtapesläppet »Cut 4 Me« positionerade Kelela i frontlinjen för en ny våg av framåtblickande electro-r’n’b. De flesta tog för givet att hon snart skulle komma med ett album, bli popstjärna på riktigt. I stället borrade hon ner sig djupt i arbete för att fastslå och förädla sin artistiska vision. Fyra år senare får vi slutresultatet: det atmosfäriskt täta, känslomässigt utmattande mästerverk som är »Take Me Apart«, en skiva som aldrig förlorar sin nästan skrämmande intimitet trots mäktiga arrangemang och tretton inblandade producenter.

14. FATHER JOHN MISTY

Pure Comedy

Sub Pop/Bella Union/pias/Border

Om det var lätt att älska honom på 2015 års »I Love You, Honeybear« gör han det nu lite svårare. Där Father John Misty förra gången i stora drag besjöng kärleken tar han sig här an mänskligheten som vi känner den, med allt vad det innebär. Ordsjoken är lika massiva som hela ambitionen. Det skulle kunna bli ogenomtränglig singer-songwriterpannkaka men som lyssnare sitter du i själva verket som förstummad från första till sista stund. Ingen annan än Josh Tillman skulle kunna tänka ut ett sådant här konceptalbum, ingen annan skulle kunna ro det i land.

15. SLOWGOLD

Drömmar

Playground

I flera år har det tisslats och tasslats om röstmiraklet från Majorna. Publiken har sakta men säkert vuxit. Tunga artister bjuder in henne till skivor eller spelningar. Amanda Werne har något alla vill komma åt. Detta något är nu inte så lite. Den omisskännliga och uttrycksfulla sången, så klart. Melodisinnet. Gitarrspelet. Poesin. Modet. Känslan av mystik. Explosiviteten som uppstår i samspelet med bas-Johannes och trum-Erik. Här faller alla bitar på plats: det urstarka och det sköra, det riviga och det klangfulla. Folkrock för långt fler än bara rockfolk.

16. HURRAY FOR THE RIFF RAFF

The Navigator

ATO/PIAS/Border

Riv upp, rasera och börja om på nytt. Alynda Lee Segarra behövde göra en annan typ av skiva än det mästerliga senaste alstret »Small Town Heroes« från 2014 och bytte sonika ut både kompband och sound till »The Navigator«. Segarra, med rötterna i Puerto Rico, ersatte stora delar av countryfolkpopen med latinamerikanskt sväng, rock’n’roll, doowop, postpunk och inte minst soul i hennes historia om utanförskapet och rasismen i det stora landet i väster. Resultatet är en av årets starkaste och mest omtumlande musikaliska upplevelser. Palante!

17. CHRONIXX

Chronology

Virgin/Caroline/Universal

För många av oss som väntat länge och mycket på den här skivan infann sig först en viss tveksamhet. Låter det inte väl tillrättalagt? Vad hände med rootsreggaen? Men efter några lyssningar tydliggörs visionen och resan som unge Jamar McNaughton tar med oss på. »Chronology« är en sprudlande smältdegel av själfull jamaikansk musik med influenser och intryck från hela världen. Helheten hålls ihop av ett koncentrerat låtskrivande och en nyfiken och modern produktion. Men det är närvaron i Chronixx känsliga röst som fascinerar och fängslar allra mest.

18. FUTURE

Hndrxx

A1/Freebandz/Epic/Sony

Sista dagarna i februari 2017 mosade Future all konkurrens. Den 17 februari kom Atlanta-rapparens femte album, »Future«, en uppvisning i nihilism och nerpitchade trapbeats. Självklart debuterade den på Billboard-listans förstaplats. Veckan efter anlände Futures sjätte album, »Hndrxx«, en mer upplyftande och spirituell samling sånger. Också denna debuterade givetvis högst upp på Billboard-listan. Vilket betydde att Future blev den förste artist någonsin att nå förstaplatsen två veckor i rad med två olika album. En unik prestation av en unik artist.

19. THUNDERCAT

Drunk

Brainfeeder/Playground

Expansiv – lika gränslös som hämningslös och ibland bara lös – jazzfusion. Det borde inte fungera i en större populärkulturell kontext men upplevs i själva verket anmärkningsvärt självklart i händerna på Los Angeles-baserade basfantomen Stephen »Thundercat« Bruner. Med hjälp av disparata gäster som Kenrick Lamar, Wiz Khalifa, Kamasi Washington, Flying Lotus, Kenny Loggins och Michael McDonald får han framkantshiphop, kosmisk fonk och solblekt softrock att samspela i vad som är en både tillbakalutad och händelserik verklighetsflykt.

20. MARGO PRICE

All American Made

Third Man/Warner

Visst påminner hennes sentiment om den amerikanska heartlandrocken på åttiotalet, visst har hon Willie Nelsons engagemang för såväl småskaligt jordbruk som vidunderliga rökverk, visst kan hon Loretta Lynns snärtiga rallarsvingar och visst delar hon med generationskamraterna Sturgill Simpson, Jason Isbell och Nikki Lane en uppfriskande don’t give a fuck-attityd gentemot countryetablissemanget. Men mest är Margo Price sin alldeles egen Margo Price. Self made to the bone, kaxig, blödig och rolig. Hon är redan färdig som artist men har knappt hunnit börja.

