Allt populärare pophemlighet




Foto: Anna Simonsson



Det var när de slutade bry sig om branschkrav och karriärtänk som det lossnade. Nyligen sålde duon ut Cosmonova fyra gånger och förfrågningarna ramlar in. Rebecka Ljung träffar Nicklas Stenemo och Christian Berg som efter åtta år i Kite slutligen har smält samman. (Ur Sonic #85, november 2015.)

September 2015. Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Genom ett fullsatt Cosmonova böljar introt till den elektroniska saga som Kite har döpt till »Nocturne«. Bakom sjuhundrasextio kvadratmeter kupolformad filmduk, ovanför publiken, lyses Nicklas Stenemo och Christian Berg upp.

»I used to be a dancer…« sjunger Stenemos hjärtruskande röst, medan serviceställningen svajar till under hans kropp. Kusligt vackert, tänker fansen. Sjukt läskigt, tycker duons medlemmar.

Sångaren är nämligen höjdrädd och Christian Berg föreställer sig hur cymballamporna under taket lossnar och klyver besökare där nere. Teknikstrulet några timmar före premiären sätter sig i fingrarna när de möter synthen, och gör spelet lite slarvigt.

– Det var som nästan alltid när vi ska göra något: ingenting funkade. Och två dagar innan var allt i mitten på filmduken borta. En windowsruta sa: »Starta om datorn«, berättar Christian Berg.

– Om det kommer upp en windowsruta när man gör en så pretentiös grej – det blir nästan obeskrivligt pinsamt, säger Nicklas Stenemo.

På en k-märkt krog i Årsta skrattar Kite-kollegorna åt nervpärsen, för showen höll ju. Fyra gånger. Varken dansare eller lampor föll, projektionerna flöt och musiken skakade om publiken.

Christian Bergs forne Yvonne- och Strip Music-kollega Henric de la Cour var på Cosmonova.

– Det var utomjordligt, säger han. Ingen har någonsin sett eller gjort något liknande. Jag tar med mig mina tårar jag fällde när Anna von Hausswolff sjöng i »Hills«. Med Nicklas röst låter de som inget annat band, och musikhantverket överglänser det mesta.

Även Kites skivbolagsman Torny Gottberg på Progress Productions blev tagen.

– Det är sällan jag gråter på spelningar men när Simon Ohlsson gästade i »Castle of Sand« bara rann det tårar på mig. När musik berör på det sättet är det magiskt.

Då Kite bockade efter sitt sista planetariegig fick Nicklas Stenemo en flashback till hösten 2007.

– Jag såg hur du stod nedanför min franska balkong och jag kastade ut fickminnet och sa: »Jag har sjungit in en liten sång.« Fan vad häftigt om man hade sett det här då, säger han till bandkamraten och ler.

 

På Debaser i Malmö möttes de för första gången. The Mo hade lagt ner och frontmannen Nicklas Stenemo sökte en ny plats inom musiken. Det gjorde den nyinflyttade keyboardisten och basisten Christian Berg också.

Efter några timmars sömn skickade Berg över en instrumentallåt till Stenemo. Den var egentligen tänkt som hans egen begravningslåt. Redan samma eftermiddag fick Berg hämta demon. Sångaren sa »tack, vi ses«.

Och han hoppades verkligen det, där han satt med sololåtar spridda på tjugo olika genrer i sin dator.

– Jag var så jävla trött på mig själv och mina ackord, säger Nicklas Stenemo. Det var så skönt att få in något annat och jag kände att det fanns något speciellt.

Den lilla sången från balkongen döptes till »My Girl and I« och spreds fort i Malmö. En som lyssnade var Jens Hellqvist, förr medlem i Strip Music.

– Jag tyckte omedelbart att det lät fantastiskt, minns han. Jag hade hört lite demos som Christian gjort utan sångare, men allt klaffade i och med att Nicklas kom in i bilden.

Så föddes Kite för åtta år sedan, och våren därpå släpptes originalinspelningen av »My Girl and I« på en första EP (låten inkluderades även på »Sonically Speaking vol 40«, våren 2008).

– Jag tror vi är det enda bandet som har bildats på fyllan och faktiskt blivit ett band, dagen efter. Det är sjukt, säger Christian Berg med ett skratt.

Kite började som fansens och ett fåtal musikkritikers pophemlighet. Ett tips som spreds mellan vänner och bekanta. Och så har det fortsatt. Christian Berg och Nicklas Stenemo älskar positionen de har i musiksverige, mer eller mindre oberoende av hajp och hitskrav.

»Been there, done that« känner båda.

