Anderson Paak: Oxnard




6
av 10
  • Artist
  • Anderson Paak
  • Album
  • Oxnard
  • Bolag
  • Aftermath/12 Tone/Atlantic/Warner


Bara undantagsvis det vi hade hoppats att skivan skulle vara.

På scen har Anderson Paak en sådan oerhörd energi, smittsam charm och mångfacetterad musikalitet att när allt detta kokas ner på skiva är det inte utan att en som lyssnare kan känna sig en smula snuvad på konfekten. Allt det där är i princip omöjligt att gestalta i studioformatet. Ändå, måste tilläggas, lyckas både »Venice« från 2014 och »Malibu«, 2016 års genombrott till uppföljare, vara tämligen klanderfria korsningar av hiphop, funk, Bobby Womack-minnande old school-soul och urkaliforniska må bra-vibes.

»Oxnard«, döpt efter uppväxtorten, utgör del tre av den nu trettiotvåårige artistens »beach series«. Det är ett album som rätt lite förändrar bilden av Anderson Paak, åtminstone om vi förbiser texterna som bär spår av senare års framgång och hur denna bäst ska hanteras, snarare bekräftar det hans talang och vision. Du har sällan tråkigt i hans sällskap, även om det sker med ökad frekvens denna gång. Ljudbilderna  (mentorn Dr. Dre agerar exekutiv producent) är ändamålsenliga, om än även lite uddlösa. I en intervju med Rolling Stone pratar Anderson Paak om att han med plattan vill återuppliva de klassiska, närmast panoramabreda hiphopproduktioner han växte upp med och nämnde då Jay-Z:s »The Blueprint«, »The Documentary« av The Game och Kanye Wests »The College Dropout«, men den tyngden och känslan för atmosfär infinner sig bara undantagsvis. På sina ställen blir det vagt och icke-kommunikativt i överkant, och det är i det närmaste motsatsen till hur man uppfattar Anderson Paak live. Det skulle kanske gå att bortse ifrån ifall det fanns gott om exempel på motsatsen, men oroväckande nog tänder det till lite för sällan. Djupt souliga »Brother’s Keeper«, i vilken Pusha T delar med sig av tankar kring Clipse uppbrott och eventuella återförening, är ett undantag. Den lekfulla, svalkande och Kendrick Lamar-assisterade singeln »Tints« ett annat. Q-Tip-samarbetet »Cheers«, där de båda höjer glaset för fallna kamrater (däribland Mac Miller), ett tredje.

»Oxnard« är helt okej, bitvis men bara bitvis väldigt bra, fast sammantaget kanske inte tillräckligt skarp just nu, särskilt som den kommer från en begåvning som många nog hade väntat sig ett smärre underverk ifrån. Nästa gång?




Relaterat

2017 års bästa album
2012 års bästa album
Drama, död & dans
Brockhampton: Iridescence
Noname: Room 25