21. SLEAFORD MODS

English Tapas

Rough Trade/Playground

Svordomar, vredgade ordsalvor och en längtan bort från den arbetarklassmanlighet där fyrtioplussare snortar koks utan att längre känna eufori, de gör det bara eftersom de inte vet någonting annat. Har du upplevt Jason och Andrew glömmer du dem inte. Nottingham-duon gör narr av sitt gamla England men gör det med en empati för alla som har kommit på efterkälken; »We don’t sell our souls anymore, give it away for free«. Deras minimalistiska electropunk är grå, smutsig, ful. Allt annat än insmickrande, ändå rätt charmig. Begränsning omvänd till tillgång.

22. SZA

Ctrl

Top Dawg/RCA/Sony

Det har surrats om henne i flera år, åtminstone sedan 2013. Det här debutalbumet har varit på gång närapå lika länge. Före »Ctrl« var nog St. Louis-begåvningen som egentligen heter Solána Imani Rowe för den lite större publiken kanske mest känd för att ha gästat på Rihanna-låten »Consideration«, som hon också var medkompositör till. På sin egen första fullängdare får SZA fritt spelrum för sin allt annat än konventionella r’n’b – lekfull, nyfiken och hänsynslöst utlämnande men samtidigt noggrant kontrollerad. Känslan du får: början på något stort.

23. LOYLE CARNER

Yesterday’s Gone

AMF/Virgin/EMI/Caroline/Universal

Nedtonad, återhållsam och vardagsvemodig brittisk rap, någon? »Yesterday’s Gone« bjuder inte precis på grimens kokande intensitet, är än mindre bombastisk biznizhiphop. Loyle Carner är smakfull. Känslosam. Soulig som fan. Tjugotreåringen från södra London har gjort ett debutalbum som står på egna ben. Det är poetiskt, jazzigt, stämningsfullt, bitvis gospeltonat, lätt fuktskadat, eftertänksamt, kärleksfullt familjerotat. Det finns kanske inte så mycket hopp här men desto mer värdighet; »There’s nothing to believe in, believe me«.

24. STOR

Under broarna

Sony

Varje låt är som en egen bok, verserna flyter elegant fram oavsett ämne och växlar mellan stora svep och små träffande detaljer.« Så skrev Jenny Sörby i sin Sonic-recension av »Under broarna«. Det går att skriva under på allt. Stor har gjort ett filmiskt album, proppfullt av scener, minnen, karaktärer. Men det är också en varierad skiva som skiftar i tempon, stilar och humör, som visar på vidden av Stors kapacitet. Ett extra plus bör delas ut till producenten Charlie Bernardo, barndomsvän till rapparen ifråga, som får allt att hänga ihop och bli en helhet.

25. ALVVAYS

Antisocialites

Polyvinyl/Transgressive/pias/Border

Du har slutat tro på popmusik? På indie? Du minns att pulsen löpte amok första gången du hörde Primitives »Crash« eller »The Concept« med Teenage Fanclub men har glömt hur det kändes? Du vill ha melodier som klarar av att konservera ungdomen? Well, då ska du kanske ta och stifta bekantskap med Alvvays. Det djupt sympatiska Toronto-bandet befinner sig knappast i den popmusikaliska utvecklingens framkant men det behöver rimligen inte alla göra. »Antisocialites« är jangligt, smådrömskt och intelligent örongodis som du bara vill ha mer och mer av.

Även dessa förtjänar ett omnämnande: Lana Del Rey, Run The Jewels, King Krule, John Maus, Julien Baker, Sampha, Gospelbeach, Drake, Godspeed You Black Emperor, Future (»Future«), Cigarettes After Sex, Nikki Lane, The Blaze, Ossler, Skander, Jay-Z, Moses Sumney, Mount Eerie, Karen Gwyer, Ariel Pink, Goran Kajfeš Subtropic Arkestra, Slowdive, Lorde, Bicep, Hjelle, Thåström, Jens Lekman, Julie Byrne, Valerie June, Four Tet, Joe Goddard, Mattias Alkberg, Princess Nokia, Ulf Stureson, ShitKid, Chris Stapleton, Arca, Lutan Fyah, Gang of Youths, Irreversible Entanglements, Muna, Peter Perrett, Colter Wall, Mariam The Believer, Yung Lean, Jlin, Jason Isbell and The 400 Unit, Mark Eitzel, Fontän.

 

Framröstat av: Johan Apel Röstlund, Natasha Azarmi, Pontus Bark, Sara Berg, Jenny Bergquist, Anders Dahlbom, Jonathan Eklund, Klas Ekman, Niklas Elmér, Tony Ernst, Gustav Gelin, Klara Grape, Pierre Hellqvist, Johan Jacobsson, PM Jönsson, Jens Karlsson, Özgür Kurtoğlu, Erik Augustin Palm, Marimba Roney, Henrik Svensson, Jenny Sörby och Fredrik Thorén.




Relaterat

2018 års bästa album
Anderson Paak: Oxnard
2016 års bästa album
2015 års bästa album
2014 års bästa album