Oddjob: Jazzoo 2




8
av 10
  • Artist
  • Oddjob
  • Album
  • Jazzoo 2
  • Bolag
  • Headspin/Border


Djuriskt generationsöverbryggande toner.

Oddjob-albumet »Jazzoo« från 2015 blev en generationsöverbryggande succé vars betydelse för vår tids småbarn och småbarnsföräldrar sannolikt kan tillskrivas snudd på samma dignitet som Jojje Wadenius & Barbro Lindgren-samarbetet »Goda’ goda’« hade när nämnda småbarnsföräldrar själva var småbarn med småbarnsföräldrar.

Den välvillige kunde antagligen se skivan ifråga som ett perfekt sätt att lura in kidsen på jazz, men då tänker man nog ett steg för långt. Möjligen gav den vissa halvvilsna och säkerligen stressade mammor och pappor en insikt eller påminnelse om att just jazz kan vara jävligt lekfull och kul, inte bara något för teoretiker och akademiker. För barnen kunde albumet ha starkare effekt än så. Det kunde vara vägen in i musiken som sådan, hela dess magi och mystik. Alldeles oavsett gav skivan stora och små chansen att tillsammans lyssna och försöka lura ut vilken trudelutt som hörde till vilket djur, vilket var inte så lite underhållande i sig (»Ekorren« kanske mest omöjlig att gissa fel på).

Nu är herrar Forss, Johansson, Kajfeš, Karlsson och Skoglund här igen med en andra volym, som inte torde göra någon som lämnades belåten av föregångaren besviken. »Jazzoo 2« är precis lika bra och effektfull men kanske snäppet mindre expressiv, rentav lite vuxnare, mer stämningsfull och porlande i anslaget, det känns som att musiken fungerar lika väl som bakgrundstoner på en hyfsat städad middag som vid en lattjolajbanstund med familjens yngsta. Om än hela tiden med leendet, det lätta anslaget och den inbjudande värmen intakt, oavsett om tonerna skumpar i väg till djungeln, till New Orleans eller bäddar in oss i nordeuropeiskt orgelvemod.

Allt som allt svårt att rekommendera en åldersmässigt mer inkluderande och fantasimässigt mer stimulerande julklapp än den här.




Relaterat

Musikernas musiker
Det hade varit Monkens år
Toner med vingar