– Vi hade nog kunnat få ett större bolag redan från början, men då tror jag att vi skulle dö mycket snabbare, säger Berg. Även om bolagen är förstående i början slutar det ofta med att det »inte funkar«. Det är alltid samma sak. Nu har vi ett bolag som köper hur vi är, på alla plan.

Stenemo är den mer extroverta av de två. Samtidigt märks det att sångaren faktiskt är den som ryser mest när han tänker på pressen som kommer med publicitet. Christian Berg tycker att det är omodernt av stormedia att inte recensera EP-släpp, men Stenemo är bara glad över faktumet.

– När man gav sig in i popmusikvärlden för att man gillar musik kom så mycket på köpet som man egentligen var ganska obekväm med. Men vi är inte beroende av att spelas på radio eller göra intervjuer. Vi skickade inte ens vår senaste EP till P3, för vi växer ändå. Jag är gärna stor, men inte hajpad. För hajper försvinner, säger han allvarligt.

 

Journalisten Fredrik Strage, som har följt Kite länge, tror inte att bandets största publik lyssnar på P3. Själv skulle han dock gärna se duon i folkliga TV-program som På spåret och Så mycket bättre – även om »de förmodligen hellre skulle dricka cyanid«.

Strage har också saknat Kite på de större scenerna, men gett sig.

– Jag har ofta tänkt att det är idiotiskt att Kite aldrig varit förband till exempelvis Kent eller Depeche Mode, vars publik skulle älska dem, men de orkar inte fjäska för någon. De är charmigt tjurskalliga…

Eftersom Kite inte är ett heltidsjobb lagras längtan och pepp mellan studiovarven. Det är ultimat, tycker Christian Berg som jobbar deltid i en butik. Nicklas Stenemo är dräng på en gård. Dessutom spelar och skriver de med andra musiker.

Det är så lönen trillar in, innan den lätt slukas av specialbyggda lampor från Bergs gamla hemtrakt Tranås i Småland.

Christian Berg: När vi får ett bra gage tänker vi: »Fan, vad mycket pengar! Grymt!« Men sedan när vi fakturerar är det: »Jaha…« Kite går alltid back.

Nicklas Stenemo: Jag har inte skrivit på ett halvår, för jag har inte haft pengar till att vara ledig.

När han väl skriver låttexter, ofta om självupplevda känslor som olycklig kärlek och otillräcklighet, blir det alltid en liten kamp. Kanske lite oväntad information för att komma från en erfaren popmakare.

Nicklas Stenemo: Texter kommer inte gratis. Jag vet ju inte hur man skriver en låt. Det är ren tur varje gång känns det som. Texterna har blivit mer och mer viktiga och jag känner att jag har utvecklats mycket sedan The Mo.

 

Som textförfattare får han feedback från Berg, men det går inte alltid att följa önskemålen.

Christian Berg: Vi gör alltid demos på låtarna, och då är texterna ofta på låtsasengelska. Jag kan säga: »Shit så bra!«, och sedan när Nicklas sjunger den riktiga texten frågar jag: »Vart tog det ordet vägen?«

Nicklas Stenemo: Och då finns inte ordet. Inte i något språk.

Vore det jobbigt om fejkengelska demolåtar läckte ut?

– Mm, svarar de i samma andetag, utan antydan till skratt.

Det hyllade Kite-soundet – det elektroniska, pophittiga men mörka, nära fast pampiga – föds ur en ständig kollision, eller rentav fusion, mellan deras skilda musikvärldar. Nicklas Stenemo var ett stort Slayer-fan under uppväxten i växjötrakten, men i Kite gör han pop. Christian Berg lyssnar hellre på dronemetal från Sunn O))), Earth och industriellt.

På den årsfärska EP:n »VI« breder mörkret ut sig mer än tidigare.

Christian Berg: Mörkret kommer nog mycket från mig. Jag är inte så mycket för låtar överlag, och Nicklas är en grym låtskrivare. Det är nog först på de senaste släppen som vi har smält samman. Vi har mer och mer hittat ett sätt där båda får ta plats… Jag tycker inte att varenda låt vi har gjort är skitbra men allt står jag för, för det har tagit oss vidare.

 

Vidare till slutsålda spelningar med ljus- och lasershower som får många jämnstora band att blekna. Kite har kallats för Sveriges bästa liveband.

Christian Berg: Jag kan hålla med om att vi är Sveriges bästa liveband, på ett sätt. Jag kan inte komma på något annat band i vår storlek som man kan gå och se och faktiskt få en sådan upplevelse. Vi drar allt till sin spets. Jag tycker inte det är något fult med att säga att man är bäst. Varför skulle man annars hålla på?

