The Embassy: White Lake

The Embassy är bandet som alltid stått bredvid, som svarat »fel« när enkla frågor ställts. Som gjort tvärtom vad gängse norm kräver – oavsett om det har handlat om ljudbild, hur man som band ska vara och se ut eller hur man agerar live. Det har skapat en fanbase som är trogen och en motpol som inte förstår. Eller för den delen aldrig någonsin nåtts av musiken.

Fredrik Lindson och Torbjörn Håkansson har i gamla intervjuer pratat om The Embassy som motståndskultur och i samband med släppet av »White Lake« skriver duon att de är »varken tidlösa eller samtida, men alltid untimely« – där det sista går att översätta till både förtidiga eller olägliga. Två ord som båda utmärkt förklarar bandets betydelse för popmusik under tjugohundratalet.

Men hur mycket kulturellt motstånd kan, orkar och vill man göra som fyrtioplussare?

De allra flesta börjar vid det laget fastna och idka gubbrock. The Embassy låter visserligen fortfarande som The Embassy till mångt och mycket, men det är inte som att de stelnat. Det låter snarare som att intresset för musiken, melodierna och skapandeprocessen bara fortsätter att växa. Om det i sig sedan är motstånd är kanske en annan femma.

»White Lake« tar avstamp i den houseinfluerade EP:n »Background Music for Action People« från förra året. Dels på ett så tydligt vis som att låten »Nowhere« fått följa med till årets albumsläpp, dels på det något mer subtila viset i form av house-osande pianoslingor som i exempelvis »Wasted«. Men det finns mycket annat också. I »Handshake« erbjuds porr för de som älskar samplingar av stela män och sexiga stön på klassiskt The Embassy-manér medan de i »Let’s Not« bjuder in till segdragen dans som troligtvis är det mest Studio/lissvikska som duon någonsin gjort. Och ja, Liston sjunger fortfarande lika underbart släpigt, allra bäst är raderna på »Sure« om att han ibland faktiskt försöker – och gillar det.

Frågan om The Embassy är motståndskultur är kanske utifrån sett inte längre lika intressant. Det spelar liksom ingen roll då de med tiden skapat något alldeles eget. Något som många är intresserade av att ta del av, oavsett om det är motvals eller inte. Det som däremot fortfarande verkar viktigt är hur de själva ser på sitt skapande. Så länge Fredrik Lindson och Torbjörn Håkansson själva känner att de står utanför och tittar in – eller ännu längre bort – och så länge de själva skapar musik på ett sätt där processen är intressantare än slutresultatet, då lär The Embassy aldrig bli gubbrock. Det visar de tydligt med »White Lake«.