Nicklas Stenemo: Jag har aldrig sett oss. Men jag tycker att vi är Sveriges ambitiösaste liveband i vår storlek.

 

Cosmonova gav mersmak och obekvämt många förslag utifrån, för bandet som gillar sin lagomnivå. Nu smids mäktigare liveplaner för Kite, i udda konsertrum. Men de vill inte avslöja något än.

– Jag tror att vi kommer göra en spelning nästa sommar… Om den går att genomföra blir det nog svårt att följa upp det, säger Berg med en hemlighetsfull min.

– Vi kan bara säga: Se upp Jarre! säger Nicklas Stenemo.

Men först: utlandet. Sverige är för litet för Kite, som inte vill trötta ut publiken. Första anhalt är Tyskland. Där hoppas duon hitta nya turnéstopp för framtiden, helst utanför synthfåran.

Christian Berg: Vi vill inte bli ett synthband i Tyskland. Man missar en stor potentiell publik då. Vi är egentligen ett indieband med synthar.

Och inte vilket indieband som helst, enligt Fredrik Strage. Han tycker att Kite överglänser allt liknande där ute.

– Kombinationen ljuvliga melodier, feta Moog-synthar, bombastiska arrangemang och smäktande sång är inte unik, men den har nog aldrig varit så effektfull som hos Kite.

Pophemlisen är ingen hemlis längre. Kite kan mycket väl bli hela Europas angelägenhet. Berg och Stenemo drömmer stort, men verkar redan överväldigade av tillvaron.

Christian Berg: Varje gång någon säger något uppskattande och när man ser hur mycket folk som kommer på spelningarna blir man så jävla glad!

Kite uttalar egentligen bara en, ganska blygsam, framtidsönskan.

Nicklas Stenemo: Att uppskattningen fortfarande växer tycker jag är helt magiskt. Jag kan bara vara tacksam över hur bra det har gått. Snart kanske vi till och med går plus?

 

KITE

Namn: Christian »Kitte« Berg ålder: 37 år

Uppvuxen: Tranås

Bor: Stockholm

Tidigare band (urval): Pulse (1993–1995), basist i The April Tears (1994–2001), Audionom (2001–2002, 2004–2005), Yvonne (2001–2002), 1999 (2003–2004) samt keyboardist i Strip Music (2003–2007)

Aktuell med: Kite, Drön (2015–), Wind and Fire (2015–) och soloprojektet BERG (2014–), vars första EP »The Tranås Drone Recordings 1« släpps på Anna von Hausswolffs etikett Pomperipossa

 

Namn: Nicklas »Nicko« Stenemo ålder: 41 år

Uppvuxen: Utanför Växjö

Bor: Stockholm

Tidigare band (urval): Keyboardist i Venus Outback på nittiotalet, sångare i The Mo (2000–2005), basist i Melody Club och livemusiker med The Ark

Aktuell med: Kite och låtskrivare/turné-musiker för Nicole Sabouné

 

DET TRADITIONELLA EP-BRÅKET

 

Att hålla sams i åtta år, över kreativt arbete, borde vara omöjligt. Och Kite är inget motbevis. Ungefär en gång per ep blir det bråk.

Christian Berg: Då senaste EP:n mixades i Göteborg brakade det loss när vi gick ut första kvällen och drack öl. Det som båda samlat på sig under tre månader.

Nicklas Stenemo: Jag tror att vi hade haft ganska mycket skrivkramp och varit oroliga. Det är så viktigt när allt ska bli färdigt. Då kommer en sådan jävla ångest. Då är man lättstött.

Hur det slutade? Med att de redde ut allt och lärde sig att lägga undan sina egon när det behövs.

 

SJUKT I SHANGHAI

 

Cosmonova var mäktigt, men Shanghai 2011 var sjukare.

Christian Berg: Under en lunchrast råkade jag logga in på Myspace. En kille i Kina skrev att han ville att vi skulle komma dit. Tre veckor senare var vi där. Sedan bodde jag i Kina ett tag.

Nicklas Stenemo: Ena stunden spelade vi inför fem personer, för att nästa gång göra det på en festival med trettio–fyrtiotusen personer. Vi var inklämda som exotic band from Sweden mellan kinesiska Måns Zelmerlöws. I min bonniga småländska outfit sprang jag ner på monitorerna och sjöng i jätte-PA:t. Då tänkte jag: »Vem är jag?« Jag tror att det toppar allt.

 




Relaterat

Bergen: Bergen
Den siste magikern